Marek Zyto:
I väntan på Messias
När den judiska nationen ställs inför svåra prov uppstår tanken att Messias ska komma och reda upp situationen. De tankarna var i hög grad levande i Centraleuropa under Andra världskriget. En av dem som upplevde situationen där var Marek Zyto, som lyckades fly undan nationalsocialisternas ockupation av hans hemland Polen till Ukraina och Ryssland. Han lärde sig där högst handgripligt att det fanns ytterligare en socialistisk ideologi som var ett hot mot mänsklig anständighet.
Efter krigsslutet återvände Marek Zyto till Polen, men måste sedan på nytt fly undan de judeförföljelser som åter tog fart efter kommunisternas maktövertagande. Han bor sedan i slutet av 1940-talet i Sverige och medarbetar regelbundet i tidskriften Contra.
Pris 210:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning.
Betala in 250:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka
här för fullständiga beställningsregler.
Här följer ett kapitel ur boken. Det tilldrar sig på en jordbruksskola i Ukraina vintern 1940-41.
Brödskorpan
En av Samuels ukrainska vänner lånade min lappade vaddjacka. Han skulle bara till tandläkaren och dra ut en värkande tand, sade han. Men varken ukrainaren eller vaddjackan återkom. Jag frös i ett par dygn, och bad sedan om ledighet för att i det närbelägna Stalino göra en polisanmälan. Jag visste att vi alla var noggrant registrerade och kontrollerade. Polisen, antog jag, skulle ringa, telegrafera eller skriva till motsvarande myndighet där ukrainaren bodde. Sedan var det bara att posta jackan tillbaka till mig. Jag kostade på en tågbiljett dit, men tänkte gå till fots tillbaka till skolan.
En anmälan, hade jag hört, skulle skrivas ner. Men mannen rörde inte ens vid pennan. Jag tog om alltsammans. "Han reste hem till föräldrarna i Ukraina iklädd min vaddjacka. Den är inte mycket värd, men jag fryser och har ingen annan. Den jag har på mig nu är lånad. Jag kunde ju inte komma hit i bara skjortan."
Den välklädde poliskommissarien avbröt min svada och försäkrade att han hade förstått. "Ni är bestulen, jag skall ha det i åtanke. Sitt ner, kamrat! En papiros? Inte? Det gör ni rätt i!"
Jag var på vippen att fråga om han inte skulle kunna bjuda på några skivor vanligt bröd men modet svek mig. Han plockade fram en pärm och läste där mitt namn, hemvist med mera. "Allt är i bästa ordning", sade han. "Men nog skulle ni vilja ha ett inrikespass?"
"Varför det? Till våren är jag tillbaka på Kubanstäppen. Vad behöver jag pass till?" "Alla fullvärdiga sovjetmedborgare har sådant. Därmed inte sagt att ni inte är fullvärdig - vi litar på er vilja att vid behov försvara vårt gemensamma fosterland, mot såväl inre som yttre fiender."
Mitt svar - att jag redan stiftat bekantskap med den yttre fienden, som jag flytt ifrån - låtsades han inte höra. Det var tydligt att min fiende inte nödvändigtvis var identisk med Sovjets fiende. "De yttre fienderna tar Röda armén hand om. Det är de inre fienderna som vi måste hjälpas åt att avslöja. Skulle ni kunna förbli likgiltig om ni påträffade en sådan?" Vad kunde jag svara annat än det han ville.
"Utmärkt! Ni behöver inte utsätta er för några faror - meddela oss bara era iakttagelser - vad de säger, gör eller tänker göra - så tar vi hand om odjuren. Ni får inte göra några anteckningar, bara lägga på minnet. Minst en gång varje månad måste ni komma hit för att avlägga rapport. Vid brådskande ärenden ringer ni hit och kallar er Kalmus. Förråder ni detta samtal eller inte fullgör era åtaganden är straffet tio års arbetsläger, utan domstol. Läs och skriv under!"
Jag kände äckel mot mig själv, som så lätt fallit i fällan. Jag var uppbragt men vågade inte säga ifrån. Kalla kårar ilade längs min rygg innan jag djärvdes protestera. "Åtaganden? Vilka åtaganden? Jag kom hit för att få tillbaka min lumpna vaddjacka. Kom jag fel kanske? Hittills led jag av svält. Nu får jag också lida av kyla. Vad vill ni mig?" Jag häpnade över svaret. "Ni kom alldeles rätt. Vi har er anmälan i åtanke. Men vårt lands säkerhet kommer i första hand. Ni har blivit delaktig i en statshemlighet. Nu är det för sent att backa ur. Här, skriv under!"
