Är svenskarna världens egendomligaste folk?
Den ena internationella studien efter den andra visar att Sverige och svenskarna skiljer sig från resten av världen. Det gäller inställningen till grundläggande frågor som familj, religion, ekonomi och internationell politik. Det svenska utanförskapet har gjort att vi successivt tappat vår internationella ställning. Magnus Ivarsson tar i ”Vänsterns konungadöme” upp de fundamentala faktorer som fört Sverige in på det sluttande planet.
Han beskriver den socialistiska välfärdsstaten som det förgångnas utopi. Den överdrivna centralismen, den överdrivna jämlikheten och den avvisande
inställningen till kapitalismnen är centrala faktorer bakom det svenska
samhällets förfall, som kanske främst visar sig i obalanserade och
vänstervridna media.
Magnus Ivarsson är civilekonom och har utbildning från Handelshögskolan i Stockholm, The Graduate Institute of International Studies i Genève och Stanford University i USA. Han har arbetat i Sverige, Finland Schweiz och Italien samt på uppdrag av Världsbanken i Afrika och Latinamerika.
Boken är på 230 sidor. Pris 200:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ från vår nätbutik eller betala 240:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer kapitlet om “Jämlikheten”:
Författaren är fullt medveten om, att när man skriver som han gör, och framhäver sina åsikter, blir man omedelbart stämplad som extrem i Sverige och inte minst ”kontroversiell”, än värre. Detta tar författaren emellertid bara som ett bevis på den svenska extremismen eftersom den det allra minsta eftertänksamme läsaren kanske ändå inser att författaren egentligen bara vill se till att Sverige blir som alla andra, normala, och med det vill jag säga icke längre socialistiska länder. Som Tyskland, Finland, Danmark, Nederländerna, Österrike, helst som Schweiz, förstås. Hade vi fört en näringspolitik som dessa, hade vi idag varit 250.000 svenska kronor rikare per familj, sjukvården hade haft hela 53 miljarder kronor mera till sin disposition! Aldrig haft Europas högsta brottslighet. Däremot skatter, boende- och livsmedelskostnader i nivå med dessa länder, det vill säga 25–30 procent lägre. Hade svensken som alla andra kunnat köpa sin flaska vin i varuhuset, så hade det nog inte supits mera för det – men en del matvaror nog blivit billigare – bidraget spriten skulle gett till dagligvaruhandeln hade varit betydande ur vinstsynvinkel Hade vi haft fler apotek, som i andra länder, och det på privat basis, hade det också blivit bättre för folk. Men nu med vår nya regerings skall det visst bli så på apoteksfronten. Ja, det sker ju lite positivt här och där, visst.
Det är nog inte författaren som är så extrem! Tvärtom finner vi extrema ”policies och politiker” överallt i vårt land, styrt definitivt av fanatiskt, verklighetsfrämmande folk, som i alla fall varit fallet, sedan decennier.
Ett område som griper in lite överallt, och som de omhuldar speciellt – våra fundamentalister – är jämlikhetstänkandet. Jämlikt skall det vara överallt, annars gråter vårastyrande av vämjelse. Jämlikhet är den högsta av moral för dem, och detta är typiskt för dessa ”Moralens Väktare!” De tänker ju helst i moraliska termer, ordentligt snedvridna sådana – det behöver vi kanske inte tillägga. Ett extremt, helt fanatiskt jämlikhetstänkande propageras överallt. Utom för ”nomenklaturan” naturligtvis. De roffar åt sig så gott de kan, garanterar sig de bästa pensioner och inte minst poster i samhället. Som författaren ser det är det precis som nomenklaturan i Sovjetunionen gjorde, vilket Herr Perssons och hans frus beteende bekräftar till 100 procent och rader av andra socialister av olika schatteringar, se på LO basen, som exempel. Men i övrigt i samhället, måste total jämlikhet råda. Alltså bortom nomenklaturans horisont.
Ja, det är ju klart att det skall vara jämlikhet inför lagen, ingen skall diskrimineras for ras, handikapp, utseende och dylikt – inte ens för att vara född i mörkaste Småland, att observera – det är inte det vi diskuterar, alla skall alltså ha samma utgångsläge vid födsel, och bli behandlade lika upp till myndig ålder vad gäller skolgångsmöjligheter etc. Men så är det ju i nästan vartenda land idag! I varje fall eftersträvas detta i alla länder. Det är nu inte det handlar om, tvingas vi tillägga, men hur man sen som vuxen spelar sina kort i livet, det är upp till individen i dessa länder. Men i Sverige skall man dö likställd, bäst och mest målande uttryckt.
Många är de som varnat för den extrema jämlikheten
Utomlands finns många etablerade intellektuella som varnat för det extrema jämlikhetstänkandet. Tyskarna Friedrich Nietzsche och den tidigare omnämnde Wilhelm Röpke, sedermera naturaliserad schweizare, fransmännen Emile Fauget and Jean-Jacques Ravel, Englands L. Robbins och nu senare de två förstnämndas landsman Helmut Schoeck som i sin bok ”Der Neid als Gesellschaftstheorie” (Avunden som samhällsteori), där han nog ganska koncist sammanfattar allas idéer, sägande: ”När avundsjukan blir till ett ledande samhällstema kommer den att visa sig vara vida mera destruktiv, än vad till och med de människor föreställt sig som byggt sin samhällsteori på denna bas.”
Allt detta borde vara av intresse för ett folk, som i alla fall accepterat att avundsjukan alltid varit en nationalsjukdom. På sistone tycks avundsjukan ha muterat till ett fullkomligt perverst jämlikhetstänkande, och muterade sjukdomar brukar vara värre än originalet, så det hela är kanske värt ett kapitel för sig självt. Författaren erinrar sig också att han på Handelshögskolan läste om den svenske national-ekonomen Adrian Molin, som i 1900-talets början förfasade sig över den enorma utvandring som då skedde av aktivt och dugligt folk, flyende det allmänna förtrycket! Då precis som nu! Professor Molin menade att det skedde en ren åderlåtning av den svenska nationen. Vredgat, sade han: ”Sverige är avundens och de beskedliga hänsynens land, landet för medelmåttorna och de som äro därunder!”
