Massivt valfusk i MPLAs Angola

Den 5-6 september hölls de första parlamentsvalen i Angola på 16 år. Då, 1992, urartade valen till anarki och blodiga massakrer som bäddade för ett nytt inbördeskrig som inte slutade förrän tio år senare. Ett stort antal företrädare för det största oppositionspartiet UNITA mördades, bland dem vicepresidenten Jeremias Chitunda och general Elias Salupeto Pena. 2002 sköts UNITA-ledaren Jonas Savimbi till döds av MPLA-styrkor.

Valen 2008 skulle enligt optimistiska bedömare bli ett stort steg framåt mot fullskalig demokrati i Angola, som sedan 1975 styrts av det marxist-leninistiska MPLA med mångårige presidenten José Eduardo Dos Santos vid statsrodret. Därav blev intet. Visserligen förväntades regeringsbärande MPLA vinna, men att segern skulle bli så överväldigande som den blev kom som en chock för såväl opposition som valobservatörer: MPLA fick således häpnadsväckande 82 procent av rösterna mot drygt 10 procent för UNITA; övriga partier fick dela på resten. Översatt till platser i parlamentet blir fördelningen 191 för MPLA, 16 för UNITA och 13 för övriga partier.

UNITAs förre Skandinavien-representant Luis Antunes, numera bosatt i Portugal, är inte nådig mot MPLAs sätt att hantera dessa val. I en kommentar till Veckans Contra säger han:
-MPLA är alltid MPLA, och med de stora ekonomiska resurser de har kan de köpa vem de vill. Det är viktigt att understryka att de 50 valobservatörer UNITA bjudit in stoppades. En av dessa var Joao Soares, son till Portugals förre president Mario Soares. Inte heller ledande portugisiska mediarepresentanter tilläts komma in i landet. Inte ens Mugabe i Zimbabwe skulle våga sig på någonting sådant här!

Lara Pawson, Writing Fellow vid the Wits Institute of Social & Economic Research vid University of Witwatersrand i Johannesburg i Sydafrika, ger detta övergripande omdöme om valet: "MPLA har försett världen med ett skolexempel på hur man håller ett skenbarligen demokratiskt val, utplånar oppositionen och återgår till en enpartistat - och ändå får ett tyst godkännande från Väst, bland andra." Det viktigaste resultatet av den förkrossande MPLA-segern blir att regeringspartiet nu, med en absolut majoritet i ryggen, kan skriva om landets konstitution efter eget gottfinnande.
I sin analys av valet konstaterar Pawson att valprocessen var "övermåttan orättvis". Av Nationella valkommissionens (CNE) elva medlemmar hade åtta handplockats av president

Dos Santos eller andra ledande MPLA-representanter. Också Interministeriella kommissionen för valprocessen (CIPE), vars uppgift är att registrera väljare och utse platser för vallokalerna, dominerades av MPLA-medlemmar. Inför valen fick 14 oppositionspartier dela på motsvarande 17 miljoner US dollar för att bedriva valkampanjer - de fick pengarna tre dagar efter den officiella kampanjstarten den 5 augusti. Regeringspartiet skyllde på att det saknades uppgifter om bankkonton som pengarna skulle sättas in på, något som förnekas av ett antal partirepresentanter.

Oavsett hur mycket pengar oppositionen hade fått hade den ändå inte haft en chans mot MPLA, som enligt en regimvänlig veckotidning spenderat 300 miljoner dollar på valpropaganda sedan slutet av 2007. MPLAs ansträngningar att köpa röster inleddes, uppskattar Lara Pawson, närmare ett halvår före valet. En tjänsteman i en provinsregering sade till Pawson: "Vi har givit dem bilar och hus och motorer i månader. Också människor som trodde att MPLA aldrig skulle kunna köpa dem har köpts. Alla bär partiets mössor och T-shirts nu - även fanatiska UNITA-medlemmar." Därtill kommer en oavbruten regeringspropaganda i den statsägda televisionen Televisao Publica de Angola. En reporter från den franska nyhetsbyrån AFP noterade vidare, att presidenten fanns på omslaget till Angolas enda dagliga, tillika enda rikstäckande, tidning varje dag åtminstone en vecka före valet.

Enligt Pawsons observationer kollapsade valapparaten på valdagen den 5 september trots att detta, enligt internationella media, skulle bli ett "high-tech-val". Enligt EU-observatörer förblev hundratals vallokaler i huvudstaden Luanda stängda, främst beroende på röstsedelsbrist. Röstningen tilläts därför fortsätta den 6 september, men då öppnades endast 22 vallokaler i Luanda. Människorättsorganisationen Human Rights Watch framhöll: "Detta orsakade förvirring och förhindrade stora skaror från att rösta." Det hör till saken att i Luanda bor omkring en tredjedel av Angolas 15 miljoner invånare, och bara där det finns tillgång till oberoende radiostationer och tidningar. Det är också i Luanda oppositionen är röststarkast.

Ett parti som hade förväntat sig vissa valframgångar var PAJOLA, Partialliansen för ungdom, arbetare och bönder. Ledaren, människorättsadvokaten David Mendes, hade hoppats att partiet skulle få 50 000 till 100 000 röster, men i de av MPLA riggade valen blev det bara 6000. Enligt Mendes kontrollerades såväl massmedia som valapparat av MPLA, som också mutade väljare med mat, dryck och kläder. Dessutom var antalet valobservatörer, både utländska och inhemska, alldeles otillräckligt i ett land av Angolas storlek. Det var meningen att 2640 observatörer från Angolas civila samhälle skulle tillse att valen gick rätt till, men knappt hälften av dessa fick ackreditering och då bara timmar innan valen blåstes igång. I Luanda skulle det finnas 370 observatörer - 28 tilläts göra sitt jobb...

President José Eduardo Dos Santos har lovat att demokratisera det kommunistiska Angola men har inte ens lyckats demokratisera sitt eget parti. Han hade dessutom glädjen att få se sin hustru, före detta flygvärdinnan Anna Paula Dos Santos, inväljas i nationalförsamlingen. Liksom för övrigt hustruns dotter, Welwitchia Dos Santos Pego ("Tchizé"), som är något av en mediamogul i Angola. Det är en underdrift att säga att president Dos Santos ger nepotism och korruption ett ansikte.

Tillbaks