Hans Graf Huyn, ledamot av Förbundsdagen i Tyskland – och dess utrikesutskott, var en av dem som mest principfast drev den politik som ledde till Sovjetunionens fall. I “Uppmarschen” redovisade han Sovjets långsiktiga mål: Världsherravälde. Och hur Sovjet tillgrep spioneri, underminerande verksamhet, terrorism ooch krig genom ställföreträdare för att uppnå detta mål.
Uppmarschen är en laddad bok om ett brännande ämne. Den handlar i stor utsträckning om sådant som var fördolt för allmänheten i Väst – innan segern i det kalla kriget. Boken, som uppmärksammades i många länder i Väst, var ett verksamt bidrag till den omprövning av Västs politik som ledde till kommunismens fall och demokratins seger.
255 sidor. Pris 70:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ från vår nätbutik eller betala in 110:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Boken är skriven innan Sovjetunionens fall, här följer det profetiska avsnittet “Röd koloss på lerfötter”:
Redan innan Sovjetunionen i marxismen-leninismens namn påbörjat “befrielsen av arbetarklassen”, redan långt innan man gått utanfor Sovjetunionens gränser mot Warszawa, Berlin, Prag, Budapest och Afrika, så hade de ryska arbetarna förstått vad marxismen-leninismen betydde för dem. Fyra månader efter Lenins och bolsjevikernas makt övertagande gjorde Petrograds arbetarråd ett tillkännagivande i mars 1918. I det hette det: “Vi lovades bröd. I verkligheten har vi fått utstå en hittills aldrig upplevd hunger. Vi fick ett inbördeskrig som förödar hela landet och till slut kommer att förstöra all handel. Under socialismens ledning har vi drabbats av det slutliga nedbrytandet av ekonomin och förödandet av finanserna. Vi fick uppleva glupska utsugares förskingring av folkförmögenheten och befolkningens besparingar. Vi drabbades av korruption och spekulation, som har tilltagit i en oerhörd omfattning. Man har ställt oss inför en lång arbetslöshets fasa, och vi har inga medel att bekämpa den.” Vidare klagar arbetarnas representanter: “Vi lovades frihet. Vad har vi fått i verkligheten? Var är yttrandefriheten, var är församlingsfriheten, var är pressfriheten och demonstrationsfriheten? Allt trampas ner av polisstövlar och vapen. På årsdagen av vår med blod köpta revolution ser vi åter hur vi utsätts för den järnhand av rättslöshet som vi trodde att vi hade nedkämpat under dessa ärofulla februaridagar. Vi är åter vid smäleken att drabbas av arkebuseringar utan dom, vid dödsstraffets blodiga hemskheter, som utförs av människor som lyckas vara förrädare, spioner, provokatörer, detektiver, åklagare, domare och skarprättare i ett.” 60 år senare ser det inte bättre ut. Sovjetunionen och hela det under Moskva underkastade området är ett jättelikt fängelse. Zongränsen, muren i Berlin, järnridån längs gränser till Tjeckoslovakien och Ungern, omger det sovjetiska området med taggtråd och bevakningstorn, som omkring ett jättelikt koncentrationsläger. Till och med i Asien löper järnridån vidare. Bakom Kaukasus vid provinserna Kars och Armenien löper längs den turkisk-sovjetiska gränsen från Svarta havet till Iran ett tre meter högt stängsel över berg och stäpper, ett stängsel som avbryts varannan kilometer av ett 20 m högt vakttorn. Sovjetunionen och dess område är ett fängelse från den tyska zongränsen till Vladivostok.
Rysslands elit har – så långt den kunnat – lämnat fängelset eller deporterats: Alexander Solzjenitsyn, Viktor Nekrassov, Vladimir Bukovskij och Andrej Amalrik, bildhuggaren Ernst Nesjvestnij, cellisten Mstisla Rostropovitj och de bästa i balett och opera. De har lämnat Sovjetunionen, men inte Ryssland, för de fortsätter att arbeta och kämpa för att man i väst skall veta att Ryssland inte skall jämställas med sovjetregimen.
Miljoner människor finns än idag i lägren, vars skakande berättelse Alexander Solzjenitsyn har tecknat i Gulag-arkipelagen. Den 5 september varje år – dagen då den röda terrorn började 1918 – går fångarna i hungerstrejk, liksom den 30 oktober, de politiska fångarnas dag i Sovjetunionen, och den 10 december, dagen för de mänskliga rättigheterna.
