Pensionssystem i gungning

Efter en uppslitande politisk konflikt på 1950-talet infördes ATP - allmän tjänstepension - 1960. ATP lovade runt. Orsaken var enkel. Alla som arbetade skulle vara med och betala, men bara en del av pensionärerna fick ut något ur systemet. Och till att börja med fick de nya pensionärerna dessutom bara en bråkdel av vad de skulle fått med ett fullt utbyggt system.

När en generation pensionärer bytts ut mot en annan var det uppenbart att ATP inte höll. Nu skulle alla få betalt enligt de generösa regler som satts upp för att vinna väljarnas stöd i folkomröstningen 1957. De rundhänta löftena kunde inte hållas med hjälp ens av kraftigt höjda avgifter. Det var dags att hitta på något nytt. Under 1990-talet utarbetades ett nytt pensionssystem under medverkan av fem riksdagspartier. Fem partier var med för att systemet skulle vara säkert på att överleva eventuella regeringsskiften. Det skulle alltid finnas en stabil majoritet bakom systemet i Riksdagen. Det genuint populistiska och ekonomiskt opålitliga Vänsterpartiet varken ville eller fick vara med. Miljöpartiet och Ny Demokrati lyckades inte hålla sig kvar i Riksdagen under hela utredningsprocessen och fick inte heller vara med.

Under de femton åren från 1980 till 1995 var den ekonomiska utvecklingen i Sverige usel. Den ekonomiska tillväxten låg i genomsnitt under de 1,6 procent som det nya pensionssystemet förutsatte för att pensionerna åtminstone skulle hålla sig oförändrade. Det mörkades helt i de utredningar och räkneexempel som användes när det nya pensionssystemet infördes. Svenska folket inbillades dels att det nya pensionssystemet skulle vara ekonomiskt stabilt. Dels att det skulle ge nästan lika bra förmåner som det gamla systemet. Det var självklart bara det ena av de påståendena som höll, systemet skulle vara ekonomiskt stabilt.

Men så inträffade ett underverk. Den ekonomiska tillväxt som så länge lyst med sin frånvaro återkom och under de första åren med det nya pensionssystemet blev det snabba ökningar av pensionerna. Det kostade nu inte så mycket, eftersom de flesta pensionärerna fick sina pensioner mest efter det gamla systemet (situationen från 1960-talet känns igen). Men så kom åren 2008, 2009 och snart 2010. 2008 var ett kanonår för svensk ekonomi och inkomstindex sköt i höjden. Inkomstindex ökar inte bara med lönerna utan också med hur många som är sysselsatta. Inkomstindex för 2008 gav en ökning av pensionerna med 5 procent för 2009. Trots att inflationen nästan var obefintlig. Men så kom 2009. Antalet sysselsatta minskar, inkomstindex kommer troligen att minska och därutöver kommer den så kallade "pensionsbromsen" att slå till. Utbetalningarna blir större än vad systemet tillåter. Det blir fråga om en minskning av pensionerna för nästa år med minst lika mycket som de ökade i år.
Det nya fina pensionssystemet började gunga så snart den ekonomiska utvecklingen började skifta. Regeringen gav (i samförstånd med sina allierade i Socialdemokraterna) Försäkringskassan i uppdrag att komma med förslag om mindre svajiga pensionstal framöver. Det förslaget har nu kommit, men någon lösning på det grundläggande problemet är det inte. Om inte ekonomin växer med minst 1,6 procent per år kommer pensionärerna inte att få rimliga pensioner. Och frånsett de senaste tio åren är det under få längre perioder som ekonomin verkligen vuxit med 1,6 procent per år.

Som vanligt vill politikerna lova brett - särskilt inför ett valår som 2010. De kommer säkert nu att försöka skjuta på betalningen av alltför generösa pensionsutfästelser. Nu som på 1960-talet lovar de politiskt ansvariga ut förmåner som ska betalas av skattebetalare som än så länge saknar rösträtt.

Tillbaks