Den inledande vänligheten var borta. Iskall cynism sken ur funktionärens stålgråa blick. Det kändes skönt att vara ute under en grå, men fri himmel. Osökt kom jag att tänka på min farfars ord: "Råkar man i svårigheter, skall man ändå prisa Gud. Det kunde blivit än värre." Min gudfruktige farfar anade inte att jag skulle råka ut för så många olyckor samtidigt, utan att känna minsta tacksamhet för en enda av dem. Jag traskade genom snömodden de tio kilometrarna tillbaka till skolan.
Dagen därpå gick jag till undervisningen med bara skjortan på överkroppen. Rektorn undervisade i kommunistisk och allmän historia. Redan efter första lektionen kallade vi rektorn för Rurik - efter vikingen som grundade Ryssland - fast hans store idol var tsar Peter den store. Rektorns ögon tindrade bakom de tjocka glasen varje gång denne potentat kom på tal. "Peter var en klok och framsynt kung. Alla avrådde honom från att bygga en befäst stad på sumpmark vid Neva. Men han visade att det gick. Visserligen vilar staden på de hundratusentals livegna som dog vid bygget, men Peters skapelse står än idag, omdöpt till Leningrad."
Äntligen såg han mig huttra i den dåligt uppvärmda skolsalen. "Han har bestulits av en landsman!" utropade Tatarincev. "Han var inte alls min landsman, den tjuven", protesterade jag. "Det här är ingen välgörenhetsinrättning. Man skall vara rädd om sina saker", förmanade Rurik. Han avbröt lektionen, tog mig till ett kontor och ordnade en ny jacka. "Den kommer att dras från ditt stipendium innan du lämnar skolan", sade han.
Tatarincev kom med ytterligare en stor påse skorpor hemifrån. Han slängde den vårdslöst på bänken vid sin säng och delade ut till sina gruvkamrater. Det gjorde han demonstrativt för att reta mig, den uppkäftige bland abrashorna. De flesta hade för andra och tredje gången fått matpaket från sina hem. Jag väntade fortfarande på att sovchoschefen, som jag skrivit till, skulle skicka något ätbart. Men jag som jämt var hungrig fick inte någonting. Ju fler av de andra som fick brev eller paket, desto oftare gick jag till vaktmästaren. Denne blev irriterad och skällde ut mig.
"Du ränner hit som om det vore mitt fel att du inte får svar. Kommer något finns du på anslagstavlan precis som alla andra." Jag hoppades och väntade förgäves. Missmodig gick jag tillbaka till förläggningen, som även var gemensam sovsal. Det var halvmörkt och inte ett spår syntes av vare sig Tatarincev eller hans vänner. Skorppåsen stod vårdslöst öppen och inbjudande. Jag stålsatte mig och gick förbi.
Liggande på min bädd försökte jag läsa i en lärobok och tänka på allt möjligt annat än mat. Men det gick dåligt. På väg ut igen såg jag att en till hälften övertäckt skorpa låg på bänken, bredvid påsen. Jag kunde inte längre motstå frestelsen, sträckte mig fram, tog den och släppte genast förfärad. Skorpan var genomträdd och fastbunden vid en fiskelina som löpte mellan ett par sängar. "Det skulle smakat va, abrasha!"
Det var Tatarincevs skadeglada nuna med de små elaka ögonen och smala läppar som dök fram. Jag sprang ut, gick utan mål och utan tanke i huvudet. Tatarincev var svår att handskas med, och skulle nu bli flerfalt värre. Att ta emot och tiga vore klokast, bestämde jag mig för. Det var ruggigt ute och jag återvände. Redan i farstun hörde jag Tatarincev breda ut sig. "Ni skulle sett hans min när godbiten stretade emot. Roligare fiskafänge får man leta efter, såg du Vasilji?"
Jag gick in och hånades omedelbart. "Nå, vad tyckte du om min mors bakverk, abrrrasha? Jaså, du föredrar att tiga, abrasha." Jag kände hur allt inom mig reste sig till uppror. I raseriet glömde jag allt om mina stoiska föresatser. "Jag har ett för- och efternamn, precis som alla andra. Hemma kallades jag vid mitt judiska förnamn. Men i Kuban dög det inte, så de kallar mig Pietro, din bastard. Men hör jag dig en gång till kalla mig så som du gjort får du skylla dig själv. Har du förstått?!"
Tatarincev ställde sig i givakt och gormade: "Ja, Pietro Michalytj abrasha!" Skurkstrecken hade på sistone blivit allt grövre. I förening med förvärrad svält blev de outhärdliga. Vi reagerade alla olika inför ondskan. Jakob tog emot spottet och låtsades som det regnade. Samuel flinade bort smäleken. Jag hade försökt imitera dem båda och misslyckats. Nu fick det bära eller brista.
