Demokrati i Iran - och i Sverige

Ett demokratiskt samhälles livsluft är öppenhet. Möjligheten att diskutera och att framföra sina synpunkter. Även synpunkter som inte är populära måste få ventileras. Och det utan att den som står för dem trakasseras eller chikaneras.

Vi ser hur det slutna samhället drivet in absurdum tar sig uttryck i Iran. Endast åsikter som är godkända av Väktarrådet kan framföras utan att den som står för dem ska råka illa ut. Alla de fyra presidentkandidaterna levde upp till Väktarrådets och ayatollah Ali Khameneis grundläggande krav på åsiktsgemenskap. Nuvarande oroligheter är alltså bara ett ytligt spel inför galleriet. Visst skulle Mir Hossein Mousavi bli en bättre president än Mahmoud Ahmadinejad. Men han skulle inte bli en bra president. En president som verkligen skulle ställa upp för det iranska folkets intressen skulle aldrig ens godkännas som kandidat av Väktarrådet. Inför valet nu i vår godkändes bara fyra kandidater. Det fanns hundratals kandidater som stoppades av rådet.

Det är illa i Iran. Och visst är Sverige bättre. Men inte så mycket bättre som man kan önska. Den som har ottillåtna åsikter utsätts för trakasserier också i vårt land.

Två framstående nationalekonomer, Nils Lundgren och Marian Radetzki, varnade i veckan i Dagens Nyheter för intoleransen i klimatfrågan. Den som ställer sig skeptisk till klimathysterikernas linje blir snabbt utfrusen och förhindras att få några som helst forskningsanslag. Forskningsresultaten blir därmed enahanda och den kritiska forskningen lyser med sin frånvaro. Trots en uppgång med en halv grad i genomsnittstemperatur under de sista hundra åren är det åtskilliga grader kvar till 1200- och 1300-talens värmeperioder…

När det gäller könsrollsfrågor är det lika förbjudet att ha felaktiga åsikter. Särskilt på Uppsala Universitet där dagsens sanning uttolkas av extremisten Eva Lundgren. En flicka som påstod sig vara utsatt för sexövergrepp lyckades få sina båda föräldrar fällda. I hovrätten frikändes mamman, men pappan dömdes till fem års fängelse. Flickan började snart berätta om ritualmord och barnlik nedgrävda i trädgårdarna i Södertälje. Några sådana fanns naturligtvis inte när polisen grävde i de trädgårdar hon pekat ut. Likafullt togs denna flickas utpekanden av sin pappa på fullt allvar av domstolen, trots avsaknaden av annan bevisning. Nu har psykologiforskaren Max Scharnberg skrivit en bok om saken. Boken har finansierats av Vetenskapsrådet och Scharnbergs slutsats är att den dömde är utsatt för ett justitiemord. Scharnberg är kritisk mot psykoanalysens metoder. Boken trycktes på Acta, Uppsala Universitets förlag för vetenskaplig litteratur. Den innehöll alldeles "fel" fakta. Sådana som inte passade sagotanten Eva Lundgren. Alltså har boken dragits in och makulerats. I Sverige i juni 2009.

Är Sverige så mycket bättre än Iran?

Tillbaks