Islands kamp för sin självständighet

Island och islänningarna har råkat riktigt illa ut. De facto är Islands självständighet hotad efter finanskrisen. Storbritannien och Nederländerna har träffat ett avtal med den nya isländska vänsterregeringen som innebär att varje islänning (spädbarn och pensionärer inräknade) belastas med en skuld på 124.000 kronor som ska amorteras och förräntas med 5,5 procents ränta. Island, som var ett av världens rikaste länder för bara två år sedan, hamnar i gärdesgårdsserien i Europa.

Bakgrunden är komplicerad, men kan sammanfattas enligt följande.
Islänningarna har länge levt huvudsakligen på fiske och rika energitillgångar, men under de senaste decennierna har internationella affärer blivit allt viktigare. ”Vikingarnas” framfart med högbelånade förvärv i framförallt Storbritannien väckte beundran, men också tvekan inför om de inte sträckte sig för långt när det gällde de finansiella riskerna. Allt gick lysande så länge tiderna var goda.

Men när den värsta finansiella krisen på 80 år drabbade hela världen råkade Island värst ut av alla. Landets tre stora banker Kaupthing, Glitnir och Landsbanki rasade ihop. Delvis på svaga grunder. Stabila och goda tillgångar som byggts upp under decennier fick slumpas bort, inte för att bankerna inte var solida, utan för att de inte var likvida. Dvs de hade en tillräcklig ekonomisk bas, men de kunde inte få fram pengar för att lösa kortfristiga åtaganden. När de kortsiktiga problemen tornade upp sig blev bankerna attackerade av regleringsmyndigheterna i de berörda länderna. Myndigheterna (främst brittiska Financial Supervisory Authority, FSA) ställde allt tuffare och alltmer svåruppfyllda krav. Problemen förvärrades. Vilket drabbade både de egna medborgarna och islänningarna.

I ett större land hade staten räddat banker som vore för stora för att fallera (så gjorde Obama i USA, så gjorde Blair i Storbritannien, så gjorde Merckel i Tyskland och så gjorde Bildt-regeringen i Sverige på 1990-talet). Men Islands banker var för stora och landet för litet.
Statens garantier för bankinlåningen var en särskild historia. För den stora utländska privatinlåningen hade Kaupthings och Glitnirs dotterbolag lokala inlåningsgarantier i de berörda länderna (till exempel Sverige). Landsbankis stora och framgångsrika verksamhet Icesave var dock garanterad direkt på Island. Känsligt var att det var hundratusentals privatpersoner i Storbritannien och Nederländerna som hade sitt sparande där, liksom att många brittiska kommuner och välgörenhetsorganisationer också placerat sina medel hos Icesave. Britterna hade 4,6 miljarder pund placerade i Icesave.

När finanskrisen härjade som värst började de brittiska myndigheterna ställa allt hårdare krav på de isländska finansiella verksamheterna i landet. Det gällde framförallt att visa att man hade likvida medel. Men de medlen kunde inte skaffas fram på den nästan obefintliga tid som britterna gav islänningarna. Ska pengarna fram snabbt måste tillgångar, även högt värderade sådana, säljas till underpris.

Den 7 oktober 2008 beslöt brittiska finansministern Alistair Darling att frysa Landsbankis alla tillgångar i Storbritannien. De är fortfarande frysta. Självklart kunde då banken inte klara av sina åtaganden mot insättarna och den brittiska regeringen utlovade betalning enligt en retroaktiv bankgaranti. Nu kräver britterna (och holländarna) betalning av isländska staten för sina utlägg - med rejäl ränta. Darlings ingripande var ytterst tveksamt rent juridiskt, han använde sig av en lagstiftning som uttryckligen var tillkommen (och begränsad till) för att stoppa finansiering av terrorister. Det pågår processer i Storbritannien om ingripandet var lagligt. Men det prövas av brittiska domstolar, som visserligen formellt är självständiga, men knappast ojäviga.

Islänningarna klarade inte av kraven. Sedan isländska staten tagit över Glitnir och Landsbanki (den 7 oktober) återstod bara den starkaste banken, Kaupthing. FSA krävde då att likviditeten i det brittiska dotterbolaget Singer & Friedlander skulle stärkas med 300 miljoner pund. Medan islänningarna jobbade med att sälja Singer & Friedlander (som de köpt för 550 miljoner pund) gick FSA in och försatte brittiska Kaupthing i "administration". Brittiska regeringen gick in och sålde bland annat internetbanken Kaupthing Edge till ett löjligt underpris till nederländska försäkringsbolaget ING. Allt detta skedde en enda dag, onsdagen den 8 oktober 2008.

Den hårt pressade brittiska regeringen (som förväntas förlora valet i maj 2010) skulle visa sig stark och handlingskraftig. Det gick ut över Island och det skedde inte med helt lagliga medel.

Sedan det isländska folket protesterat mot regeringens avtal om Icesave vägrade presidenten att skriva under den lag som Alltinget antog den 30 december 2009. Nu ska det bli folkomröstning om lagen den 6 mars. Men den nuvarande regeringen har sagt att den kommer att följa avtalet även om det blir nej i folkomröstningen. Även den majoritet av islänningarna som är emot avtalet brukar försäkra att Island visst ska uppfylla sina åtaganden mot spararna. Men inte på det sätt som föreskrivs i Icesave-avtalet som innebär att islänningarna kommer att tvingas leva magert i tjugo år framöver. Det var inte det isländska folket som spekulerade i högbelånade banker och det var inte det isländska folket som ställde oresonliga och juridiskt tveksamma krav som fick de finansiella institutionerna att rasa ihop. Och det var inte det isländska folket som fick del av de gigantiska vinster som gjordes av dem som köpte isländska tillgångar till underpris.

Islands självständighet står på spel. Sverige - med finansminsiter Anders Borg i spetsen - ställer sig helhjärtat på britternas sida.

Tillbaks