Ja, de orden har allt relevans än idag. Sverige skall nivelleras; det syns inte bara i skatterna utan i skola, och sjukvård, ja överallt.
Nivellering överallt, nedåt vill säga, i skola och utbildningsväsende
Den begåvade och flitige motarbetas till stor del i skolan, den slöe och obegåvade bestämmer takten. Så skall det vara. För ett tag sedan tillät man de som icke kvalificerat sig till högre utbildning, att fortsätta in på högskolorna. Man behöver inte vara lärare för att förstå vad ett sådant beslut innebär av påfrestningar på lärarna där, och vilken fördumningsprocess som detta måste betyda som helhet. Men så skall det vara. Och det är än värre egentligen; många av våra internationellt erkända skolor för mentalt handikappade ungdomar har stängts i det jämlikhetsraseri som råder, och de placerats ut i vanliga skolor, för att inte nämna det synnerligen egendomliga, att också stänga anstalter för mentalt störda vuxna, som fallet Ulleråker i Uppsala och andra anstalter visade på, och flytta ut dem för att sköta sig på egen hand i bostäder i förorterna, på gator och torg. För att säga det minsta är detta ett mystiskt tänkande, säkerligen baserat i vårt perversa jämlikhetsaxiom. Och nu vi ser vi överallt resultaten av detta tänkande: fruktansvärda missdåd, yxmördare, knivgalningar och bilförare, rent sinnessjuka människor, som i ”frihet” eller varför inte säga i ”jämlikhetens namn” begår de mest fruktansvärda missdåd. Författaren är övertygad om att detta bedrövliga rekord i brottslighet har till stor del sin förklaring djupt därinne i det perversa jämlikhetstänkande som råder i landet.
Hela vägen från våra skatter, via skolan sjukvården och till del i kriminalpolitiken, fram till det märkliga kommunala skatteutjämningssystemet, ser vi detta. När man läser Dagens Nyheter av den 16 februari 2003 får man än mera vatten på sin kvarn. Nu utarmas den högre universitetsforskningen på bekostnad av medelmåttorna; det är andemeningen i en intressant artikel av professor Olle Pettersson, under rubriken ”Så knäcks inga nötter”. Den speglar hela andemeningen i denna bok: Artikelförfattaren säger att Sverige, som tidigare låg långt framme, nu sedan 1980 bara står och stampar på samma plats! Bara tappar terräng, internationellt sett. ”De bästa forskarna får inga pengar; de går till medelmåttiga (observera, medelmåttiga), högskolor. Det anläggs ett kvantitativt synsätt på forskning och utbildning, och icke ett kvalitativt”. Så säger professor Pettersson.
I Dagens Nyheter den 17 mars 2006 läser man: ”Många Chalmers- studenter klarar inte matten. Inte ens hälften av förstaårsstudenterna inom fyra ingenjörsprogram vid Chalmers i Göteborg klarade sin första tenta i matematik. En markant försämring på fyra år, av 550 studenter klarade endast 45 procent tentan i höstas, att jämföra med 75 procent för fem år sedan, detta är verkligen bekymmersamt, säger Sven Järner, viceprefekt vid universitetet”
Det kan man verkligen säga för ett land som förr var högindustriellt. Och man frågar sig naturligtvis vad som ligger bakom detta förfall, om inte en katastrofal utbildningspolitik, baserad på socialismens nedtryckande. Före detta Uppsalarektorn och den lysande författaren Stig Strömholm har ofta framfört samma synpunkter, som i en artikel av den 8 september 2003, också i Dagens Nyheter. I Expressen, den 29 november 2005, säger professor Alvesson i Lund, helt i enlighet med de andras uppfattningar; ”Högskoleexplosionen och akademiseringen av allt möjligt, handlar i hög grad om att dölja arbetslösheten, och de ett sken av jämlikhet. I grunden praktiska och vardagliga arbeten lyfts upp för att bli kvalificerade och fina jobb!”
Detta svenska jämlikhetsraseri har ju redan fått rent psykologiska konsekvenser. I skolan uppmuntras ingalunda den lite bättre till att bli ännu bättre. Överallt har frammanats uppfattningen att framåtsträvande, och inte minst konkurrens- och tävlingsmomentet är skadligt. Rentav farligt, inte minst i utbildningssammanhang. Ja, visst kan det orsaka stress, det måste erkännas, men det är ändå så att barn vill tävla och spänna sina krafter, inte bara i idrottssammanhang. Rent generellt vågar man påstå att Sveriges attityd tycks klart och tydligt vara att kan inte den sämste bli bra, så måste vi se till att den bäste blir så dålig som möjligt i förhållande till den förstnämnde. Det är sjukt, som och visar bara på de styrandes sjuka mentalitet, som nu smittat av sig överallt i samhället efter den generationslånga socialdemokratiska dominansen. En utomordentligt viktig mentalt samhällelig beståndsdel har berövats svenska folket; prestations- och tävlingsmomenten, de drivkrafter som bäst omfattas i det gamla uttryckssättet; ”Att spänna sina krafter.”
Författaren skulle vilja likna det hela vid en bowlingbana, där de spelande visserligen fortfarande får tillträde och kan spela, men där myndigheterna föreskriver att ett skynke skall hängas upp framför de uppställda käglorna så ingen kan se resultatet! Så att ingen kan glädja sig åt sin strike, inför de andra.
I svensk sjukvård gäller jämlikhetslidandet!
Ett område där våra styranden speciellt lagt ned kraft och tid på genomförandet av sin jämlikhetspolitik, tycks vara sjukvården. Kanske av skälet, att när man är sjuk och trött är man ordentligt utlämnad åt omtänksamhet och skötsel; vill bara bli omhändertagen, så det fältet i samhället är som klippt och skuret för deras mentalitet.
