Populismens faror

Den som läser svenska tidningar och stöter på ordet "populism" ser det vanligen kopplat till Sverigedemokraterna eller liknande partier i Europa. Eftersom de här partierna aldrig satts på praktiskt prov finns det inte mycket att kritisera vad gäller det praktiska genomförandet av deras politik. Dessutom är den europeiska populismen ganska blygsam till sina löften, visst lovas det runt, men inte hur runt som helst.

Den verkliga populismen, som dessvärre har möjlighet att köra sina länder i botten, härjar nu som värst i Latinamerika. Efter att länge ha varit militärkuppernas förlovade land blev Latinamerika alltmer demokratiskt under 1980-, 1990- och 2000-talen. Inte minst tack vare presidenterna George H W Bush och George W Bush, som krävde demokrati istället för att backa upp USA-vänliga odemokratiska caudillos (som det gick till på John F Kennedys tid).

Men tyvärr har det demokratiska genombrottet i Latinamerika öppnat för populister av sämsta slag. Den som lovar rikedomar åt de fattiga får enkelt många röster. Men rikedomen kan inte delas ut utan att den först skapats. Och det finns få som skapar rikedomar i de latinamerikanska länderna. Så få att det (precis som i Sverige) inte skulle ge många kronor till de fattiga ens om man beslagtog allt de rika ägde och delade ut till de fattiga. Alldeles bortsett från att den typen av politik snabbt stoppar upp det välståndsskapande som trots allt finns.

I Argentina har makarna Kirchner lovat brett och levererat tunt. För att få pengar till de löpande utgifterna beslagtog staten landets pensionsfonder. Det var obligatoriskt deltagande i fonderna för alla med lön. Men i utbyte mot ett löfte att staten skulle betala pensioner i framtiden beslagtog Kirchners regim alla fonder. Det krävs ingen Einstein för att inse att statens löften inte är mycket värda i ett land som Argentina.

I länder som Bolivia och Ecuador utlovar populistiska partier också guld till folket. Samtidigt som de slår till mot det lilla näringsliv som finns. Värst i den genren är dock Venezuela. Där får de fattiga visserligen ett mindre utbyte av statens generösa politik, men det beror endast på de höga oljepriserna. I oljelandet Venezuela har det inte ens under Hugo Chavéz varit möjligt att spela bort landets enorma naturrikedomar. Men samtidigt som oljeguldet har flödat har det övriga näringslivet körts i botten. Framtiden är dyster. Men Chavéz har skaffat sig tillräckligt med vapen för att hålla det missnöjda folket i schack, när de upptäcker vad som hänt med oljepengarna.

Ett genomgående problem i de nya latinamerikanska demokratierna är att de institutionella formerna för landets styre inte är stabila. De flesta har tagit den nordamerikanska modellen att en president inte ska kunna omväljas mer än en gång. Det fungerar bra tills det börjar närma sig ett nytt val och den sittande presidenten inte tillåts ställa upp. Är det en populist med stort ego så är det bara han som kan rädda landet. Och då är det inte långt kvar till att manipulera de demokratiska formerna för rikets styre. Chavéz är en mästare på detta i Venezuela. Men de andra populisterna i hans klass har följt efter. Gjorde folket ett misstag - och valde en populist till president - kommer de inte få en chans att ändra sitt misstag, eftersom manipulationer gör det i praktiken omöjligt att avsätta presidenten.

Förbudet mot omval mer än en gång har skapats i USA just för att förhindra en alltför stark maktkoncentration till en hänsynslös ledare. Det var George Washington som införde principen i praktiken och den höll i 150 år. Ända tills Franklin Roosevelt lät sig väljas både en tredje och en fjärde gång. Efter den erfarenheten ändrades grundlagen så att det nu är omöjligt att välja om presidenten mer än en gång.

Grundlagen i ett demokratiskt land ska bara kunna ändras i den ordning som fastställts i just den grundlagen. När presidenten inte låter sig nöjas med vad grundlagen säger bör det finnas institutioner som sätter stopp. Det är uppenbarligen vad som hänt i Honduras de senaste dagarna. Högsta Domstolen och parlamentet (bägge demokratiska institutioner) har fastslagit att presidenten inte håller sig till landets lagar. Då ska presidenten avsättas för att demokratin ska upprätthållas.

Tillbaks