|

Veckans Contra nummer 18 2010
5 maj 2010
Krisen i Grekland
Vid det här laget vet Du säkert att den genomsnittliga pensionsåldern
i Greklan är 53 år, att en tredjedel av ekonomin är svart,
att hundratusentals statstjänstemän egentligen inte har ett
meningsfullt jobb, men likväl försörjs av staten. Att korruptionen
är utbredd. Att budgetunderskottet är 13 procent. Oavsett regering
har grekerna manipulerat den ekonomiska statistiken och till exempel genom
bluff tagit sig förbi de kriterier som EU ställt upp för
medlemskap i euro-zonen.
Investmentbanken Goldman Sachs hjälpte så sent som 2008 till
att dölja Greklands prekära ekonomiska läge genom lån
som kunde fifflas bort i den grekiska bokföringen.
För ett år sedan var räntan densamma i hela euroområdet.
För en månad sedan var räntan cirka fem procent högre
i Grekland jämfört med Tyskland. Idag kan Grekland inte låna
pengar alls. En gissning är att en marknadsränta skulle hamna
cirka 15 procentenheter över den tyska räntan.
Idag protesterar grekerna våldsamt mot att de ska tvingas arbeta
för att försörja sig. Blir de protesterna det minsta framgångsrika
kommer Greklands ekonomi att rasa ihop fullständigt, eftersom euro-länderna
då kommer att dra tillbaka sitt utlovade stöd på 1000
miljarder kronor i lån med låg ränta (5 procent istället
för de 20 som Grekland skulle få betala på den öppna
marknaden).
Vi kan som svenskar vara tacksamma för att vi slipper att vara med
och betala eländet. Och vi som röstade nej till införandet
av euron kan sträcka lite extra på oss.
Den spontana reaktionen på den grekiska krisen är att de borde
få skylla sig själva och att de inte är värda något
stöd alls, de har ju satt sig själva i den aktuella situationen.
Socialhjälp till ett helt land som försöker sko sig på
omvärlden borde inte stå på dagordningen.
Tyvärr är världen inte så enkel. Kollapsar den grekiska
ekonomin totalt lär åtminstone Portugal följa efter. Och
läget för Irland och Spanien är också dåligt,
i förlängningen kan både Italien och Storbritannien hamna
på obestånd. Men det räcker med en grekisk krasch för
att det finansiella systemet globalt ska råka i olag just när
det har börjat hämta sig efter 2008/2009 års kris. Den
nämnda banken GoldmanSachs är en av de första som skulle
haverera och den var en av de få som klarade kraschen, visserligen
mycket tack vara stöd från den amerikanska staten, men den
är en av de finansiella institutioner som finns kvar. GoldmanSachs
är för stort för att haverera. Inte bara för USA,
utan för hela världen. Följdverkningarna skulle bli katastrofala,
när den ena banken efter den andra gick omkull i kölvattnet
efter en Goldman-krasch.
Det ligger en underförstådd garanti att staten räddar
institutioner som denna. När George W Bush valde att göra annorlunda
vad gäller Lehman Brothers sände det chockvågor genom
finansvärlden. Men mycket lärde de sig inte av Lehman.
Inte heller de statliga reglerarna lärde sig mycket. De satsar på
nya regleringar, mer statliga ingripanden. Något som förstärker
den implicita statliga garantin och det elände som i slutänden
kommer att lastas över på skattebetalarna. Vi bör tvärtom
den rådande trenden få en politik som motverkar tillväxten
av gigantiska finansiella institutioner. Ingen institution bör vara
så stor att den inte kan få haverera utan statligt ingripande.
Tills vi kommit dit är det bara att bita i det sura äpplet.
|
|
Tillbaks
|