Tänk nu på följande perversitet: Den familjefar som i sjukvårdskrisens Sverige vill försäkra familjen mot alla brister och köer, får egentligen inte göra så. Alltmedan det stora flertalet inte har större intresse för detta och inte tänker så – utan förslösar sina pengar på nya bilar, semestrar och annat mindre viktigt – så kan man kanske säga – i hopp om att hälsan står dem bi – så närmast bestraffas den familj som tar eventuella framtida hälsoproblem allvarligt. Man bör egentligen inte göra så, det är icke tillbörligt, predikas det från högsta ort! Det är illojalt, dessutom storefars bekymmer! Pengar får icke styra sjukvården. Men bilar och annat skall man köpa vilt! Vinst är egentligen fult överallt, och speciellt i sjukvårdssammanhang – inget sjukhus får drivas med vinst! Och därmed icke i privat regi.
Inställningen är unik i hela västerlandet, om vi numera hör dit, vill säga. Hur absurt det hela är ser man när man tar in statens alla spelbolag i bilden. Där är inget fult – statliga kasinon, lotterier och allehanda ”gambling” – är ju sossarnas melodi. Där ska staten tjäna på vinsten! Tankarna går när men ser hur sjukvårdssektorn under dessa socialistfanatiker utvecklat sig till Winston Churchills berömda uttalande, som våra styranden aldrig hört nämnas i de korridorer de vistas: ”Tanken att vinster skulle vara något ont är en socialistisk vanföreställning – det verkligt onda är de förluster som kommer på grund av föreställningen ”.
Som illustrationsexempel på detta ligger sjukvården nära till hands. Värt repetera, den som vill försäkra sig och har pengar sparade för eventuell ohälsa, bör icke göra så. Får inte ens betala, även om detta skulle kunna leda till att köerna kortades! Om han nu är villig betala ett “överpris” så borde man kunna räkna ut, att för de pengar han lägger ut ”extra”, så skulle sjukhuset kunna anställa mera duktigt folk och korta köerna. Med den rikes pengar, så att säga! Detta har man förstått ute i landet, i Borås till exempel, där man tog in ett antal oljestinna “norrmän” för operationer, betalda av Norge, för några år sedan. Men det var utlänningar, de står lite utanför den svenska jämlikhetspolitiken. Får särbehandling, omvänd sådan gentemot de svenske! Och visst har landstingen nu startat ett företag, som skall dra till sig rika utlänningar för operationer! Det är alltså tydligt att de lärt sig av boråsarna. Detta är ju egentligen oerhört, dessa jämlikhetsutövare på landstingen som definitivt tycks ha som uppgift att mera vårda köerna, än de sjuka, de startar ett företag för verkligt rika utlänningar! Till bilden hör ju också att alla våra ledande socialdemokrater direkt hamnar på privata Sophiahemmet i Stockholm när de blir sjuka. Författaren har ett dråpligt exempel på denna världsfrånvarande sjukvårdspolitik. Så full av hyckleri, som överallt annars, från den tid då han arbetade under en tid med sjukvårdsfrågor. Reste runt utomlands och i Sverige. Så kom jag till den omstridde stjärnkirurgen X i Lund. Han var lite kontroversiell, tyckte landstingen borde skrotas – efter vad jag hört. Men världsberömd inom sitt gebit så han tilläts jobba kvar. Hotades icke med avsked, som en del blir, som opponerar mot systemet! Han berättade följande historia: Det ringde en rik oljeschejk från Förenade Arabemiraten (denna gång handlar det alltså inte om uppkomlingarna ”norsk-oljingar” om man så kan säga, som smet förbi köerna, utan om den äkta varan). Schejken ville att jag skulle operera honom. Lite smickrad över mitt universella rykte sade jag att det skulle kunna ordnas, tyckte det skulle vara fint renommé för vårt sjukhus. Han lovade riklig betalning, helt i amerikansk nivå. Det var ännu bättre tyckte jag, för då blev det lite bättre ekonomi för vårt fattiga sjukhus. Helt självsvåldigt lovade jag att operera honom, fortsatte den färgstarke kirurgen berättelsen. ”Men sen fick jag samvetsförebråelser och tänkte att det vore nog bäst att meddela landstinget detta mitt beslut.”
”Sagt och gjort. De blev helt bestörta. Det gick inte alls. Och det där med betalning var helt omöjligt. Men gradvis började de under diskussionens gång vika sig inför mina argument om det rykte det medförde för sjukhuset och så vidare. Svensk sjukvårds renommé. Resultatet blev att jag skulle operera, men utan att ta betalt! Det fick jag icke göra. I Sverige kan inte plånboken få styra sjukvården, det vet vi alla. Så det skulle alltså bli operation, men ingen betalning!”
”Schejken kom till Lund med fyra fruar. De skulle pyssla om honom. Operationen gick och efter bara ett par dagar var schejken på benen, frisk och sund. Däremot kände han sig lite konstig i skallen inför min vägran att emot betalning. Han hade aldrig hört talas om något sådant! Att man inte tog betalt. Och jag kände mig också lite dum,” berättade kirurgen. De fyra fruarna hade nämligen under tiden han låg på sjukhuset gått på en verklig shoppingrunda och handlat för flera hundratusentals svenska kronor: Orrefors glas och så’nt där. Målningar och dalahästar. ”Och jag hade glömt att förbjuda dem att köpa någonting här i Sverige – landet där vi icke får ta emot betalning!”, som kirurgen sa.