Jag måttade några välriktade slag mot Tatarincevs hånfulla nunna. Han kvitterade omedelbart med det dubbla. Det hade jag räknat med; han var längre och hade större vana. Vad jag mest fruktade var att flocken bakom min antagonist skulle ge sig på mig. Då skulle de på några få ögonblick förvandlat mig till mos. Men de förhöll sig lugna. Jag slogs ur underläge, men det kändes rätt att få ge igen för alla oförrätter. "Nej, nu får det vara nog!"
Det var gruvgängets anförare som trädde emellan. Till min stora överraskning skällde han på Tatarincev. "Så gör man inte mot en hungrig människa. Jag har själv lidit av hunger, men det har tydligen inte du gjort. Och så låter du bli att förolämpa!" Tatarincev försvarade sig. "Du då! Har inte du kallat judarna likadant? Hade jag inte känt dina föräldrar, skulle jag nog tagit dig för en abr.. av dem!" "Du var nära att säga fel och hejdade dig. Det är bra. Också jag har använt öknamn, det är sant. Men det är inget fel att bli klokare, även om det ibland sker för sent."
Veckoslutet med slagsmålet var över. Jag ville inte direkt skylta med de sönderslagna läpparna, och satte mig längst bak i klassrummet. Månadsslutet med stipendiepengar närmade sig alldeles för långsamt, medan dagen för rapportering om de inre fienderna närmade sig med stormsteg. Mitt stipendium hade krympt ordentligt sedan den första avbetalningen för den nya vaddjackan dragits av. En ny svältvecka utan pengar ens till brödransonen väntade mig mot slutet av månaden.
Mitt grubbel om lämpligaste sättet att undkomma polisrapporten var gagnlöst. Till slut bestämde jag mig för att helt enkelt strunta i de påprackade åliggandena. Låt dem hämta mig till tio års straffarbete, jag var beredd. Från min fönsterplats på lektionerna fruktade jag varje svart limousin jag såg, och pustade ut när den åkt förbi.
När läpparna läkts satte jag mig vid min gamla pulpet. Det tjänade inget till att spana efter bilar under dagtid; arresteringarna företogs i regel nattetid. Så förflöt ytterligare en rad dagar. Fruktan för polisen sjönk undan medan en annan, mer påtaglig och malande fruktan dök upp i dess ställe.
----
Jag satt på tåget tillbaka till Beloglina. Därifrån var det fyrtio kilometer hem på uppblött, ofarbar väg av klibbande svartmylla. Jag föreställde mig sovchoschefen rodnande av skam. Han har inte brytt sig om att skicka mig ens en enda brödlimpa. Den ridande grobianen kunde åtminstone besvarat brevet, vars porto tärt på min magra kassa. Nu skulle minsann denne tölp få se mitt fina skolbetyg jag gjort mig förtjänt av, hans hjälp förutan.
Det var redan mörkt när tåget kom fram. Jag begav mig till distriktskontoret, där Grishka Manukajlo blev min välkomstöverraskning. Han hade bekymrat sig över att, i all hast före vårsådden, behöva renovera sin bandtraktor ensam. Nu kunde jag hjälpa till. Senare skulle vi ta oss hem tillsammans på den renoverade maskinen. Andra färdmedel på den uppblötta marken var uteslutna.
"Men nu skall vi försöka sova", föreslog Grishka. Problemet var att det inte fanns något förvaringsställe för kläderna. "Jag har mina hoprullade till huvudkudde. Gör likadant, annars kan de bli stulna. Här kommer och går folk i ett kör."
Jag gjorde kläderna till huvudkudde, men vad gör man med ett par uppblötta stövlar? Ovanför min huvudgärd fanns en mässingslucka. Vid öppnandet och stängandet gav luckan ifrån sig ett hiskeligt oljud. Utrymmet bakom luckan var tillräckligt stort för mina dyrt förvärvade fotbeklädnader, som jag hade så stora planer för. "Det var klyftigt gjort", tyckte den snälle Grishka. Jag sov som en stock. När jag väcktes luktade något bränt.
"En skock fruntimmer rumsterade halva natten på andra sidan väggen. De gjorde upp eld och kokade eller stekte fan vet vad! Känner du lukten?" Jag sniffade. Javisst, bränt läder och trasor! Jag hoppade upp som stungen och ryckte ut mina välstekta, ännu ångande stövlar som jag gäldat med svält. Manukajlo tröstade mig. "De har krympt något, men försök dra på dem." Jag följde hans råd bara för att få bekräftat vad jag redan visste - lädret sprack sönder som ett tjockt äggskal. Det måste ha stått skrivet i stjärnorna att jag på Kubanstäppen var dömd att förbli barfota.
