Presidentvalet i USA

Barack Obama vann det amerikanska presidentvalet. Det är fel man vid fel tidpunkt och med fel politik. Det skall dock medges att också John McCain drev en politik som till en del hade samma brister som Obamas.

Obamas klara vänsterprofil gör att det i år talats tyst om att Obama gjort av mer än dubbelt så mycket kampanjpengar som McCain. Kommer Du ihåg hur kritiken gick mot George W Bush som 2004 hade större kampanjbudget än John Kerry. Ändå var skillnaden 2004 obetydlig jämfört med 2008. John McCain valde att följa de kampanjfinansieringsregler som han själv drivit igenom i kongressen. De innebar att staten betalade ett visst bidrag till kampanjen om kandidaten förband sig att inte spendera mer än en viss summa per väljare. Obama avstod från de statliga bidragen för att han trodde sig kunna få ihop mer pengar själv. Och han lyckades över förväntan.

Barack Obamas skicklighet som talare gör att han kan komma undan med ett mycket tunt budskap. De viktigaste orden har varit "förändring" och "hopp". Ord som kan fyllas med vad som helst och i Obamas fall bara har fyllts med snömos. Detta hindrar inte att Obama-vänliga media hänger på och talar om att nu ska det bli förändring. Vad som ska förändras är det dock ingen som egentligen kan säga. På några punkter har det dock varit klart att kandidaternas linjer har skilt sig åt.

Tidigt i valkampanjen var kriget i Irak en dominerande fråga. Hillary Clinton och John McCain hade bägge röstat för kriget i senaten. Obama var inte senator när omröstningen ägde rum och kunde därför distansera sig från den då problematiska krigsinsatsen - han hade ju inte deltagit i omröstningen. Efter framgångarna med ”the surge” har situationen i Irak förbättrats på ett avgörande sätt. Den irakiska armén har tagit över den militära kontrollen över 12 av landets 18 provinser och antalet döda – både civila och militärer har fallit snabbt. Hade Obama fått råda hade aldrig ”the surge” genomförts (det var faktiskt John McCain som drev frågan och övertalade presidenten att satsa på den). Obama hade flyttat USAs resurser från Irak till gränsen mellan Afghanistan och Pakistan. Dåligt för Irak. Och dåligt för Pakistan, där det är lätt att piska upp extremistiska stämningar mot utländsk inblandning. Ett verkligt skräckscenario är att fundamentalistiska galningar ska få kontroll över Pakistans kärnvapen. Obamas politik gör en sådan utveckling mindre osannolik.

I slutet av valkampanjen var det den finansiella krisen som dominerade dagordningen. Politikerna, som genom sin regleringsiver lagt grunden för den finansiella krisen, krävde mer av regleringar. Särskilt gäller det naturligtvis det av advokater och jurister (Obama är en av dem, Hillary Clinton en annan och Joe Biden en tredje) kontrollerade demokratiska partiet, de vill i ryggraden kontrollera mer. Stifta nya lagar och inrätta nya kontrollorgan – som kan anställa massor med jurister. Det är så jurister fungerar. Här har ekonomen (examen från Yale och Harvard) George Bush fört en bättre politik. Och säkert skulle militären John McCain ha gjort det också. Och framförallt skulle en entreprenör som den republikanske presidentkandidaten (kommer någon ihåg honom?) Mitt Romney har styrt landet in på andra banor. Nu blir det inte så. Det blir mer av det som skapat krisen. Och konjunkturnedgången kan bli mer långvarig än vad som hade varit nödvändigt, samtidigt som de långsiktiga utvecklingsmöjligheterna störs i grunden.