Ett vågar författaren säga; det blir aldrig ordning på det där systemet, förrän vi privatiserar en ordentlig del av alla sjukhus, behåller det officiella sjukförsäkringssystemet som grundgaranti för alla, men låter folk som vill komplettera med privata försäkringar göra så, som görs avdragsgilla på skatten. Varför skulle inte i Sverige ett offentligt sjukhus kunna konkurrera med ett privat? Väl medveten om den socialistiska idén, helt moraliskt försvarbar, naturligtvis, dvs att sjukvård är en ”mänsklig rättighet” i månget avseende, och icke direkt en handelsvara, där den fattige att genom socialismens sätt att se, skulle ligga och dö i rännstenen, dessutom att i pluralistiska system, små specialiserade sjukvårdsinrättningar uppstår, som inte bara drar de rika till sig, utan även läkare som gör att de statliga sjukhusen får svårt att tillgodose servicen inom dessa områden, så kvarstår det odiskutabla; statligt dirigerade system leder till enorma köer, usel vård och än större orättvisor; ja sådana system är bara bevis på socialismens ineffektivitet, att sektoriserad socialism fungera lika dåligt som total. Se på Canadas sjukvårdssystem, känt för sitt socialistiska upplägg, det fungera lika dåligt som det svenska.
Se än en gång på mönsterlandet Schweiz. Där finns så kallade Kantons-spital. Ägda av kantonerna, det vill säga kommunerna ungefär, som konkurrerar med de finaste av USAs privatägda med sitt goda rykte. I Zug finns ett sådant, dit schejker och till och med amerikaner kommer! Kommunalägt! De tas emot, och får betala. Men i Schweiz finns också rent privatägda, och som ett bevis på detta lands sunda förnuft kan väl tas, att dessa privata vinstdrivande sjukhus, de tar emot folk från de ”statsägda” när köerna där blir långa.
Det finns inget axiom, att sjukhus i privat regi skulle vara överlägsna de offentliga, är så fallet beror det mycket på att ingen konkurrens med det privata finns, och på att politiskt utnämnda byråkrater blandar sig i leken. Och att det finns s.k. landsting. Då går det åt skogen, det kan man räkna med, men detta har egentligen inget med de rena ägareförhållandena att göra. Det går att driva statligt med effektivitet. Det går, bara byråkraterna håller sig borta. Och politikerna. Och ett är säkert; ett sjukhus fungerar minst lika bra utan ett landsting ovanpå, mycket bättre det är jag absolut säker på. Det behövs absolut ingen nomenklatura ovanpå sjukhus. Den har nu i sin otroliga byråkrati tvingat de i sjukvården arbetande till ett arbetssätt så ”crazy” att bara 40 procent huvuddelen till byråkratins blanketter och annan idioti. Allt medan folk dör i de årslånga köerna tycks de koncentrera sig på att ingen smiter före i köerna.
Det är fullkomligt bedrövligt.
Vi har inte något liknande över bilreparations- verkstäder, ursäkta den liknelsen, som omedelbart inbjuder dessa moraliserande byråkrater och andra skenheliga socialister att sjunga moralisternas lovsång; se vilken materiell, hänsynslös människa, som jämför människor med bilar! Likväl kvarstår relevansen, en sjuk bil och en sjuk människa behöver inga byråkrater som dagligen och i detalj övervakar mekanikern eller läkaren. Så’nt klarar bilverkstaden och sjukhuset helt själva, utan någon övervakning i topp.
Så kvar står det tidigare sagda: Vår sjukvårdsmodell är totalrysk med nomenklatura och vidhängande hänsynslöshet och opersonligt bemötande gentemot individerna. Alltihopa är bara ett påfund av våra socialdemokrater! Mycket i jämlikhetens namn. Ja, man skall som sagt ju lida jämlikt i enorma köer. Våra sjukhus är totalt förvuxna – det är helt galet, dessa sammanslagningar och erinras kan att nästan all sjukvårdsexpertis internationellt sett är överens att i sjukvården gäller småskalighet, närhet – gränsen för effektivitet går vid cirka 300 sjukbäddar! I den ryska nomenklaturans namn skall det tydligen helst vara tusentals bäddar och korridorer där folk går vilse i sökandet efter läkare… kanske för att de till slut skall känna sig lyckliga när de äntligen finner en! Vem vet när man ser hur de tänker, däruppe?
Klart är att staten måste ha sin hand över sjukvården, se till att alla medborgare får en god vård, det bestrider ingen. Men det skall vara en känslig och flexibel hand, inte en järnhandske, som står som garant för att alla får vård. Alternativ måste finnas, frihet att välja. Men ingen, säger ingen ligger ju faktiskt och dör i rännstenen i Schweiz, Tyskland, Österrike eller Finland, där privatsjukvård finns överallt. Men också statliga. Båda behövs, arbetande under så lika villkor som möjligt. De kompletterar varandra i en balanserad konkurrens på lika villkor.
Överallt ser vi i dagens Sverige hur den skötsamme och omtänksamme får stå tillbaka i samhället och tankarna går åter till vad Adrian Molin sade för nästan hundra år sedan; en karaktäristik som håller än idag, i denna den nya utvandringens tidsålder vi lever i. ”Landet för medelmåttorna och de som äro därunder”; för familjefadern som inte tänker på sjukdom, landet för den slöe i skolan, för kommunalpampen som struntar i kommunens ekonomi, för han får då det statliga utjämningsbidraget. Tilläggas kan landet för den som inte vill jobba och slå sig fram! Det är så de vill ha oss.
Jämlikheten framför allt
Överallt är det där, detta perversa jämlikhetstänkande: tänk på hur kampen mellan könen fortgår, man får intrycket att den svenska kvinnan är mera undertryckt än den i Afrika söder om Sahara, när man följer debatten. Författaren har arbetat i över 15 länder under mitt liv, men ingenstans pågår en debatt som den i Sverige; hur hunsad och nedtryckt den svenska kvinnan tycks vara. Inte hör man något sådant i Finland? Inte heller i Italien, inte ens i macho-landet Colombia, som har mera kvinnliga chefer än något annat land. Inte heller finns det väl i något land nå’n som kommit på idén att starta ett kvinnoparti?
