Barack Obama som president

I nästa vecka efterträder Barack Obama George W Bush som Förenta Staternas president. Det råder hos Contras redaktion inget tvivel om att det var fel man som vann valet. Men de amerikanska väljarna fick vad de ville och det är de som ska leva med Obama.

Problemet är delvis att Barack Obama vann valet på att ge alla intryck av att han skulle tillgodose deras intressen. Och det kommer han naturligtvis inte att göra, eftersom de som röstade på honom har så motstridiga åsikter och intressen. Men alla tror att han är just deras man. De flesta kommer att bli varse att han inte var det, när den bistra verkligheten gör sig gällande.

Genom sin utstuderade internet-strategi i valkampanjen har han dessutom gett väljarna intrycket att han "lyssnar". Efter valsegern gick det ut mejl till dem som stödde hans kampanj att han nu skulle lyssna på deras åsikter. Att miljoner väljare har mycket skilda förväntningar och mycket varierande uppfattningar om vad som är rätt politik är uppenbart. Obama har lyckats intala dem att de kommer att ha inflytande. Så är naturligtvis inte fallet. Bara en del kommer att få det som de vill. De många som trodde på något annat kommer att bli besvikna. För det går inte att göra alla till lags. Särskilt när valkampanjens grundprincip var att ge flytande svar som skulle kunna locka vitt skilda väljargrupper. Inte att presentera någon sammanhållen ideologisk linje.

Hans huvudbudskap var "Yes we can" och "Change". Vem skulle inte ha kunnat haft sådana slagord - med hur olika praktiskt innehåll man än kan tänka sig? Det märkvärdiga är att Obama klarade sig så lindrigt undan frågorna vilken politik han egentligen skulle driva. Vi vet dock från hans omröstningar i Senaten att han var en av de mest vänstervridna senatorerna. Genomsnittsdemokraten bland senatorerna låg långt till höger om Obama.

George W Bush har haft ett starkt team i Vita Huset. Enligt amerikansk tradition ska det bytas ut i sin helhet. Och här har Barack Obama råkat ut för problem som får den nya svenska alliansregeringens från 2006 att blekna.

Tilltänkte handelsministern Bill Richardson hoppade av sedan en pågående korruptionsutredning blivit för besvärlig. Den blivande (?) finansministern Timothy Geithner har avslöjats med skattefusk på 34.000 dollar, men Obama kräver att han ska godkännas av Senaten ändå (i Sverige var det obetalda TV-avgifter som räckte för att fälla en redan tillträdd kulturminister). Frågan är bordlagd till nästa vecka. Mest uppseendeväckande har emellertid varit att Illinois-guvernören Ron Blagojevich, som har rätt att utse en efterträdare till den lediga senators-plats som Barack Obama lämnar efter sig, låtit intresserade under hand förstå att platsen skulle gå till högstbjudande. Det anmärkningsvärda inträffade att guvernören greps av FBI och nu ställts inför rätta av delstatsförsamlingen i Illinois, som har stabil demokratisk majoritet! Blagojevich utsåg senare Roland Burris till Obamas efterträdare, men många demokrater krävde istället nyval och att Burris skulle nekas platsen i Senaten. Han fick inte heller vara med och sväras in med de nyvalda senatorerna, på grund av brister i dokumentationen, men han sätts nu in på senatsplatsen i efterhand.

Obamas val av regering och rådgivare säger säkert en del om vad som är att vänta. "Change" är mest att gå tillbaka till den politik som fördes av Bill Clinton, åtminstone är ett stort antal av de ledande posterna återanvändning av personer från Clinton-eran.

Men det finns undantag. Försvarsministern Robert Gates kommer att stanna kvar på sin post. Han utsågs av George W Bush år 2006 och har sedan dess varit huvudansvarig för USAs insatser i Irak och Afghanistan. De som röstat på Obama med förväntningen att han ska stå för en annan militär politik än företrädaren får vänta förgäves. Frånsett retorisk kritik mot företrädarens misslyckanden har det enda konkreta som Obama framfört varit att han anser att USA ska satsa mer på militära insatser i Afghanistan istället för Irak. Men avvecklingen av det amerikanska engagemanget i Irak är redan avtalat mellan Bush-regeringen och den irakiska regeringen! Obama fullföljer bara den politik som Bush påbörjat.

