Kenth Olsson: Affärernas Sverige

Raden av politiska skandaler i efterkrigstidens Sverige är lång. Kurt Haijby, Karl-Erik Kejne, Dick Helander, Stig Wennerström, Ebbe Carlsson, Lennart Geijer, Ove Rainer, Stig Bergling, Raoul Wallenberg...
Historikern och TV-medarbetaren Kenth Olsson behandlar trettio av de mest omdiskuterade affärerna under efterkrigstiden. Bl a presenteras för första gången uppgifter ur hittills hemligstämplade dokument om Stig Wennerström.

Kenth Olsson är född 1958 och doktorand i historia vid Lunds universitet. Jämsides med sitt avhandlingsarbete om Catalina/DC3-affären har han också synat en rad andra uppseendeväckande politiska "affärer", som tillsammans krossat myten om Sverige som oskuldens och rättsstatens högborg.

De här affärerna tas upp:
Vilmar Ljungdahl
Karl Erik Kejne
Olof Selling
Kurt Haijby
Gunnar Hedlund
Dick Helander
Gustav Möller
Baltutlämningen
Gunnar Sträng
Domänverks-affären
Catalina/DC-3-affären
Affären med den smugglande partikassören
Hilding Andersson
Fritiof Enbom
Jarl Hjalmarsson
Raoul Wallenberg
Kerl-Erik Eriksson
Stig Wennerström
Folke Lundquist
Ove Rainer
IB-affären
Seth Molander
Stig Bergling
David Hall
Lennart Geijer
Anders Ferm
Sjukhusspionen
Bengt Silfverstrand
Vapenaffärerna
Ebbe Carlsson

Och i förkortad form:
Telub-affären
Lennart Bodström,
Egon Bahr
Carl Bildt

Pris 190:-. Porto och emballage 25:- tillkommer per beställning. Betala in 215:– i förskott per plusgiro eller bankgiro 5682-0392. Klicka här för fullständiga beställningsregler.

Här får Du ett smakprov ur boken:

Ockerbybreven

En Helanderaffär i miniatyr utspelade sig på 1970-talet i skånska Höganäs. En socialdemokratisk riksdagsman misstänktes på ett tidigt stadium ligga bakom alla de nidbrev som med jämna mellanrum droppade ned anonymt hos borgerliga politiker och bankmän i Höganästrakten. Själv ansåg den utpekade sig utsatt för en komplott med politisk anknytning, utsedd till syndabock i det grönköpingsmässiga politiska intrigspelet i det lilla samhället.

Den anonyma.nidbrevskampanjen började 1971, strax efter regimskiftet i kommunen (borgerlig majoritet). Totalt kom det att röra sig om hundratalet skrivelser, övervägande delen brev och insändare undertecknade med "Sven L Lundh"- med innehåll riktade mot de borgerliga partierna och deras ledande representanter, samt personer som satt i ledningen för Brunnby sparbank.
Postgången blev allt livligare och tonen i breven allt mer raljant och beskt för att slutligen övergå i rena smädelser. Väst drabbades de som hade anknytning till sparbanken (i breven benämnd Ockerby sparbank). Flertalet brev innehöll nidvisor, vilka skrivits till välkända melodier, särskilt Taubemelodier. En synnerligen ful smädesvisa mot en kvinna i trakten, vilken beskylldes för snatteri av en filé, var skriven till melodin av "Den glade bagaren i San Remo". En visa som grovt angrep en pensionerad direktör för Brunnbybanken, var författad till melodin av Lina Sandell-Bergs psalm "Jag kan inte dem alla. En annan visa, också den med kända förtecken, löd:

"Vi äro spekulanter alltifrån Ockerby

Vi kan norpa, mygla och dupera folk

Vi kan sälja mark till ockerpris

O´ vi kan smita undan skatten,
undan skatten, undan skatten"

År efter år pågick nidskriverierna och anklagelserna blev allt bredare. Det talades om fiffel, stölder, förskingring, om olika personers kärleksaffärer och sexuella beteenden av minst sagt underlig art.
Tidigt förstod man att det måste vara en i Höganäs kommunala politik relativt välinformerad person, som stod bakom "Sven Lundh-breven". Det framkom att "Sven L Lundh" inte existerade i sinnevärlden och att de adresser han uppgett, till bland annat olika tidningsredaktion dit han skickat insändare, var falska. Detta avslöjande gjorde att tidningarna tillsändes en ny adress. "Sven L Lundh uppgav nu att han framöver kunde nås på statsbibliotekarie Karl H Boleys adress. Denne drev ett bokförlag och hade 1974 utgivet Danssviter från Höganäs med förord av "Sven L Lundh", där han bland annat uppmanade läsarna "att vara på vakt mot gamarna". Statsbibliotekarien förklarade att han kände personen bakom pseudonymen "Sven Lundh", men vägrade med hänvisning till sin tystnadsplikt som förläggare att uppge vederbörandes verkliga identitet .