Men i Sverige pågår striden mellan könen för fullt; överallt hör vi hur det starka könet är nedvärderat och illa behandlat. I politiken, på arbetsmarknaden, i bolagens styrelser, såväl som i hemmet. Det skall vara jämlikt mellan könen, det tycks vara den överallt bärande principen; mången annan faktor som erfarenhet, duglighet etc. får, typiskt nog inte så sällan stå tillbaka för denna princip. Den 15 augusti 2009 läser man i DN att fru Mona Sahlin skall lagstifta på så vis att kvinnor och män skall ha 40 % respektive 40 % var i företagens styrelser. Vart det resterande 20 skall gå omnämns inte, men det kan man kanske ana sig till, när vi kommer lite längre fram i detta kapitel.
Också på det allmänkulturella och sociala planet skall jämlikheten fram överallt; i en sådan där ”hälsotidning” som ju är så populära, kunde följande läsas får ett antal år sedan; det gällde nu att testa läsarens kunskaper om idrott, och då speciellt i könsjämlikhetssynvinkel. 20 frågor uppställdes, som skulle besvaras med ja eller nej.
På plats 17 kom följande fråga; ”Män är i allmänhet bättre än kvinnor i idrottssammanhang!” Man skulle nu besvara frågan med ja eller nej.
Lite instinktivt och oreflekterat satte jag direkt ett ja som svar, men efter lite eftertanke om landets mentalitet och strävanden, tvingades jag nyfiken direkt söka svaret i facit i slutet av tidningen. Och se jag hade fel! Det rätta svaret skulle vara Nej! Män är ingalunda överlägsna kvinnor som idrottsutövare. En ordentlig förklaring ges av tidningen, precis som om man ansåg detta nödvändigt! Den gick så här; ”När det gäller råstyrka, uthållighet och rena kraftidrotter är män oftast bättre än kvinnorna, men kvinnorna är oftast smidigare. Vid långdistanssimmning är kvinnor överlägsna männen, mycket beroende på deras lager av underhudsfett i kroppen!”
På detta behagliga faktum hade författaren inte tänkt, så inte underligt att man hade fel.
En helt annan tidning, kvällsblaskan GT av den 21 januari 2007, är inne på samma tema, så att säga; På första sidan finner vi en stor artikel skriven av en av stadens stor-kändisar men rubriken; ”Jag vill kunna bete mig lika uselt, som vilken karl som helst!”
Av båda tidningsinslagen framgår väl med tydlighet att könskampen har mycket kvar att göra i Sverige. Det gäller att kämpa på mot målet om fullkomlig jämlikhet.
Men nu är en artikel som presenterades i SvD. Den 13 maj 2007 av intresse. Där anförs en stor studie gjord av Karolinska Institutet. Rubriken är väl lite skrämmande för alla amasoner och hela den svenska jämlikhetspolitiken. Den lyder nämligen; ”Jämlikhet dåligt för hälsan”. Studien omfattade en jämförelse mellan de kommuner som var mest avancerade mot målet av total jämställdhet mellan könen, där begreppet jämlikhet definierades som följande: a) antalet kvinnor som höll högre poster i kommunen. b) hur många anställda män som utnyttjade ”föräldrabidraget” för att vara hemma och ta hand om sina barn. c) olikheterna i lönerna mellan män och kvinnor; desto mindre, desto bättre. Resultat: I de kommuner som placerade sig bäst i avseende av jämlikhet enligt angivna parametrar, hade folk betydligt kortare livstider och var ”mycket, mycket” som tidningen säger, sjukare. Detta, både levnadslängden och sjukdomarna var mycket bättre i ”ojämlika” kommuner. En av förklaringarna till detta ges av en av studieledarna; det beror på att kvinnorna adopterat männens livsstil.” Den tillfrågade ”Ministern för Jämlikhet” avböjde varje kommentar!
Vad skall man säga? Kanske att kämpa mot naturen har människan än idag icke lyckats med.
När vi nu talar om all pervers jämlikhet, alltifrån utvecklingsstörda, kvinnokampen, alla som emigrerar till sjukvårdspolitiken kommer man väl också till det där med alla homosexuella, där det ju tycks som om vi blivit desammas förlovade land. Så bra då, det kanske gör slut på allt gnat och krig mellan könen. Det tycks ju nästan som om det i Sverige skulle vara lite av en ”modern” livsstil, det där med homo. När de håller sina parader i Stockholm, då uppmärksammas detta långt mera i media än när alla småföretag i Sverige, som författaren samarbetar med, har sina möten. När de försöker göra sin talan hörd, inte kommer då någon från media. Svenskt Näringsliv och dess tankesmedja Timbros beteende kan nog nämnas i sammanhanget; inför gay-paraderna prisas de homosexuellas viktiga bidrag till svenskt näringsliv, då har man räknat ut vilken utomordentlig köpkraft de har, och hur kreativa de är, detta skildras i press och TV. Måhända är det så, och det är ju bra. Låt de homosexuella leva sitt kreativa liv som de vill. I fred. Men måla inte heller upp dem som några exempel. Det hela tjänar nu bara som en illustration om jämlikheten i så mån att man kan ju fråga sig när småföretagarnas kreativitet, arbetsamhet och betydelse för Sverige beskrevs i media och TV. De behöver kanske också lite uppmuntras. De har väl ändå varit diskriminerade! Det är något mycket perverst över hela det svenska jämlikhetstänkandet, allt sagt utan någon sexuell anspelning.
