Georgien i ryssarnas klor

Förra veckan skrev vi om OS-invigningen. I det antika Grekland kännetecknades Olympiaden av fred. Pågående krig avbröts till efter tävlingarna. Årets Olympiad invigdes samtidigt som Ryssland angrep Georgien.

Några fakta om angreppet. Redan i april-maj började ryssarna trappa upp sin militära närvaro i området. Angreppen mot Georgien blev fler och flert, men georgierna uppmanades av Väst att inte låta sig provoceras. I mitten av juli genomförde Ryssland stora militärmanövrer som en slags generalrepetition inför det som skulle hända i augusti. Den 1 augusti överfölls georgiska poliser under transport från Georgien till georgiskkontrollerade byar i den autonoma georgiska provinsen Sydossetien. Fem poliser skadades svårt. Den 2 augusti skadades sex civila georgier och en polis vid sydossetisk/rysk granatbeskjutning av byarna Zemo Nikozi, Kvemo Nikozi, Nuli, Avnevi, Eredvi och Ergneti i Sydossetien. Alla byarna kontrollerades av den autonoma (Georgien-vänliga) sydossetiska regeringen. Den 6 augusti öppnade sydossetiska separatister granateld mot byarna Eredvi, Prisi, Avnevi, Dvani och Nuli. Den 7 augusti fortsatte beskjutningen av georgiska byar och georgiska styrkor. Först den 8 augusti besvarades attackerna av Georgien. Följderna känner vi, de ryska angreppen på Georgien. Även orter i centrala Georgien har attackerats. Granater har skjutits mot staden Gori, granater som träffade stadens centrala torg. Granaterna missade dock Georgiens största skamfläck, statyn av Stalin, som står på centrala torget i Gori (staden där Stalin föddes). Det finns (lyckligtvis) ingen staty av Adolf Hitler på torget i Linz i Österrike.
Det kan behövas en bakgrundsbeskrivning för att rätt förstå konflikten sådan som den utvecklats nu.

I samband med Sovjetunionens fall 1990-1991 var Georgien en av få sovjetrepubliker som fick en demokratisk regering. Presidenten var inte en gammal kommunistpamp, som i så många av de andra före detta sovjetrepublikerna, utan en välkänd dissident, Zviad Gamsachurdia. Gamsachurdia valdes till president i demokratiska val i november 1990, men hans självständiga politik störde Ryssland. Ryssland låg bakom en statskupp som genomfördes den 22 december 1991. Efter statskuppen utsågs den gamle KGB-chefen för Georgien och senare sovjetiske utrikesministern Eduard Sjevardnadze till president. Gamsachurdia bildade en exilregering och försökte återinsätta den demokratiskt valda regeringen, men dödades den 31 december 1993. Sjevardnadze höll sig kvar som president till 2003 då han efter valfusk störtades i den så kallade "rosornas revolution", som genomfördes efter ukrainsk modell och inspiration. Vid de val som senare hölls valdes den USA-utbildade advokaten Michail Saakasjvili till president.

Under 1993 hade fullt krig rått i Georgien, varvid Abchasien förklarade sig självständigt och lyckades fördriva 300.000 georgier som bodde i Abchasien. Efter det kriget har Abchasien, som tidigare hade georgisk befolkningsmajoritet, haft abchasisk majoritet. De kvarvarande abchasierna har i en "folkomröstning" röstat för Abchasiens oberoende, men den fördrivna befolkningsmajoriteten fick naturligtvis inte delta i folkomröstningen. Som svar har den ordnat en egen folkomröstning öppen för fördrivna georgier och abchasier (men de sistnämnda har inte kunnat delta i praktiken om de var kvar i Abchasien) förklarat att Abchasien ska vara en autonom del av Georgien.

Abchasiens yta: 8400 kvadratkilometer (som Sörmland)
Befolkning i Abchasien (sovjetisk folkräkning 1989)
Georgier 239.872
Abchasier 93.267
Ryssar 74.913
Armenier 76.541
Greker 14,664
Totalt 525.061

Vid folkräkningen 2003 hade befolkningen mer än halverats till 215.972 och det fanns bara 45.953 georgier kvar, medan antalet abchasier hade ökat något och ryssar minskat med 70 procent, armenier med 40 procent och greker med 90 procent.

