Finanskrisen

Finanskrisen skapades genom statliga regleringar av den amerikanska bolånemarknaden. Genom de regleringar som infördes av Jimmy Carter och sedan byggdes på av de efterkommande presidenterna förvreds bolåneinstitutens möjligheter att tjäna pengar. Garantier och statliga kreditinstitut gjorde att det gick att tjäna bra pengar på osäker utlåning. Därtill kom att de som satsade på säker utlåning snart drabbades av offentliga sanktioner.

Men i längden går det inte att låna ut till den som inte kan betala tillbaka. Inte ens med statliga garantier. Eftersom kraven på de statliga insatserna blir för stora.

De finansiella marknadernas felprioriteringar hade fått reala konsekvenser genom att byggverksamheten drevs upp till nivåer som inte var motiverade av en genuin efterfrågan till kostnadstäckande priser. Genom de reglerade krediterna kunde kunderna tillfälligt betala mer än vad de kunde på lång sikt. Under många år byggdes bubblan upp och nu behöver det inte byggas något på länge. Åtminstone inte i de delar av USA och England som haft mest uppblåsta bygginvesteringar. Följden blir att de som tidigare hade byggjobb nu blir arbetslösa och när de förlorar jobbet sjunker efterfrågan på varor och tjänster i allmänhet.

Men det var under de senaste åren inte bara byggbranschen som drevs upp till höga nivåer. Många sällanköpsvaror såldes som aldrig förr, eftersom folk kände sig välbeställda med tanke på att deras bostäder successivt blev dyrare och vid behov kunde belånas till högre belopp. Bilparken förnyades och de flesta kunde byta ut sina gamla TV-apparater mot nya platta.

Därefter hände två saker som fick expansionen att börja darra: Oljepriserna steg och livsmedelspriserna steg. De redan rika oljeländerna blev ännu rikare och deras efterfrågestruktur var sådan att den inte satte fart på ekonomierna. Livsmedelspriserna begränsade konsumtionsutrymmet på andra områden.

När de här prisförändringarna slagit igenom och minskat konsumtionsutrymmet föll efterfrågan raskt ihop. Och krisen var här. Det sammanföll med att kreditinstitutens ihåliga säkerheter synades. Därmed var det två faktorer som samverkade till att krisen blev både plötslig och djup. Osäkerhet är optimistiska satsningars största fiende. Och det gäller även när en privatperson ska köpa en ny bil. Den gamla bilen kan säkert användas längre än planerat och därmed blir det tvärstopp på nybilsförsäljningen. Som en följd av detta torkar även handeln med begagnade bilar in och i sista ledet blir det ungdomar som blir utan de 15.000-kronorsbilar de annars köpt som förstabil.

De samverkande negativa faktorerna har påverkat den reala ekonomin och de är på väg att påverka sysselsättningen. Är det då möjligt att genom politiska insatser lindra eller lösa problemen? Ja, somliga tror det. Barack Obama ger sken av att tro att hårdare regleringar ska lösa de problem som ursprungligen skapats av hårda regleringar. Han är med största säkerhet smartare än så, men han inser också att en retorik med den inriktningen kan ge pluspoäng hos väljarna som inbillats att tro att orsaken till krisen var för lite regleringar. Dessutom är det alltid en ryggmärgsreflex hos politiker att alltid vidta de åtgärder som stärker den politiska makten på det fria samhällets bekostnad. Ökade regleringar är alltså absolut fel väg att gå.

En annan åtgärd som vidtagits är att räntenivåerna drivits ned för att få fart på kreditgivningen. Det är ett instrument som använts i Japan under femton års tid, utan att det fungerat. Nästan nollräntor har inte drivit på konsumtionen i Japan, tvärtom har sparandet fortsatt att ligga på hög nivå. Idag förefaller efterfrågan på krediter från privatpersoner vara begränsad, oavsett prisnivån. Kreditefterfrågan från företagen sjunker också drastiskt, men det finns för närvarande ett behov av refinansiering av utgångna krediter hos de företag som lånat hos kreditinstitut som dragit ner eller helt lagt ned verksamheten.

Återstår så de gigantiska satsningarna av kapital och subventioner till företag med problem. Risken är uppenbar att de offentliga insatserna leder till att ineffektivitet och slöseri möjliggörs. De företag som borde läggas ned lever vidare. De idéer som borde fått chansen kommer aldrig att kläckas. Statens budgetunderskott skjuter i höjden och lägger den finansiella bördan på kommande generationer.

Visst är det rimligt att staten bidrar med "stötdämpande" insatser om branscher med tiotusentals sysselsatta rasar ihop. Men det är orimligt att staten ska hålla verksamhet under armarna som i längden inte kan stå på egna ben. Och det är fel att skjuta bördan på kommande generationer. Är det vi som ställt till det är det också vi som ska ta stöten. Till och med vi som varit mot regleringarna och det som skapade krisen är ju medskyldiga genom att vi inte varit bättre på att övertyga vår omgivning att vi varit inne på fel spår.

Tillbaks