Farliga konsekvenser
I grund och botten tror jag man vågar säga att Sveriges ekonomiska förfall (precis som vår enorma brottslighet och kaoset i sjukvården) till ganska stor del har sin orsak i detta jämlikhetstänkande. Vår enorma emigration skulle säkerligen aldrig ha ägt rum, om landet haft lite mera tolerans med de begåvade, arbetssamma och driftiga: alla de där välutbildade som i större skala än från krigshärjade länder som Colombia, Ryssland, Turkiet lämnar Sverige. De där 35.000 som lämnade landet årligen i snitt under vårt nya sekel. 45. 000 år 2008. Det är ett otroligt antal, som jämförelse kan nämnas att 45-miljoner-landet Colombia förlorade cirka 29.000 medborgare samma år. Och Ryssland 24.000. Där har mycket av framtidspotential försvunnit ur Sverige. Och bakom alla storföretagen som flytt, ligger mycket av detsamma. Folk i ledande positioner ser hur mycket bättre de kan få det utomlands, och så är det mesta av motstånd mot utländskt övertagande brutet. Så enkelt är det. De vill ut och smidigaste sättet är att ”sälja sig”, då kommer man in i en ”stor familj”. Toppskiktet flyttar med. Sverige blir därmed till ett land av underleverantörer, som vi redan blivit. Det för enorma risker med sig i dessa tider.
Skatterna, den nivellerade skolan, sjukvårdssituationen är alla bidragande orsaker till emigrationen. Bidrar gör säkerligen också de styrandes nonchalans mot småföretagarna, som inte minst visar sig i det totala oförstånd som råder bland socialdemokraterna om de övervägningar en liten företagare gör innan han anställer och expanderar. Att som man gjort jämställa en liten företagare med en anställd, som man gjort i skattehänseende genom den så kallade 3:12 paragrafen (också det i grund och botten ett uttryck för det perversa jämlikhetstänkandet) har alltsammans tagit ordentligt på sysselsättning, levnadsstandard och ekonomi. Och lett till att vi har Europas lägsta andel småföretagare i näringslivet.
Lite mera generellt sett, på det övergripande makroekonomiska fältet har detta jämlikhetstänkande också fått allvarliga konsekvenser, som man kanske inte alltid tänker på: ekonomiska, det tar vi först. Sen kommer vi till än allvarligare, längre ned!
För det första; när alla och en var, mer eller mindre, skall lönenivelleras, centralt, märk väl, i avtalsförhandlingar såväl som skattevägen, så avtar samhällseffektiviteten, eftersom den halvhjärtade insatsen gradvis blir lika välbetald som den helhjärtade och engagerade. Den som står för det senare blir alltmer desillusionerad och inser att det där lilla extra han gör, lönar sig inte. Varken pekuniärt eller ”mentalt”. Så han börjar avtrubbas. Demoraliseras. Toppvärdena sjunker ordentligt, ”benchmarkingen” bara degraderas. Sen sjunker hela skalan bara nedåt.
För det andra: regel om ”rätt man på rätt plats” blir gradvis allt svårare att genomföra. Helt enkelt därför att ingen egentligen får ställas framför den andre när de befinner sig i ungefärligen samma (formella) arbetsposition; varken ”mentalt” eller i reell belöning sett till duglighet – alltså hur han utför sitt jobb i jämförelse till andra. Författaren har ett dråpligt exempel på detta – från sin tid vid ett större sågverk i Småland, Bruzaholms Trävaruaffär, där han hjälpte Smålandsgeniet Nisse Johansson under en längre tid: han hade en rad världspatent, och var närmast först i världen på datorstyrd sågning av stockar. Hade ett så kallat ”utbyte” ur stocken (det vill säga hur mycket säljbart ”plank” man fick ut ur en timmerstock vid sågningen) som var världsbäst; kanadensare, ryssar och finnar kom för att studera sågverket. (Detta var på 1970-talets början). Mannen som satt och skulle ”förprogrammera” stockens sågning via datorn hade dock en viktig uppgift; det gällde med ögonmått att se hur starkt stocken smalnade av mot toppen och om den till exempel var vind. Då var han tvungen att efter ögonmått ”per hand” slå in ett par komponenter, bara två egentligen. Det var faktorer som datorn på den tiden inte klarade av. Det fanns en yngling som var avgjort bäst på detta. När han satt där blev ”utbytet” bortåt 20 procent högre än när andra skötte datorn. Företaget tjänade närmare 20.000 kr. mera den dag när han skötte det hela. Men, se nu hade facket bestämt, att detta arbete skulle skötas i rotation med ett antal andra i sågverkshallen. Ynglingen ifråga gillade att sitta där, medan andra var lite likgiltiga, och gradvis började han märka hur värdefull han var för företaget. Och liten och spenslig som han var, gillade han inte så mycket det fysiska, att hantera plank och så. Men se det skulle vara rotation. En vacker dag började han kräva mera betalning, eftersom författaren varit så dum, att han informerat honom om hans värde för företaget, i kronor och ören.
Aldrig glömmer författaren de dråpliga diskussionerna med Nisse, om hur problemet skulle lösas. Facket kunde inte på några villkor i världen gå med på högre betalning. Och med risk för att killen skulle sluta, sökte vi allehanda lösningar Författaren föreslog, fräck som han nu vet läsaren är, att vi skulle ge honom en fin flaska whisky, då och då. Men se det gick inte; han drack inte. Betala svart, det var ännu känsligare. Vi vred och vände på problemet där en höstkväll i lilla Bruzaholm. Älgjakten, då? Nisse var storjägare med ansenliga jaktarealer. Och att få vara med i så’nt sällskap och jaga älg i Småland, det är som att bli bjuden på kungamiddag i Stockholm. Värt mycket. Men se han jagade inte heller.
Vad kunde göras? Så där lite i hastigheten slapp det ur författaren, obetänkt. ”Men åk hem till hans familj, lite då och då med en stor chockladask och några blommor.”
”Du är inte klok”, sa Nisse,” här i Bruzaholm! Då kommer ryktet omedelbart att gå att jag har ett förhållande med frun hans… omöjligt!”
Problemet var olösligt. De andra satt där lite håglösa vid datorn, och vi lyckades placera den duktige där lite oftare, på informellt sätt. Men företaget förlorade mycket pengar.