När den ryska sidan hävdar att Abchasien röstat för "självständighet" bygger det på att mer än halva befolkningen fördrivits och nekats att delta i omröstningen.

Den georgiska regeringen har bara kontrollerat en liten del av Abchasien, motsvarande cirka 17 procent av ytan, belägen i sydöstra delen av området.

Sydossetiens yta 3900 kvadratkilometer (mindre än Gästrikland)
Befolkning i Sydossetien (sovjetisk folkräkning 1989)

I Sydossetien har den etniska sammansättningen varit annorlunda. Men befolkningen har också varit mycket mindre.

Ossetier 65.200
Georgier 28.700
Ryssar 2.000
Armenier 1.000
Judar 700

Också i Sydossetien har befolkningen minskat kraftigt under de senaste tjugo åren, men befolkningsproportionerna har varit ungefär desamma.

Georgiens gränser, inklusive de autonoma områdena Abchasien, Sydossetien och Adzarien, erkänns av FN och den europeiska säkerhetsorganisationen OSSE. Samtliga länder har erkänt dessa gränser, inklusive Ryssland. Men i praktiken har alltså Georgien inte kontrollerat hela sitt internationellt erkända territorium. Ryssland har lagt under sig områden utanför den egna gränsen - Abchasien och Sydossetien. Samma sak har skett i Moldavien, där området öster om floden Dnjestr bildat den av Ryssland kontrollerade utbrytarrepubliken Transdnjestr. Till Transdnjestr hör för övrigt en stad på Dnjestrs västra strand, Bender. Bender är i Sverige mest känt för att ha varit uppehållsort för Karl XII mellan 1711 och 1713. Adzarerna, som talar georgiska, men till skillnad från de kristna georgierna ofta är muslimer, förklarade sig också självständiga, men ingår nu återigen i det av Georgien kontrollerade territoriet.

De ryska ockupationstrupperna i Abchasien och Sydossetien kallas med ryskt nyspråk för "fredsbevarande styrkor". Märkligt nog förmedlas denna falska term i rak översättning av svenska media.

Ryssland hävdar att Sydossetien (och Abchasien) i folkomröstningar valt självständighet och att de därför inte ska tillhöra Georgien. Dock har Ryssland ända tills nu erkänt Georgiens territoriella integritet. Först tisdagen den 12 augusti har det från officiellt ryskt håll hävdats att de ockuperade områdena är "omtvistade". Till och med den 11 augusti rådde inte heller från det officiella Ryssland någon tvekan om att områdena var georgiska. Ryssland har delat ut ryska pass och ryskla medborgarskap till invånarna i Abchasien och Sydossetien. De pass som utfärdats av myndigheterna i Abchasien och Sydossetien har inte godkänts utomlands och den enda möjligheten att resa utomlands har alltså varit att acceptera ett ryskt pass. Det förtjänar att noteras att både Abchasien och Sydossetien inte är större än några av de mindre svenska landskapen.

Ryssland har hänvisat till FN-beslutet att stödja ett självständigt Kosova och dragit paralleller med Abchasien och Sydossetien. Det finns förvisso paralleller i så måtto att Kosovas serbiska befolkning (i norra delen av landet) inte har haft möjlighet att säga sitt. Men en stor skillnad är att det Kosova sedan länge varit en minst 80-procentig albansk majoritet, medan Abchasien haft georgisk majoritet och Sydossetien haft i alla fall 30 procent georgisk befolkning,

Ryssland motiverar de militära överfallen med att man ska skydda ryska medborgare. Men det ryska medborgarskapet är artificiellt och skapat genom att Ryssland själv delat ut medborgarskapen. "Att skydda ryska medborgare" låter för övrigt oroväckande med tanke på det icke obetydliga antalet ryska medborgare i länder som Estland, Lettland och Litauen. Befolkningsmajoriteten där kan bli lika åsidosatt som den georgiska befolkningsmajoriteten när det gäller att slå vakt om Rysslands militära intressen.

De strategiska konsekvenserna av Rysslands överfall på Georgien, vad de betyder för Ukraina, Estland, Lettland, Litauen, Polen och Sverige kommer att behandlas i en kommande utgåva av "Veckans Contra".

Tillbaks