|

Veckans Contra nummer 8 2010
24 februari 2010
Staten skyddar landsförrädarna!
När kommunistregimen föll i Östtyskland smugglades en
fil med uppgifter om Stasi-agenter ut till USA. Där avkrypterades
den och med tiden fick berörda länder ta del av materialet,
"Rosenholz-akterna". I första hand var det ju fråga
om material som skulle kunna användas för att åtala spioner.
Svenska åklagarmyndigheter konstaterade efter en hel del passivitet
(och många frågor i Riksdagen) att det inte skulle bli några
åtal. Alla brott utom grovt spioneri var preskriberade och de som
fanns med på förteckningen hade högst gjort sig skyldiga
till (vanligt) spioneri. Om den bedömningen var med sanningen överensstämmande
fick vi aldrig veta, eftersom vi inte fick veta vad som fanns i materialet.
Flera personer har försökt få ta del av materialet, men
det har de nekats till. I Tyskland är hela materialet som berör
Tyskland offentligt. I Finland har materialet släppts, vilket ledde
till pinsamheter för LOs nya informationsdirektör, eftersom
hon arbetat åt Stasi som översättare av finskt politiskt
material. Även Danmark, Tjeckien och en rad andra länder har
släppt materialet. Det kan ha medfört pinsamheter för dem
som arbetat åt en diktaturstats hemliga polis. Men varför ska
staten skydda landsförrädare?
Ja, den svenska staten är annorlunda. För ett par veckor sedan
nekades Tysklandskännaren professor Birgitta Almgren tillgång
till det svenska materialet. Hon har nyligen gett ut en bok om Stasis
verksamhet i Sverige som bygger på det material som finns i Tyskland.
Nu ville hon fortsätta sin forskning. Men hon får inte se SÄPOs
material. Kammarrätten har avslagit hennes begäran med två
motiveringar. Den ena är att ett utlämnande av uppgifterna skulle
skada rikets säkerhet. Hur nu något som rör förhållanden
som är mer än 19 år gamla skulle kunna skada rikets säkerhet
idag. Den andra motiveringen är att uppgifterna skulle kunna vara
besvärande för enskilda personer.
Så är det helt visst. Det skulle vara pinsamt att bli avslöjad
som medarbetare till kommunistdiktaturens hemliga polis, även om
ett eventuellt brott är preskriberat. Men har inte svenska folket
rätt att få veta vilka landsförrädare som fanns mitt
ibland oss? Och detta gäller särskilt, märk väl, om
någon av de aktuella personerna idag skulle ha offentliga uppdrag
eller känsliga positioner i exempelvis media. Vi borde alla få
veta vad vi kan förvänta oss av sådana personer. Precis
som vi idag vet att Jan Guillou arbetade åt KGB på 1970-talet,
tack vare att uppgifterna från SÄPO släppts.
SÄPOs informationschef Åsa Hedin har i Svenska Dagbladet försäkrat
att det inte finns någon Stasilista. Men visst finns den, justitieministern
(det var Thomas Bodström) har i Riksdagens talarstol berättat
att förteckningen finns, men samtidigt försäkrat att det
inte fanns någon som hade begått grovt spioneri bland dem
som fanns på listan. Sammanlagt ska det finnas ett femtiotal svenskar
i Rosenholtz-materialet, medan det finns ytterligare hundratals svenskar
i det tyska material som Birgitta Almgren har använt i sin intressanta
bok "Inte bara Stasi...", som kom ut i slutet av förra
året. Annat tyskt material har använts av exempelvis Bertil
Häggman i artiklar i Contra.
Birgitta Almgren ska nu överklaga Kammarrättens dom till Regeringsrätten.
Ska även statens högsta juridiska instans skydda landsförrädarnas
intressen istället för svenska folkets intresse att skydda sig
mot landsförrädare?
|
|
Tillbaks
|