Sådana situationer finns överallt i Sverige. Olösliga. På sjukhus, i industrin, i skolan. Överallt. Ingen får hållas ”förmer” än den andre, hur duktig eller mer lämplig han för det speciella arbetet än är.
Otvivelaktigt är det säkerligen det överdrivna jämlikhetstänkandet som orsakar, vad vi tidigare sagt, nämligen Sveriges extremt låga samhällsproduktivitet – det faktum att Sverige behöver betydligt mera än 20 procent mera sysselsatta än andra länder, för att dra ihop till en BNP av vår storlek! Vilket naturligtvis lett till vår låga levnadsstandard.
Demokrati i fara
Men än allvarligare konsekvenser än de rent ekonomiska föreligger. De kända professorerna och skriftställarna i förstnämnda delen av detta kapitel och deras varningar bör kanske lyssnas till, de anser alla att ett överdrivet centralistiskt och jämlikhetstänkande i slutändan blir en fara för demokratin! Och frågan är om vi inte idag närmar oss den situationen. Åt ett sådant påstående skrattar svensken. Avfärdar allt som löjligt nonsens. Sveriges demokrati är ett föredöme i världen, det har vi fått i oss.
Men hur formas nu sambandet mellan det överdrivna jämlikhets- tänkandet och faran för demokratin?
Först faller ekonomin, av skäl som vi ovan anfört, till stor del som resultat av det perversa jämlikhetstänkandet. Det brukar föra med sig påfrestningar på demokratin, när ekonomin går i botten, som den gjort för svensken i gemen. Vilket i ett land som vårt automatiskt leder till skattehöjningar och än mera ineffektivitet. Vi måste här ha klart för oss att våra politiker och därmed staten lever i ett gudabenådat land i detta avseende – aldrig har det förekommit något motstånd på den politiska scenen mot dessa enorma skattehöjningar – som varit absolut omöjliga i varje annat land. Med dessa skattehöjningar – i kombination med progressivitetens allt mer arbetsavtrubbande effekt, blir gradvis resultatet ett enormt beroende i samhället till staten och en situation uppstår snart nog där Wilhelm Röpkes ord kommer in i bilden: ”Är det verkligen utveckling och framåtskridande att cirkeln av medborgare som utfordras bara växer så att alltfler blir som till boskap i kolossalförvaltarens lada?”
Och ett sådant starkt beroende är ju knappast förenligt med vårt västerländska demokratibegrepp.
Och George Bernard Shaw kända citat: ”En regering som tar från Peter och ger åt Paul, kan i regel räkna med Pauls stöd,” förtjänar upprepas i sammanhanget. Men våra socialdemokrater har varit än slugare än G. B. Shaw, som tidigare sagt, men värt repetera; de har upptäckt att tar man nästan allt från Peter, men sen ger tillbaka en del, så får man också viss sympati för sin sak; som Sverige visar i skatteåterbäringstider: Där visas glada miner upp, när folk får tillbaka sina egna pengar! Det är precis som med fallet ”gentlemannatjuven”. Svensken är idag glad att man inte stjäl allt. Ingen har egentligen uppfattningen att inkomsten är egna pengar.
Och som ett finskt ordspråk går: ”Man sjunger dens sång ur vars hand man äter.”
Lägg därtill att politik handlar om makt, och frågan när man ser hur Sverige idag utvecklats under den blågula socialismen blir det hela kanske makt på bekostnad till och med av demokratin? Det finns mycket som talar för det och den svenska utvecklingen har följt exakt det mönster de i inledningen till detta kapitel nämnda professorerna och författarna varnat för, alltså att just detta skulle kunna hända under jämlikhetens paroller. Svenskens beroendeställning till staten, genom skatte- och bidragssystemets konstruktion samt den offentliga sektorns ofantliga dimension och inte minst utnämningssystemet gör mina misstankar om demokratins framtid berättigade. Dessutom mentaliteten som den utvecklats under de senaste 30 åren i hjärntvätt och övermod. Val kommer säkert att hållas vart 4;e år, men mer av demokrati blir det väl inte, individen sjunker allt längre ned i beroendet till överheten. Och det blir inte mycket kvar av individuell frihet.
Jag kan inte undgå att citera Nietzsche, som säger så här om avunden och jämlikhetens problem: (för över hundra år sedan):
”Avundens människor är själsligt förträngda varelser; ett helt Konungarike, (obs) av kväljande hat mot de lite duktigare; outtröttliga i sina angrepp på de lyckliga, såväl som i sina ansträngningar att dölja och maskera detta sitt hat. När skall då dessa människor få uppleva den fulla triumfen av detta sitt malande hat? Jo, den dag när det lyckats dem ingjuta detta sitt egna själsliga elände i de lyckligas själar, på så sätt att de senare en vacker dag börjar skämmas och säga till varandra när de möts, ”egentligen är det en skam att vara så lycklig, när det finns så mycket elände!”
Exakt så är det ju i Sverige, idag. Författaren som arbetat och bott i över 15 länder kan aldrig erinra sig ha hört så ofta och eftertryckligt folk uttrycka detsamma som härhemma. Enda skillnaden är egentligen att man använder ordet ”privilegierad”, men både lyckliga och rika, såväl som mindre bemedlade uttrycker, precis som Nietzsche lite skam över denna sin ”privilegierade” ställning, för utomlands finns ju så mycket elände! Och gudarna skall veta att Media är mästare på att underblåsa denna Nietzsches föreställningsvärld.
Men nu hög tid att presentera den helt strålande monsieur Fauget!
Som sagt, Emil Fauget skrev redan 1901 boken ”Inkompetenkulten,” tydligen med direkt hänvisning till Sverige 100 år senare! Han varnar där för överdriven jämlikhet. En absolut briljant bok. Det leder bara till nedtryckande, till inkompetens, menade han. De lite bättre skulle aldrig trivas i ett sådant samhälle, utan emigrera!