I Radio Libertys samizdat-arkiv, där den ryska motståndslitteraturen arkiveras, fanns redan i mars 1977 262 registrerade dokument, som visade de sovjetiska brotten mot de mänskliga rättigheterna efter undertecknandet av slutdokumentet vid den europeiska säkerhets konferensen i Helsingfors den 1 augusti 1975. Det handlar om villkoren för de gripna, maten, förläggningarna, listor över politiska fångar i Vladimir-fängelset, om splittrade familjer, om förtryck mot religiösa familjer, om husundersökningar i Lettland, om missbruk av psykiatrin, om ukrainska flyktingar, om repressalier mot medlemmar i Helsingfors-gruppen och mycket mer.
Medborgarrättskämparna i Sovjetunionen, som kämpar för försvaret av mänskliga rättigheter och frihet, organiserade sig mellan 1966 och 1970. De arbetar inte i det fördolda, utan träder fram mot KGB statens polisstatsvillkor, med de garantier som författningen erbjuder: “Vi är varken ett parti eller en förening, inte heller någon organisation. Vi känner bara en lag – vårt samvetes lag, det naturliga medlidandet med de orättvist förföljda, respekten för människan, för hennes fria ande, för sanningen,” det skriver medborgarrättskämpen Tabana Chodorovitja.
Medborgarrättskämparna anstränger sig i största möjliga utsträckning för att skydda, så gott de kan, de 1,2 miljoner – ungefär 0,5 procent av befolkningen – som för närvarande är inspärrade i de ungefär 1000 koncentrationslägren. Det är en kamp mot fruktan och motstånd mot lögnen som medborgarrättskämparna predikar och praktiserar.
Dessutom finns i Sovjetunionen de icke-ryska folkens nationella opposition mot det ryska styret. 129 miljoner ryssar bestämmer över 142 miljoner icke-ryssar. De över 120 icke-ryska nationaliteter kan i man dela in i sex grupper: För det första slaverna och de till stor del ortodoxa ukrainarna och vitryssarna; för det andra de olika centralasiatiska och transkaukasiska folken; för det tredje de övervägande kristna georgierna och armenierna; för det fjärde judarna; för det femte de baltiska folken: ester, letter och litauer; och för det sjätte Sovjetunionens västerländska invånare: tyskar, polacker och rumäner.
Efter den med våld genomdrivna anslutningen av de båltiska staterna 1940, och återerövringen straxt före krigsslutet, så avrättades bara i Litauen 540.000 människor. Efter litauiska kommunistpartiets centralkommittes fjärde sammanträde den 27 december 1944, förklarade Michail Suslov: “Litauen kommer att finnas kvar, men utan litauer”.
Först 1977 kom ett skakande brev från den 1940 av Sovjet bortförde estniske presidenten Konstantin Päts till väst. Omedelbart efter ockupationen av de baltiska staterna utgav ställföreträdande chefen för sovjetiska hemliga polisen, general Ivan Serov, order nummer 001223, i vilken anbefalldes gripande och deportation av alla “antisovjetiska element” i Estland, Lettland och Litauen. Den estniska armen avväpnades, officerarna deporterades antingen till Sibirien, eller sköts.
I sitt brev riktade president Päts en hjälpvädjan till generalsekreteraren i FN: “Jag vänder mig till FN och till hela den civiliserade världen med en vädjan från Estlands, Lettlands och Litauens folk om hjälp, mot de ryska ockupanternas hänsynslösa våld. . .” Särskilt i det katolska Litauen är det sovjetiska styret mycket starkt: Sju Samizdat tidskrifter trycks och läses där i hemlighet.
I Ukraina, där den Ukrainska befrielsearmén ända in på 1950-talet förde en organiserad kamp mot de sovjetiska trupperna, kom 1970 “Ukrainskij Visnyk” ut som organ för motståndet.
På samma sätt som i Moskva och Kiev finns i Georgien en “grupp för mänskliga rättigheter”. Vid sidan av de sedan ockupationen 1920 mot den sovjetiska regimen kämpande georgiska nationalisterna, kämpar sedan en tid också anhängare till den av den sovjetiske partichefen Bresjnev störtade georgiske statsministern och kommunistpartisekreteraren Msjavadze mot det sovjetiska förtrycket. Sedan 1974 ökar antalet bombattentat i Tiflis och andra städer. I början av 1978 kom det till öppet uppror och protester mot Moskvas ståthållare i talkörer.
