Krisen i Grekland

Vid det här laget vet Du säkert att den genomsnittliga pensionsåldern i Greklan är 53 år, att en tredjedel av ekonomin är svart, att hundratusentals statstjänstemän egentligen inte har ett meningsfullt jobb, men likväl försörjs av staten. Att korruptionen är utbredd. Att budgetunderskottet är 13 procent. Oavsett regering har grekerna manipulerat den ekonomiska statistiken och till exempel genom bluff tagit sig förbi de kriterier som EU ställt upp för medlemskap i euro-zonen.

Investmentbanken Goldman Sachs hjälpte så sent som 2008 till att dölja Greklands prekära ekonomiska läge genom lån som kunde fifflas bort i den grekiska bokföringen.

För ett år sedan var räntan densamma i hela euroområdet. För en månad sedan var räntan cirka fem procent högre i Grekland jämfört med Tyskland. Idag kan Grekland inte låna pengar alls. En gissning är att en marknadsränta skulle hamna cirka 15 procentenheter över den tyska räntan.

Idag protesterar grekerna våldsamt mot att de ska tvingas arbeta för att försörja sig. Blir de protesterna det minsta framgångsrika kommer Greklands ekonomi att rasa ihop fullständigt, eftersom euro-länderna då kommer att dra tillbaka sitt utlovade stöd på 1000 miljarder kronor i lån med låg ränta (5 procent istället för de 20 som Grekland skulle få betala på den öppna marknaden).

Vi kan som svenskar vara tacksamma för att vi slipper att vara med och betala eländet. Och vi som röstade nej till införandet av euron kan sträcka lite extra på oss.

Den spontana reaktionen på den grekiska krisen är att de borde få skylla sig själva och att de inte är värda något stöd alls, de har ju satt sig själva i den aktuella situationen. Socialhjälp till ett helt land som försöker sko sig på omvärlden borde inte stå på dagordningen.
Tyvärr är världen inte så enkel. Kollapsar den grekiska ekonomin totalt lär åtminstone Portugal följa efter. Och läget för Irland och Spanien är också dåligt, i förlängningen kan både Italien och Storbritannien hamna på obestånd. Men det räcker med en grekisk krasch för att det finansiella systemet globalt ska råka i olag just när det har börjat hämta sig efter 2008/2009 års kris. Den nämnda banken GoldmanSachs är en av de första som skulle haverera och den var en av de få som klarade kraschen, visserligen mycket tack vara stöd från den amerikanska staten, men den är en av de finansiella institutioner som finns kvar. GoldmanSachs är för stort för att haverera. Inte bara för USA, utan för hela världen. Följdverkningarna skulle bli katastrofala, när den ena banken efter den andra gick omkull i kölvattnet efter en Goldman-krasch.

Det ligger en underförstådd garanti att staten räddar institutioner som denna. När George W Bush valde att göra annorlunda vad gäller Lehman Brothers sände det chockvågor genom finansvärlden. Men mycket lärde de sig inte av Lehman.

Inte heller de statliga reglerarna lärde sig mycket. De satsar på nya regleringar, mer statliga ingripanden. Något som förstärker den implicita statliga garantin och det elände som i slutänden kommer att lastas över på skattebetalarna. Vi bör tvärtom den rådande trenden få en politik som motverkar tillväxten av gigantiska finansiella institutioner. Ingen institution bör vara så stor att den inte kan få haverera utan statligt ingripande. Tills vi kommit dit är det bara att bita i det sura äpplet.

Tillbaks