Båda kandidaterna utlovade ofinansierade skattesänkningar. Trots att den amerikanska statsbudgeten har ett växande underskott som närmar sig 5 procent. John McCain har tidigare vägrat att ställa sig bakom några av George W Bush skattesänkningsförslag, för att krävt en balanserad budget. Skattesänkningar måste kombineras med nedskärningar av utgifterna. Men han gav efter i valkampanjen. Hans strikta syn på statsfinanserna var aldrig populära i det Republikanska partiet. Och Obama hakade på. Han utlovar också ofinansierade skattesänkningar. I retoriken säger han att det ska bli skattehöjningar för de som tjänar mer än 250.000 dollar per år. Han låtsas att de ska räcka till skattesänkningar för de 95 procent som tjänar minst. Det är naturligtvis helt fel. Även om skatten på alla inkomster över 250.000 dollar var 100 procent skulle det inte räcka till mer än några dollar per person om man fördelar det på alla skattebetalare. Konsekvensen blir att de stora budgetunderskotten ökar ännu mer. De som antas stå för den amerikanska statens slösaktiga politik är de som köper amerikanska statsobligationer. Hittills har det mest varit kinesiska staten och japanska finansinstitut. Men man ska inte glömma bort de rika människorna i de fattiga länderna, de som misstror sitt eget lands förmåga att skydda finansiella tillgångar. Fattiga länder ska alltså se till att Obama kan genomföra sin skattepolitik. För i längden kommer inte vare sig kineser eller japaner att vilja fortsätta sina placeringar i amerikanska obligationer.

Ett bestående amerikanskt problem är juristernas dominerande och kostnadsdrivande inflytande i det amerikanska samhället. I USA, med 5 procent av världens befolkning, finns hälften av världens jurister. Skadeståndsjuridiken driver upp kostnaderna på varor och tjänster så att fattiga människor inte har råd med det som de borde ha råd med. Vårdkostnaderna är särskilt drabbade och de högsta i världen, där hälften av en privatpraktiserande läkares intäkter kan gå till ansvarsförsäkringen. Det är ett viktigt skäl till att fyrtio miljoner inte har någon sjukförsäkring - kostnaderna blir orimligt höga.

Signifikativt nog är skadeståndsjuristernas intresseorganisation den enskilt största bidragsgivaren till det Demokratiska partiet - med god marginal. Med en jurist tillbaka i Vita Huset (Bill Clinton var jurist) kommer försöken som har gjorts att begränsa juristernas makt att stoppas. Juristernas välde i USA kommer att ytterligare förstärkas med Barack Obama i Vita Huset. George Bush misslyckades med att sätta ett tak för de bisarra skadestånden och inte ens Ronald Reagan hade på sin tid framgång i den frågan. Nu kan vi se fyra år framför oss där allt kommer att gå i fel riktning.

Sjukvården i USA är den dyraste i världen så det är inte konstigt att det länge varit en stor fråga i amerikansk politik. Sjukvårdsförsäkringen är allmän för äldre (Medicare) och fattiga (Medicaid). Under president Bush har det dessutom skett en stor utbyggnad av det offentliga åtagandet genom att staten tagit på sig ansvaret för läkemedelskostnader för äldre. Barack Obama vill genomföra någon form av allmän sjukförsäkring på federal nivå. Det som Hillary Clinton misslyckades med under makens tid som president. Obamas program är visserligen inte lika långtgående som Hillary Clintons. Men det bygger på en gigantisk byråkratisk apparat som ska hantera enorma summor. George W Bush har drivit en betydligt mer realistisk linje som har gjort det möjligt för delstaterna att införa allmän sjukförsäkring. Han har sett till att de delstater som gjort så får tillbaka "sin" andel av pengarna som gått till Medicare och Medicaid. Hittills är det bara Massachusetts som har ett fungerande system. Men Kalifornien är en bra bit på väg. Intressant nog är bägge delstaterna starkt demokratiskt inriktade men med republikaner som guvernörer.

Obama har lovat runt. Och opreciserat. Han har inget finansiellt sunt program för att finansiera de nya utgiftsprogrammen. De ska kombineras med sänkta skatter. Resultatet skulle bli kaos för amerikanska statens finansiering och därmed kaos på den internationella obligationsmarknaden. Med största sannolikhet kommer Obama att tvingas överge sina vallöften, för att de är orealistiska.

Tillbaks