1962 förs väpnad kamp mot det sovjetiska väldet i Ukraina, Uzbekistan och södra Sibirien. 1965 uppstår strider i Azerbaidjan. Två år senare genomförs demonstrationer i Tsjimket, huvudorten i södra Kazachstan. 1968 måste Röda armén sättas in mot nationella minoriteter i Kazachstan och i områdena kring Taisjed och Tulun. Därefter följer uppror från Krimtatarerna, ett folk som förvisats från Krim som hämnd för att många landsmän samarbetade med den tyska ockupationsmakten. Idag kämpar de för ett återupprättande av sin autonoma republik på halvön Krim.
Till det nationella motståndet kommer den religiösa oppositionen hos de litauiska katolikerna, hos baptisterna, anhängare av förenade ukrainska katolska kyrkan och många ortodoxa präster och troende, som inte är beredda att ansluta sig till den regimtrogna kyrkoledningens anpassningspolitik. Den ryske prästen Dimitrij Dudkos bön är skakande: “O Herre! De till döden förföljdas, de skjutnas, de stryptas, de av hunger och kyla omkomnas blod, den ryska jordens stönanden klingar i mina öron när jag står inför Guds altare . . . Lögnare och ryktesspridare vill döma . . . de vill döma mig för att jag inte har glömt den ryska adeln, som skoningslöst förintades: Man störtade ner dem i gruvschakten, de som bad om hjälp sköts. Samtidigt med dessa offer förintades också den ryska litteraturen, som först nu fått uppleva en tveksam början på ett uppvaknande. De vill döma mig, eftersom jag inte kan glömma hur man förintade prästerna: Man sköt dem, man plågade dem till döds i fängelserna, man korsfäste dem i kyrkorna över altaret, man spärrade in dem i tunnor. Idag finns det ingen som bekymrar sig om folkets moral. De vill döma mig för att jag inte kan glömma att miljoner sköts och att miljoner blev offer för hunger, kyla och sjukdom och begravdes i Nordens kalla snö . Jag står inför Ditt altare (så länge det ännu är tillåtet) och ber till Dig och genomför kanske för sista gången den liturgiska ritualen… Hör oss syndare. Du har tillåtit att vi på grund av våra synder fallit i de gudlösas händer; så sa den ryske filosofen L. Karsavin, som dog i strafflägret i Vorkuta. Förbarma Dig över oss i din stora barmhärtighet! Förlåt dem… och mjuka upp deras förstenade hjärtan, upplys deras mörka sinnen; så att de erkänner sina dåd, blir förskräckta över dem och ångrar dem. Jag ser hur de är fulla av kval, eftersom de måste leva i den tomma gudlösheten, dessa själlösa kval när de dör med en svordom på läpparna, dör som rövaren på Din vänstra sida, o Herre! Och jag ser dem som torterats av dem – de, som är lyckliga. Jag vet att under min sång ber tillsammans med mig den stora skaran ryska martyrer, och alla av lidanden plågade ryssar. Jag hör rösterna fulla av kärlek och nåd: Förlåt dem, ty de veta inte vad de göra…” Denna bön bads av Dimitrij Dudko den 21 april 1977 i byn Grebnevo utanför Moskva.
I slutet av mars 1978 rapporterade den förre sovjetiske generalen Pjotr Grigorenko om det politiska missnöjet inom Sovjetarmén: “Jag känner till flera sovjetiska officerare som var med vid invasionen av Tjeckoslovakien, och av den anledningen känner sig mycket olyckliga”. Beträffande medborgarrättsrörelsen sa han att det i väst förhärskande intrycket att det bara rör sig om små grupper och om individer, inte längre är korrekt. Medborgarrättsrörelsen är idag redan en “massrörelse”, som sträcker sig över hela landet. Medborgarrättskämpar i Moskva och ute i landet upprätthåller nära kontakter: “Om något händer i Moskva, vet medlemmarna i rörelsen ute i landet det inom några timmar.” Informationer genom utländska radiosändare spelar därvid en viktig roll.
