Nog med regleringar!

I finanskrisens spår krävs det mer regleringar och kontroller. Det är fel väg att gå. Det är färre regleringar och mer ansvar som behövs.

Om företags och privatpersoners handlande regleras i minsta detalj går till slut det egna ansvaret förlorat. Och det är därför det kan bli aktuellt att amerikanska staten ska ställa upp med den bisarra summan 700 miljarder dollar för att rädda finansbolag som till punkt och pricka följt de tiotusentals sidor med regleringar som styr amerikansk finansindustri.

Alltför få blir ansvariga och alltför många känner att de fullföljer sitt ansvar bara de följer regleringarna. Inte kontrollerar hur de faktiska förhållandena är. En nyckelfaktor bakom den svåra krisen i USA är att kreditvärderingsinstituten (Standard and Poor's, Moody's, Fitch m fl) hela tiden gett höga betyg åt ihåliga värdepapper. De har inte skött sitt jobb, men de har följt regleringarna.

Efter "IT-bubblan" och bokföringsfifflet i Enron, Tyco med flera företag antogs Sarbanes-Oxley Act av Kongressen. Den hårda regleringen kostar många företag stora belopp och den samhällsekonomiska kostnaden har av en del uppskattats till 1000 miljarder dollar... Många utländska företag har valt att lämna de amerikanska börserna eftersom kostnaderna för att uppfylla reglerna i Sarbanes-Oxley blir för höga, liksom kraven på fullt personligt ansvar för den högsta företagsledningen för sådant där ansvaret rent faktiskt ligger längre ner i organisationen.

Securities and Exchange Commission, den amerikanska motsvarigheten till Finansinspektionen, har över 12 000 anställda!
Det var trots denna gigantiska organisation och de orimligt hårda regleringarna som allt med bolånen kunde hända.

Men då förtjänar särskilt att påpekas att en del av regleringarna har gått ut på att tvinga kreditgivarna att ge lån till obemedlade, som egentligen inte haft råd att ta lån. Kreditinstituten Fannie Mae och Freddie Mac, som bägge skapats av den amerikanska staten och som genom egen utlåning eller garantier stått för halva den amerikanska bolånemarknaden, har fått direktiv om att särskilt möjliggöra för svaga familjer att låna. Senare har även andra långivare reglerats på motsvarande sätt. Det är alltså inte fel att säga att regleringsraseriet är en del av förklaringen till krisen.

Det är denna gång lite bättre i Sverige. Men förra gången (i början av 1990-talet) var det Sverige som råkade värst ut.

Finansinspektionen tycks ta efter de amerikanska myndigheterna med hårda och i grunden meningslösa regleringar. Aktuella frågor som hanterats av Finansinspektionen rör 300 000 kronor i böter för en företagsledare som misslyckats med att faxa en insideranmälan från ett skidhotell i Alperna sedan han dagen efter den anmälningspliktiga affären brutit armen på fyra ställen (som de flesta dömda "insiderbrottslingar" är det en person som har anmält allt som ska anmälas, men misslyckats med att få in en korrekt anmälan i tid, riktiga skurkar är det ytterst sällan som Inspektionen lyckas komma åt).

Finansinspektionen har idag utdömt böter på högsta tänkbara belopp, 50 miljoner kronor, för att Forex Bank inte varit tillräckligt noga med sin identitetskontroll av gamla stamkunder. Utlänningar som befinner sig i Sverige nekas ofta att ens öppna bankkonton för att bankerna är rädda för att drabbas av Inspektionens utlänningsfientliga sanktioner. Finansinspektionen ser i praktiken till att genomföra det som Sverigedemokraterna aldrig får chansen att göra den politiska vägen. Häromdagen stötte vi på ett fall där en egen företagare med hyfsade inkomster och F-skattsedel inte kunde öppna ett bankkonto och därmed inte heller kunde betala den skatt han skulle betala på sina inkomster. Hans pass och legitimationer från ett annat EU-land duger inte och han har inte någon möjlighet att få en svensk legitimation. De enda som kan utfärda en sådan är bankerna. Men sådant görs bara för de egna kunderna och tar de sig an en ny kund utan legitimation kan de räkna med repressalier från Finansinspektionen.

Tillbaks