Staten skyddar landsförrädarna!

När kommunistregimen föll i Östtyskland smugglades en fil med uppgifter om Stasi-agenter ut till USA. Där avkrypterades den och med tiden fick berörda länder ta del av materialet, "Rosenholz-akterna". I första hand var det ju fråga om material som skulle kunna användas för att åtala spioner. Svenska åklagarmyndigheter konstaterade efter en hel del passivitet (och många frågor i Riksdagen) att det inte skulle bli några åtal. Alla brott utom grovt spioneri var preskriberade och de som fanns med på förteckningen hade högst gjort sig skyldiga till (vanligt) spioneri. Om den bedömningen var med sanningen överensstämmande fick vi aldrig veta, eftersom vi inte fick veta vad som fanns i materialet.

Flera personer har försökt få ta del av materialet, men det har de nekats till. I Tyskland är hela materialet som berör Tyskland offentligt. I Finland har materialet släppts, vilket ledde till pinsamheter för LOs nya informationsdirektör, eftersom hon arbetat åt Stasi som översättare av finskt politiskt material. Även Danmark, Tjeckien och en rad andra länder har släppt materialet. Det kan ha medfört pinsamheter för dem som arbetat åt en diktaturstats hemliga polis. Men varför ska staten skydda landsförrädare?

Ja, den svenska staten är annorlunda. För ett par veckor sedan nekades Tysklandskännaren professor Birgitta Almgren tillgång till det svenska materialet. Hon har nyligen gett ut en bok om Stasis verksamhet i Sverige som bygger på det material som finns i Tyskland. Nu ville hon fortsätta sin forskning. Men hon får inte se SÄPOs material. Kammarrätten har avslagit hennes begäran med två motiveringar. Den ena är att ett utlämnande av uppgifterna skulle skada rikets säkerhet. Hur nu något som rör förhållanden som är mer än 19 år gamla skulle kunna skada rikets säkerhet idag. Den andra motiveringen är att uppgifterna skulle kunna vara besvärande för enskilda personer.

Så är det helt visst. Det skulle vara pinsamt att bli avslöjad som medarbetare till kommunistdiktaturens hemliga polis, även om ett eventuellt brott är preskriberat. Men har inte svenska folket rätt att få veta vilka landsförrädare som fanns mitt ibland oss? Och detta gäller särskilt, märk väl, om någon av de aktuella personerna idag skulle ha offentliga uppdrag eller känsliga positioner i exempelvis media. Vi borde alla få veta vad vi kan förvänta oss av sådana personer. Precis som vi idag vet att Jan Guillou arbetade åt KGB på 1970-talet, tack vare att uppgifterna från SÄPO släppts.

SÄPOs informationschef Åsa Hedin har i Svenska Dagbladet försäkrat att det inte finns någon Stasilista. Men visst finns den, justitieministern (det var Thomas Bodström) har i Riksdagens talarstol berättat att förteckningen finns, men samtidigt försäkrat att det inte fanns någon som hade begått grovt spioneri bland dem som fanns på listan. Sammanlagt ska det finnas ett femtiotal svenskar i Rosenholtz-materialet, medan det finns ytterligare hundratals svenskar i det tyska material som Birgitta Almgren har använt i sin intressanta bok "Inte bara Stasi...", som kom ut i slutet av förra året. Annat tyskt material har använts av exempelvis Bertil Häggman i artiklar i Contra.

Birgitta Almgren ska nu överklaga Kammarrättens dom till Regeringsrätten. Ska även statens högsta juridiska instans skydda landsförrädarnas intressen istället för svenska folkets intresse att skydda sig mot landsförrädare?

Tillbaks