I folkmun utpekades den socialdemokratiske riksdagsmannen Bengt Silverstrand som den anonyme brevskrivaren. En moderat kommunpolitiker, som tillsänts nidbrev, tog saken i egna händer och smög in på Silverstrands arbetsrum och snokade, undersökte bland annat papperskorgen och fann där mängder med koncept och utkast till de avsända. Bland skräpet hittades också en mottagardel till ett postgirokvitto rörande skriften Danssviter från Höganäs. Jämförelser visade förvånadsvärda likheter mellan "Sven L Lundhs" och riksdagsmannens handstilar.

Det avslöjades även att "Sven L Lundh" flitigt medverkat i ett lokalt socialdemokratiskt skriftblad, där Silverstrand innehade en ledande roll och var en av de ansvariga utgivarna. I ett nummer av skriften förtäljde redaktionen att "Sven L.Lundh" var "skriftställare" och "höganäsare i förskingringen". Omnämndes gjordes i sammanhanget också satiren Danssviter från Höganäs. Att redaktionen, eller delar av den, livligt uppskattade "Sven L Lundh" framgick av formuleringar typ "den briljante satirikern" och "intressante personligheten Sven L Lundh".

Strax före valet 1976 framträdde Bengt Silverstrand och medgav att har var den "utpekade riksdagsmannen", men förnekade kategoriskt alla anklagelser. "Jag är oskyldig det är folk som vill ha mitt huvud på fat som startat hela den här komplotten mot mig", var Silverstrands kommentar. Ett par av de personer som fått anonyma brev, tog kontakt med åklagarmyndigheten och överlämnade det funna "papperskorgsmaterialet". Sedan rullade hela det politiska utredningsmaskineriet igång. Efter över ett års utredande, polisförhör och träget arbete av handskriftsexperter, stundade rättegång. I åklagarens utredning spelade de så kallade ockerbybreven huvudrollen. Statens kriminaltekniska laboratorium hade gjort upprepade jämförelser mellan handstilar i breven och Silverstrands korrespondens och funnit "synnerligen starkt stöd för att Bengt Silverstrand var den anonyme brevskrivaren".

I en fullsatt Helsingborgs tingsrätt drabbade länsåklagaren, den åtalade riksdagspolitikern och dennes advokat samman. Åklagaren hävdade att innehållet i ockerbybreven rymde grovt förtal och att breven vållat konkreta skadeverkningar för de drabbade. "Det har", förklarade åklagaren, "liknat kinesisk vattentortyr, där man låter vatten sakta droppa ner på offret. Varje fredag sändes breven iväg, tydligen för att förstöra helgen för dem som fick ta emot dem. Det har medfört allvarlig skada"

"Jag har inte skrivit ockerbybreven", upprepade med emfas den åtalade och försvarsadvokaten menade att "åklagaren skjuter myggor med kanon" när han talade om kinesisk vattentortyr och betonade att breven i helhet var ganska oskyldiga. Vänd till riksdagsmannen undrade åklagaren om han verkligen själv trodde på att någon annan av satanisk illvilja varit i stånd att kopiera hans handstil, stoppat komprometterande material i hans papperskorg och därtill lagt ner ett oerhört omfattande arbete på att samla material och skriva breven . "Det är enda förklaringen", menade Silverstrand. Något åklagaren inte trodde på:

"Det är osannolikt att någon skulle göra sig en sådan oerhörd möda för att komma er till livs. I Helanderaffären var större krafter i rörelse. Men är det troligt att man inom lokalpolitiken har skulle vara så utomordentligt raffinerad ?"

Åklagaren passade också på att lovorda den moderate kommunpolitiker som smugit sig in och rotat fram bevis ur Silverstands papperskorg. "Många har rynkat på näsan åt den papperskorgsletande politikern", sade åklagaren, och tillade:

"Men vi har har att göra med en brottsling med ett mycket speciellt sätt att arbeta, och för att bekämpa honom måste särskilda åtgärder tillgripas. Är det ett foster i dassbaljan, måste man leta efter det."