Vad gäller den ekonomiska politiken så lades grunden till den nuvarande krisen redan under presidenten Jimmy Carter. Hans efterträdare George H W Bush, Bill Clinton och Georg W Bush har i varierande grad byggt på de regleringar som Carter införde och som visade sig vara missriktade. Regleringarna har kompletterats med nya regleringar som visserligen löst vissa uppenbara problem med de gamla regleringarna, men bidragit till helt nya problem. Ingen har förmått ta itu med regleringarnas grundläggande problem. George W Bush har gjort en del marginella försök, men stoppats av Kongressen. Obama har i sin valkampanj utlovat mer regleringar av ekonomin, trots att det är regleringarna som skapat krisen! Det bådar inte gott för den amerikanska ekonomin framöver. Och de som tror att regleringar löser krisen kommer att bli förvånade när de själva trasslas in i regleringssamhällets destruktiva garn.

Som alla demokrater har Barack Obama svävat på målet när det gäller USAs engagemang för frihandeln. En säker röstvinnare i delstater med industri som konkurrerats ut av indiska och kinesiska företag är löften om handelshinder. Vilket strider mot avtal som USA ingått. Men avtal kan sägas upp. Många väljare lever i tron att Obama kommer att ställa upp de handelshinder de vill se, och som på 1930-talet gjorde den ekonomiska krisen djupare och längre än vad den annars skulle ha blivit. Obama har egentligen inte sagt något alls i denna för nationens ekonomi så avgörande fråga. Ska han köra USAs ekonomi ytterligare i botten, eller ska han svika vad många väljare tror att han lovat? Vilken väg han än väljer kommer han att råka i onåd hos viktiga väljargrupper.

Fånglägret i Guantanamo har varit en annan valfråga, åtminstone på det symboliska planet. Under George W Bush öppnades lägret och avvecklades till 75 procent. Fångarna har skickats till sina hemländer, där de ofta dömts för de brott de gjort sig skyldiga till. Några få är fällda av amerikansk domstol. En del är släppta på fri fot. Kvar finns de verkliga problemfallen, dels de som på villkors vis inte vill bli utlämnade till sina hemländer, där de kommer att råka riktigt illa ut. Dels de mest hårdföra terroristerna. Redan bland dem som frisläppts har det nu konstaterats att 61 återupptagit våldsinriktad islamistisk verksamhet, åtminstone 18 har bevisligen gett sig ikast med nya terroristbrott. Men då bör betänkas att de värsta skurkarna är de som sitter kvar. Skulle Obama släppa dem fria kommer domen inte att vara nådig när de frisläppta deltar i mord och övergrepp på amerikanska civilpersoner. Obama har insett detta och tillkännagav häromdagen att det inte var någon lätt fråga att avveckla Guantanamo. Många av hans mest hängivna anhängare förväntar sig att han ska genomföra enkla och radikala åtgärder. Han är troligen alltför slipad för att göra det.

I USA är det i första hand det Demokratiska partiet som traditionellt fått stöd av landets stora judiska befolkning. Därmed har demokraterna också traditionellt ställt upp starkare för Israel än Republikanerna. Den förre utrikesministern, republikanen George Shultz, kritiserades flitigt av demokraterna för sina goda förbindelser med den arabiska sidan i konflikten. Och den nya utrikesministern Hillary Clinton har principfast ställt upp på Israels sida. Det här, och den politik som kan förväntas av Obama, kommer inte som någon överraskning för de amerikanska väljarna. Men säkert för den svenska journalistkåren.

Men störst och viktigast är den ekonomiska krisen. Demokraterna har under de gångna åren med goda skäl kritiserat de stora budgetunderskotten i amerikansk ekonomi. Bush har sänkt skatterna, men inte lyckats skära ner statsutgifterna. Med den ekonomiska krisen kom räddningspaketen som kostar statskassan osannolika belopp. Budgetunderskottet, som är en viktig förklaring till USAs svaga ekonomi, kommer att skjuta i höjden. Obama vill öka på underskotten ytterligare. Och han är beredd att satsa skattebetalarnas pengar på den undermåliga amerikanska bilindustrin.

Obama vill alltså späda på underskotten, stödja förlustföretagen och snärja in landet djupare i förlamande regleringar. Det var inte Contra som valde honom!

Tillbaks