Behövs det valobservatörer i Sverige?

Tre partier gick i veckan ut och krävde internationella valobservatörer i Sverige inför EU-valet. Det var den udda samlingen Piratpartiet, Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna.

Visst är valen i Sverige friare och mer rättvisa än de som hålls i länder som Zimbabwe och Moldavien. Men de lämnar trots allt en hel del övrigt att önska.

Det är främst tre saker som förtjänar kritik. Statligt kontrollerade medias obalanserade bevakning. Polisens svaga insatser för att försvara mötesfriheten. Och själva valtekniken.

Statligt kontrollerade medias obalanserade bevakning. För bara två veckor sedan avhölls en stor partiledardebatt i TV. Kort tid innan valet till Europapaparlamentet. Debatten skulle ursprungligen ha avsett just Europavalet. Ändå var bara riksdagspartiernas ledare inbjudna. Inte ens det parti som fick tredje flest röster i Europaparlamentsvalet 2004 (Junilistan) fick vara med, för att inte tala om partier som idag står utanför. Piratpartiet som förefaller ha goda möjligheter att komma in i parlamentet, och även Sverigedemokraterna som inte helt saknar chanser, portades från debatten.

Polisens svaga insatser för att försvara mötesfriheten. I valkampanjen 1998 lanserade Ian Wachtmeister "Det Nya Partiet". Han reste land och rike omkring och så gott som alla offentliga valmöten som hölls saboterades av skrikande och kastande huliganer från Vänsterpartiets ungdomsförbund. Polisen ingrep nästan aldrig och ingen i vänstermobben ställdes inför rätta. Däremot åtalades Ian Wachtmeisters fru för att hon vid ett tillfälle kastat tillbaka ett föremål som en av huliganerna kastat på valmötet! Under valkampanjen 2006 attackerade "Osynliga Partiet" (en vänsterextremistisk sekt som stått Syndikalistiska Ungdomsförbundet nära) konsekvent lokaler som tillhörde Centerpartiet och Kristdemokraterna, eftersom partierna lanserat förslag som inte föll de hemliga och maskerade huliganerna i smaken. Även om SÄPO började intressera sig för "partiet" kunde sabotagen mot (C) och (KD) i stort sett fortsätta ostörda av ordningsmakten. Sverigedemokraternas möjligheter att ostört få hålla opinionsmöten har i flera år varit i stort sett obefintliga. Ordningsmakten misslyckas gång på gång att upprätthålla ordningen och försvara de demokratiska rättigheter som vi alla har enligt grundlagen. Ibland har polisen till och med avbrutit dem som haft av polisen beviljade tillstånd för möten, för att polisen inte kunnat skydda de laglydiga mot mobben, som däremot getts fritt fram att sprida sina åsikter.

Valsystemet i Sverige är systematiskt utformat för att gynna de etablerade partierna och när det kommer till praktiska tillämpningar så fattar berörda myndigheter konsekvent beslut som gynnar de som redan sitter på makten. En märklighet i Sverige är att valsedlarna omfattar endast ett parti. I många länder (USA, Storbritannien, Polen, Tyskland med flera) trycker valmyndigheten upp en valsedel som omfattar alla partier som tagit sig in på valsedeln (till exempel genom att samla in ett visst antal namn, betala en deposition som återfås om man i valet får ett visst minsta resultat etc). I Sverige måste däremot alla partier som inte kommit in i systemet själva stå för distributionen av valsedlarna. Det går inte ens att betala de myndigheter som svarar för distributionen av de godkända partierna för distribution av uppstickarnas valsedlar. Det handlar om distribution av valsedlar till 6000 valdistrikt på valdagen, inemot tusen tillfälliga vallokaler på vårdinrättningar och hundratals vallokaler vid svenska utlandsmyndigheter. Därtill alla lokaler för förtidsröstning för allmänheten i Sverige, det kan möjligen röra sig om ett tusental platser. Sammanlagt behöver partierna klara av distribution till mer än 8 000 platser, en tjänst som tillhandahålls av staten gratis för dem som kommit in i systemet. Det behövs en mycket sofistikerad och finmaskig distributionsapparat för att klara av en sådan distribution. Inte minst då de ansvariga för vallokalerna inte tar något som helst ansvar för att valsedlar som lagts ut av enskilda inte försvinner. Vid valet 2006 dömdes exempelvis en socialdemokratisk fullmäktigeledamot, Monica Rydin, för att ha stulit alla Sverigdemokraternas valsedlar vid en vallokal i Surahammar. Vid valet 2002 dömdes andra socialdemokrater för otillbörligt verkande vid röstning när det handlade om röstning vid vårdinrättningar. I år är ett flertal av förtidsröstningslokalerna tillfälliga, det vill säga de packas ned när dagens röstning är över. Piratpartiet har på youtube visat att nedpackningen av somliga administratörer tolkas som att de valsedlar som vid lokalens stängning för dagen finns för ej gynnade partier ska kastas. Piratpartiet måste alltså varje dag infinna sig vid varje vallokals öppnande för att få ut sina valsedlar! Sverigedemokraterna tillhör sedan förra EU-valet de gynnade (då lyckades partiet få ihop 1,13 procent av rösterna och passerade alltså enprocentsgränsen). Men vid förra EU-valet 2004 beslöt den av riksdagspartierna kontrollerade valmyndigheten utan egentligt stöd i vallagen att det krävdes 1 procent i förra EU-valet för att få ut sina valsedlar, inte i förra riksdagsvalet, vilket hade fört Sverigedemokraterna till de priviligierade partiernas skara redan då.

Vid valet 1991 distribuerade den som skriver dessa rader valsedlar vid förhandsröstningen på ett antal vårdinrättningar. Vallokalerna var bara öppna ett par timmar så det var möjligt för en enskild person att klara av mer än en handfull lokaler (bara i Stockholms stad fanns cirka 100). På en vallokal där flertalet boende var dementa mötte jag en i personalen som frågade mig om hon fick rösta på vem hon ville för den person hon skötte om. På fullt allvar menade en tjugofemårig flicka hade rätt att rösta två gånger bara för att hon tog hand om en dement person i arbetet. Det är tveksamt om jag lyckades övertyga henne att inte rösta alls, med motiveringen attr hon inte visste vilket parti hennes patient hade röstat på när hon var vid sina sinnens fulla bruk.

Tillbaks