Också bland arbetarna sprider sig oron inom Sovjetunionen. Vid årsskiftet 1977/78 grundade några sovjetiska medborgare under ledning av Vladimir Klebanov ett fritt fackförbund. Redan under de första veckorna hade 200 sovjetiska arbetare anslutit sig till organisationen, som kallade sig “Fackföreningen för försvar av arbetarnas intressen”. I september 1977 förklarade den från en arbetarfamilj kommande ingenjören Emilia Pavlovna Iljina: “Sedan en tid börjar människorna känna att de inte kan leva i Sovjetunionen, att de kvävs, och att de behöver andliga friheter.” I Sovjetunionen härskar “en avart av fascismen”.
Genom brutalitet, med tortyr och genom intagande på psykiatriska anstalter, försöker KGB undertrycka frihetssträvandena i det sovjetiska imperiet. I augusti 1977 ägde den sjätte världskongressen för psykiatriker rum på Hawaii, där man öppet brännmärkte att sovjetiska psykiatriker var beredda att tortera friska människor. Alexander Solzjenitsyn talade om “andligt mord” och en “variant av gaskammaren~. Den unge Moskva-läkaren Alexander P. Podrabinek la fram en dokumentation. På åtminstone 11 “specialkliniker” i Sovjetunionen “botas” medborgarrättskämpar med personlighetsförändrande mediciner. Medicinen Haloperdol, ett starkt neuroleptikum, förorsakar på friska muskelkramp, stammande, orolighet och sömnlöshet; thorazin skapar viljelöshet; svavel-injektioner utvecklar feber, som leder till utmattning; saltlös ningsinjektioner leder till ansvällning av låren. Därtill kommer olika tortyrmetoder.
I anslutning till publiceringen av den nya sovjetiska författningen, som Vladimir Bukovskij betecknade som ett instrument för förtryck och likriktning, vädjade medborgarrättskämpar till västvärlden: “I mina kamraters namn, som blivit kvar bakom taggtråden, och i denna svåra tid berövats sin röst, så vänder jag mig till parlament och regeringar i de länder som undertecknat Helsingfors-överenskommelsen, med ett upprop om att inte tillåta legalisering och internationellt erkännande av en öppen kommunistisk diktatur, som inte låter sig nöja med att undertrycka 250 miljoner människor.”
Medborgarrättsrörelsen i Sovjetunionen har växt kraftigt sedan 1976. Tusentals sovjetiska medborgare arbetar aktivt i rörelsen. Enligt uppgifter från den sovjetiske rymdfysikern Kronid Lubarskij når antalet sympatisörer med medborgarrättsrörelsen redan miljontal. Grymma desperata aktioner från KGB, som domen mot Orlov och många andra våren 1978, kan inte längre bryta folkets frihetssträvanden.
En avgörande roll för informationerna om händelserna i det egna landet spelar de västerländska kortvågsstationerna Radio Liberty, Radio Free Europe, Deutsche Welle och BBC, som dagligen hörs av miljontals sovjetmedborgare. Genom detta har ett medvetande som inte längre kan kontrolleras av den sovjetiska regimen utvecklats. Den stelnade och byråkratiserade sovjetledningen har inte längre någon revolutionär kraft. Marx är död. Ekonomi och jordbruk stagnerar. Korruptionen och den svarta marknaden blomstrar. Orden och förslagen från partiledningen är tomma paroller, som ingen längre tror på – inte ens de som uttalar dem.
Tron och religiositeten växer. Hoppet om frihet tar form.
Redan för ett kvarts sekel sedan fanns det medlemmar i Röda armén som hellre följde sitt samvete än order. I den fria delen av Berlin finns ett monument med inskriften “De ryska officerare och soldater, som måste dö, eftersom de vägrade att skjuta på frihetskämparna den 17 juni”. Bara där man inte känner det sovjetiska paradiset inifrån, växer unga människor upp och tror fortfarande på marxismen-leninismen. Några dagar efter förstamajdemonstrationerna 1972 sa den nu i väst boende ryske författaren Anatolij Kusnetsov: “Västs omedvetenhet var för mig den största chocken. När jag såg majupproret med röda fanor och hammaren och skäran, drogs mitt hjärta ihop. Vilka naiva människor! De har alla möjlighetet att skaffa sig information och begriper inte vilket grymt öde som de önskar sig. Ska väst aldrig förstå?”