Men det dråpliga är att han radar upp hela 15 punkter som kommer att karaktärisera ett sådant land. (mina egna kommentarer inom parentes)
1. I ett sådant samhälle kommer kraven på alltmera jämlikhet gradvis att stegras, och resultatet blir mycket olyckligt.
2. En sådan demokrati kommer, precis som tyranni och diktatur, att kväva de som i någon aspekt är lite duktigare.
3. Speciell kompetens kommer nämligen att upphöra vara en merit. (Vad gäller i Sverige om inte partiboken. Finns det någon svensk som kommit upp i topp, utan att ha varit socialdemokrat?)
4. En sådan demokrati kommer, precis som diktaturen, icke att tillåta annan undervisning än statens.
5. Den uppfostrar barn till att icke respektera föräldrar och lärare. Teatrar uppmanar till detsamma och förlöjligar.
6. Goda seder och hövligt uppträdande försvinner; det skulle kunna tyda på respekt och vördnad, och därmed underlägsenhet! (Är inte detta precis en beskrivning av våra ungdomar, tyvärr. Fråga våra lärare, om jag inte har rätt. Se hur servicegraden är i Sverige i förhållande till utlandet, det är nästan fult att servera någon?)
7. Personlighet och förmögenhet tolereras icke. Sådant gör en person oberoende! (No comment, men det är exakt på pricken!)
8. I frågor om lagstiftning är en sådan demokrati mera benägen till att lita på dekret, generalklausuler, speciella förordningar, än generella lagar, som skapar klarhet, allmän laglydnad och respekt inför lagen. (Vi har i Sverige mer s.k. generalklausuler dvs svepande, allmänt hållna, än i något annat land, mest typisk kanske den som säger att även om man hållit sig till lagens detaljerade bestämmelser i skattefrågor, men avsikten varit att undvika skatt, så utgår straff.) Detta är ju något helt unikt, men talande om totalitarism.
9. Respekten för lagar, religion och moral försvinner.
10. I kriminalfrågor blir sympatierna för den kriminella allt fler bland landets styrande. Det är synd om dem, icke deras offer.
11. Vad gäller utbildningen, blir den bättre nedpressad och den svage favoriserad i skolan. De senare är så många fler!
12. Familjen måste avskaffas. Barnen tillhör folket. (kommentar obehövlig, men 60 procent av Stockholmarna lever singel, 42 procent i hela landet – ett absolut världsrekord. Inget annat land i världen har så många barn omhändertagna av staten som Sverige. Der Spiegel i Tyskland talade för några år sedan i en stor artikel om en svensk barn-Gulag!)
13. Det blir de undvikande svarens tid – dialektikens tid varken ja eller nej. Undanflykter överallt.
14. Eftersom jämlikheten måste spridas världen över, måste anti-patriotismen befrämjas. Patriotismen stoppas. Militären avskaffas. Den är en tung börda! (Det är helt på pricken alltihop. Typexemplet på dagens antipatriotism kan vi hämta från den svenska blågula fanans behandling. Den har i ledande kretsar sedan årtionden ersatts av den mera internationellt gångbara röda. Det har blivit närmast farligt rentav – och oförskämt att bära den svenska flaggan! Till militären behövs ingen kommentar, den är väl liksom familjen redan avskaffad. Och svensk kultur skall närmast utrotas, till förmån för en ”kreolsk”. Den är knappast salongsfähig längre.)
15. Detta är ingen billig form att styra ett land på: först tar de från de rika, men det förslår icke långt, sen tar de från de fattiga! (kommentar helt obehövlig, låt mig bara säga att lågavlönade är mera än dubbelt beskattade än i något annat västeuropeiskt land! Pensioner beskattas, något mycket ovanligt i de flesta länder)
Det var inget fel på Faugets klarsyn, det måste vi erkänna. För hundra år sedan!
Men också den redan nämnde Jean-Jacques Ravel förtjänar tas upp igen, som när han sade: ”Ju mera fullständig jämlikhetsdemokratin blir i ett land, desto mera blir avvikelser av alla slag bannlysta, inte av någon censur, märk väl, utan på grund av ett generellt missnöje med avvikande uppfattningar eller rena likgiltigheten, den originella människan, kvävs helt enkelt. Just på grund av frånvaron av åhörare. Av brist på opposition, helt enkelt.”
Förtigandets totalitära makt.
Den italienske författaren Leo Bruscaglia kommer i sinnet. Han säger i en av sina böcker apropå detta tema, jämlikheten, som han anser döda civilisation och kreativt skapande, följande: ”Se på naturen, den avskyr jämlikhet. Det finns inte två träd som är lika, inte två älvar. Inte två sommarkvällar”!
Detta borde vi i Sverige kanske reflektera lite över, vi som vill bli världens mest ekologiska land. Nog står denna politikernas strävan i bjärt kontrast mot hela samhällspolitiken på det mänskliga planet och inte minst skolpolitiken! Tänk bara på vad vår exstatsminister Carlsson sade om skolans utformning: ”Vi vill att allt skall likna en välklippt gräsmatta, där ingen blomma skall tillåtas sticka upp.” Vad säger egentligen ”De Gröna” om detta och resten av de makthavande i Sverige. Hur människan behandlas som den gör i detta så ekologiska land, likriktas in absurdum! Kan det verkligen vara vettigt att gå fram med gräsklipparen på människans täppa? På det mänskliga området? Om det ekologiska argumentet inte biter i världens mest ekologiska land, som vi strävar att bli, så borde åtminstone ett av världens idag mest socialistiska länder, som vi lyckats bli, betänka den store mästaren Maos ord; ”Låt tusen blommor blomma”! Ja, varför skulle inte alla slags vackra blommor få växa och gro bland gräsrötterna på den svenska sommarängen?
Filosofen Balzacs visdomsord förtjänar kanske också att anföras: ”Kanhända jämlikhetsidén är djupt rotad inom mänskligheten, men det finns likväl ingen som helst mänsklig kraft som kan omsätta den i verkligheten.”