Efter mödosamt sökande och frågande fick jag tag i en bit bildäck. Jag skar till ett par sulor som jag med ståltråd band fast vid fötterna, som jag lindat in i de svedda fotlapparna. Att få tag i en kasserad bit presenning för att göra skodonen varmare gick inte. Allt tillvaratogs i samhället där de flesta led enorm nöd.
I sovchosen, dit Grishka och jag åkte på traktorn två veckor senare, var allt sig likt. Vårsådden var preparerad och Natalja verkade kry den här gången. Berson hade tacklat av ännu mer, men var på strålande humör. Han skulle till Beloglina och där vara brandvakt, före återresan till Litauen.
"De skäms antagligen att låta mig resa hem som ett levande benrangel", sade han förtroligt. "Bara det inte blir krig innan jag hinner iväg. Läs!" Notisen i Izvestia var på några rader bara. "Flera tyska elitdivisioner landsatta i Finland. Uppgifterna förekom i den kapitalistiska världens tidningar. Våra sovjetiska nyhetsbyråer har inte bekräftat sanningshalten i påståendet."
På sitt kontor vid dagens slut hade min välgörare inte tid att ta del av mina betyg. Jag skulle komma till hans bostad senare på kvällen. Så bra, tänkte jag, som trodde jag skulle bli bjuden på mat. Mat upptog mina tankar dygnet runt. Det vore väl åtminstone en liten gest av erkänsla för mina vedermödor. Jag gick dit.
Den stackars hustrun for som en skottspole mellan spisen och bordet. Ett stort antal småungar snodde kring hennes kjolar. Med proppfull mun och fingrar drypande av flott frågade chefen bryskt vad jag kommit dit för. Han satt med sin svåger vid ett bord dignande av mat och dryck. Det var lönlöst att påminna honom om att han för några timmar sedan bett mig komma. Istället frågade jag efter min brödranson. Men jag fick ändå gå och lägga mig hungrig, eftersom det redan var mörkt hos Daria Ivanovna, dit jag blivit hänvisad för att få brödet. Jag tröstade mig med att jag dagen därpå skulle vara berättigad till två ransoner. På morgonen sade hon:
"Här har du din brödranson för idag, vad väntar du på?" "På gårdagens bröd. Det var redan mörkt, och jag ville inte väcka er." Hon snörpte ihop sin mun och sade myndigt:
"Den är förverkad, sådana är bestämmelserna. Nästan ett halv kilo bröd per dag är fullt tillräckligt", menade Daria. Hon vägrade besvara min fråga om också hon levde på bara bröd, som jag, och vem som kontrollerade att inte hon åt mer bröd, späck, ägg och smör än som var tillåtet.
Jag tänkte på Klavdia Evgenievna, vid skolan. Daria var hennes sovjetiserade motsats. Hon, Daria hjälpte mig att inse att jag lärt mig en hel del i skolan; mest om sådant som inte förekom på schemat och det inte gavs betyg för. Jag förstod nu bättre orsaken till mitt eget och de flesta andra egendomslösa människors elände. Innehav av makt nyttjades till meningslös ondska. Partifolket led av mindervärdeskomplex. De abnorma kände sig upphöjda genom att förnedra andra. Det var dessa stackare som trivdes bäst vid makten; makt över svält eller mättnad, över liv eller död. De var uppkomlingar som kopierade den "geniale ledaren" och njöt av att fördjupa eländet hos de redan mest eländiga. För att njuta av sin maktposition dög även en förverkad brödbit som ursäkt.
I sovchosen låtsades ingen om bergen av brödsäd från det gångna årets rekordskörd. Vetet som ingen fick ta det minsta av fick fortsätta att ruttna i det fria. Fågelfångaren Vasiljev omfamnade mig av återseendets glädje. Han var välmående och fortfarande tacksam för kadavren han fått.
"Vi äter fortfarande av det jag saltade in förra året", anförtrodde han mig. Vasiljev visade sig ha uppfunnit ett för honom typiskt sätt att kringgå brödransoneringen. Han sänkte rösten till en viskning.
"Vet ni, Pietro Michailovitj, i vetehögarna, under den mögliga skorpan, finns användbart vete. Vi har tillvaratagit åtskilligt under stor försiktighet. Ni vet, det ruttnar, men är likväl statlig egendom. Vi tvättar vetet länge i vatten, torkar det och mal på handkvarn. Det är klart, brödet vi bakar luktar en aning mögel, men hade vi bara haft tillräckligt med kummin att blanda i hade det varit perfekt."
