OS i diktaturens Kina

Idag öppnar Olympiaden i diktaturens Kina. För fjärde gången hålls OS i en totalitär diktatur. Det började 1936 i Garmisch Partenkirchen och Berlin, fortsatte i Moskva 1980 och nu alltså Peking 2008.

De som bor i Berlin och Garmisch Partenkirchen kan idag glädja sig åt en stabil demokrati, även om det var så sent som 1989 som förtrycket föll i den östra delen av Berlin. Även i Moskva finns det helt andra fri- och rättigheter än 1980. Så visst finns det hopp om bättre tider även för Kina.

När OS placerades i Peking krävde IOK en lindring av det politiska förtrycket och framförallt frihet för den internationella pressen att arbeta. Den totalitära regimen har svarat med att skicka iväg hundratusentals människor som man inte tycker passar på Pekings gator inför oss. Dissidenter och demokratiaktivister har placerats i fängelser och läger. Förtrycket i Tibet har hårdnat och även om kineserna hävdar att Tibet är en del av Kina gäller journalisternas rörelsefrihet bara det riktiga Kina - inte Tibet. Dock räknas de tibetanska områden som Kina fört över till grannprovinserna (för att tibetanerna ska bli till en minoritet även i sina egna områden) till de områden som kan besökas. Så några kryphål finns det i gallret.

Inför OS-invigningen idag bör vi ha i minnet att Kina är det land som har flest politiska fångar i världen. I lägersystemet laogai försmäktar miljoner människor. I Kina avrättas mångdubbelt fler människor än i resten av världen tillsammans. Och i motsats till i flertalet länder med dödsstraff är det inte bara mördare som avrättas utan ett mycket brett register av brott föranleder dödsstraff, inklusive ekonomiska brott.

Festen i Peking kommer säkert att vara välarrangerad. Berlin ihågkoms än idag för sina oklanderligt välfungerande arrangemang. Men vi ska inte glömma att det i princip är samma typ av regim i år som 1935 som arrangerar spelen. Skam åt dem som valde Peking. De som valde Berlin 1936 valde ett demokratiskt land för spelen, som dessvärre under mellantiden förvandlades till ett barbari.

Heder åt det fyrtiotal friidrottare som idag protesterar mot regimens politik gentemot Tibet. Tre av dem var svenskar: Johan Wissman, Emma Green och Alhaji Jeng. Men varför håller de andra tyst?

Tillbaks