Ett dråpligt bakslag råkade åklagarsidan ut för när deras kvinnliga huvudvittne begick mened i syfte att svärta ned Silverstand och få honom fälld. Kvinnans före detta fästman lade för rätten fram en provkarta på opålitliga uppgifter av henne och slog fast att hon var en notorisk mytoman. Efterforskningarna av rätten gav mannen rätt och åklagaren tvingades starta en menedsutredning om sitt eget huvudvittne.

I slutpläderingen radade åklagaren upp alla de indicier han ansåg utpeka riksdagsman Bengt Silverstrand som den anonyme nidskrivaren i Höganäs:

· Det måste handlat om en person som var väl insatt i förhållanden i Höganäs, en politisk initierad person som är icke borgerlig.
· Han hade köpt frimärken i stort antal.
· Han har setts vid en brevlåda där det senare hittades ett anonymt brev.
· Ett kvitto i hans papperskorg utpekar honom som: "Sven L Lundh", mannen bakom bl a boken Danssviter från Höganäs.
· Statens kriminaltekniska laboratoriums skriftprovsundersökning talade om identitet mellan Silverstrands handstil och den handstil som fanns i alla de undersökta breven.

Den sista punkten var åklagarens starkaste. "Det är otänkbart att någon annan kunnat leva sig in i en annan persons handstil, att expertisen lurats, menade länsåklagaren det är astronomiskt osannolikt, och i så fall får man skriva om hela kriminalhistorien." Efter presentationen av indiciepunkterna krävde åklagaren:

"Bengt Silverstrand måste avsättas från alla sina politiska förtroendeuppdrag. Det är otänkbart att acceptera den åtalade som förtroendeman. Det värsta som kunde ske, är att han finge en maktposition. Se på hans blånekande mot förnuftets alla regler under rättegången! Det rör sig om allvarliga karaktärsdefekter, och jag tror inte något parti vill ha honom. Om rätten avsätter honom räcker det med ett bötesstraff. Avsätts han inte måste han dömas till sex månaders fängelse."
Försvaret bestred åtalet i sin helhet. Menade att Silverstrand omöjligt kunde vara brevskrivaren och presenterade en rad argument för sin ståndpunkt. Bland annat hänvisades till docent Helmer Lang, som menade att ingenting tydde på att det var den åtalade som skrivit Danssviter från Höganäs.. Som ordförande i författarkooperativet hade Helmer Lång först motsatt sig en publicering, helt enkelt därför att han ansåg kvaliteten vara för låg, men sedan samtyckt. Själv hade han inte tagit befattning med skriften, men en genomgång av stilen tydde på flera författare.
Om det ändå skulle bli fråga om fällande dom, så borde påföljden under alla omständigheter inskränka sig till böter och någon avsättning kunde det inte bli frågan om, menade försvaret. Silverstrand själv karaktäriserade hela rättegången som ett "angrepp på socialdemokratin".
Den 19 december 1977 föll domen. Riksdagsmannen dömdes till 100 dagsböter för förtal. Dessutom skulle han betala advokatkostnaderna på nästan 25.000 kronor, jämte ersättning till vittnen och målsägande. Åklagaren yrkan på av sättning ogillades. Det som fällde Silverstrand var främst den skrifttekniska bevisningen och fynden i papperskorgen. Om de funna handskrivna koncepten ansåg rätten:

"De utkast till anonyma brev som hittats i en papperskorg på riksdagsmannen arbetsplats utgör graverande bevis. De uppgifter om dessa fynd som lämnats av en politisk motståndare till Silverstrand, förtjänar full tilltro. Utkasten ger intryck av att ha varit spontana. Några tecken till efterhandskonstruktion finns inte. Det måste därför anses uteslutet att någon annan .än Silverstrand författat dem. Domstolen finner också Silverstrand bunden till signaturen Sven Lennart Lundh. Denne har förekommit på politiska pamfletter som cirkulerat i trakten."

Åklagaren, som inte kunde tänka sig annat än frihetsstraff för den åtalade om han inte avsattes, kommenterade domslutet och betonade att för anonyma brev är "fullständigt vidrigt" och ger inga försvarsmöjligheter. "Det är lika illa som att sprida gift", ansåg.han och avslutade med att citera Oscar Wilde: Man kan döda med ord mer än med svärd".

Bengt Silfverstrand är än idag en av socialdemokraternas mest betrodda riksdagsmän.

Boklistan

Övriga produkter

Beställ här!