Studentupproret 1968 kastar långa skuggor

Den 27 maj var det jämnt 40 år sedan Kårhuset i Stockholm ockuperades av vänsterradikala studenter som protest mot regeringens förslag till ny studieordning på universitetet, det så kallade UKAS. Ockupanterna inspirerades dels av den kinesiske massmördaren och pedofilen Mao Tse-tungs tes om att "det är rätt att göra uppror", dels av upproret i Paris där studentvänstern ockuperade Sorbonne-universitetet och stack bilar i brand på gatorna. De insnöade studenterna, som förläst sig på Maos "Lilla röda" och skrifter av den amerikanske vänstergurun Herbert Marcuse, hade utnämnt sig själva till arbetarklassens sanna företrädare, men hade i själva verket noll och intet stöd från vanliga arbetare vilka betraktade studentaktivisterna som bortskämda snorungar.

Kårhusockupationen 1968 utgjorde en klimax - eller kanske rättare en antiklimax - på det vänsterengagemang som, med Vietnamkriget som draghjälp, inletts kring mitten av 1960-talet. Den vildvuxne teoretikern Jan Myrdal gjorde sig ett namn genom att slåss med polisen i Hötorgscity och hylla det röda Kina under Mao, Enwer Hoxhas Albanien och kommunistjuntan i Hanoi. Myrdal fick draghjälp av skribenter som Folke Isaksson, P O Enquist och Anders Ehnmark. Den västerbottniska författarinnan Sara Lidman framträdde vid antiamerikanska demonstrationer och kallade, liksom den unga (s)-politikern Birgitta Dahl, USAs ledare för mördare. Myrdal, Enquist och Dahl skulle senare sluta upp på massmördaren Pol Pots sida under den senares brutala samhällsomvandling i Kambodja. Författaren Göran Palm gisslade den amerikanska "kulturimperialismen" och brännmärkte den hemska Kalle Anka.

Borta i USA reste "Hanoi-Jane" Fonda till Nordvietnam och kramade kommunistledarna. Fast när hon kom till Sverige 1972 fick hon en burk rödfärg över huvudet tack vare den 18-åriga skolflickan Elisabeth Abelson från Bromma, aktiv i den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians. Ty bilden blir ofullständig om man inte gört klart för sig att det faktiskt fanns motkrafter mot vänsterns härjningar. Demokratisk Allians, som existerade som aktiv organisation mellan 1967 och 1975, är nämnt. En bemärkt person som protesterade ljudligt mot vänstertokerierna var den tidigare kommunistiske och socialdemokratiske riksdagsmannen och författaren Ture Nerman, som 1967 gav ut boken "Sverige på glid" på Andromeda förlag. Nerman hade på 1940-talet startat den antinazistiska tidningen Trots Allt! och var två decennier senare lika upprörd över kommunismens framfart i världen och vänsterextremismens utbredning i Sverige.

Framförallt upprördes Nerman över de exempellösa excesserna i USA-hat, som var Vietcong-vänsterns särmärke. Nerman var god vän med ingenjören Svante Hjerstrand, som engagerat sig för Katangas självständighet i början på 60-talet och några år senare drog igång tidningen Argument för Frihet och Rätt.

Trots all uppståndelse blev det politiska utfallet för 68-vänstern skäligen magert, åtminstone på kort sikt. UKAS genomfördes som planerat. De svenska maoisterna förblev en ytterst marginell politisk sekt. Det är som före detta kårhusockupanten Tommy Hammarström skriver i en krönika i Expressen den 26 maj: "Hela händelsen på Kårhuset, ja, hela den himlastormande våren 1968 var, uppriktigt sagt, mest ett spektakel i medierna. Den politiska avkastningen var minimal: mycket skrik och väldigt lite ull." Kårhusockupationen var på många sätt en isolerad företeelse. Huvudagitatorn Anders Carlberg blev ingen svensk Rudi Dutschke, den tyske rebellen som senare blev skjuten i ett attentat. Han blev inte ens riksdagsman. Och när det revolutionära partiet KFML, senare SKP, ställde upp i riksdagsvalet 1971 under läkaren Gunnar Bylins ledning fick man bara bråkdelar av procent av rösterna.

Någon "proletariatets diktatur" genomfördes alltså inte i Sverige. Socialdemokraterna förblev vid makten utom de korta perioder de avlöstes av borgerliga koalitionsregeringar. Detta innebär emellertid inte att 68-tänket dog ut. Långt därifrån, faktiskt. Trots de parlamentariska motgångarna för avgrundsvänstern satt det etablerade kommunistpartiet kvar i riksdagen, även om det satt hårt åt i svallvågorna av den sovjetledda Warszawapaktens invasion i Tjeckoslovakien i augusti 1968. Störst inflytande vann dock vänsterkrafterna genom en skicklig infiltration i ledande medier och samhällsinstitutioner, något som gav upphov till begreppet "vänstervridning". I detta begrepp ingick inte bara stöd för väpnad kamp och USA-hat.

Vänstervridningen vann inflytande i snart sagt alla samhällsfält. På det sociala området utsattes den traditionella familjen för ett frontalangrepp, något som snart ledde till att sambeskattningen upphävdes och hemmafruarna med hugg och slag jagades ut i arbetslivet. Traditionell sexualmoral förlöjligades och ett promiskuöst synsätt trädde i dess ställe. Homosexualitet och incest förespråkades av vissa debattörer. Här lades grunden för senare tiders AIDS-epidemi och utbredda könssjukdomar. Frånvaron av vuxna i hemmet och ett ökat antal skilsmässor skulle också resultera i otrygghet och ökande missbruk och kriminalitet bland barn och ungdomar. I den nya flumskolan monterades kunskaps- och disciplinskraven ner till förmån för ett mångfasetterat experimenterande. I läroböckerna förhärligades den så kallade arbetarrörelsen och kritiserades den västerländska demokratin. I den statsstyrda televisionen sköljde vänsterpropagandan över tittarna, från barnprogram till utrikesreportage. Också i statskyrkan vann vänstervridningen insteg, och höggljudda yngre teologer som Per Frostin och Martin Lind (nu biskop i Linköping) förde, influerade av den så kallade befrielseteologin, fram bilden av den revolutionäre Jesus som förde gerillakamp mot den romerska ockupationen av Palestina. Den äldre biskopen Ingmar Ström körde i stort sett på i samma fotspår. Biskoparna, med ärkebiskoparna i spetsen, utvecklades allt mer till att bli socialdemokratiska tjänstemän som samtidigt var lyhörda för alla "radikala" tidens tecken.

Sveriges utrikespolitik förändrades under ledande namn som Olof Palme, Pierre Schori och Bernt Carlsson i revolutionär riktning - nu skulle marxist-leninistiska upprorsrörelser i Tredje världen såsom Vietcong i Vietnam, MPLA i Angola, FRELIMO i Mocambique, ANC i Sydafrika, PAIGC i Guinea-Bissau, PLO i Mellanöstern med flera stödjas med hjälp av skattepengar. Palme blev alltmer lyhörd för sovjetiska krav, samtidigt som han bakom kulisserna var noga med att, så gott det nu gick, odla vänskapliga förbindelser med USA.
Så nog har traditionen från år -68 levt vidare. Det visar sig icke minst i den politik som förs i denna dag av den så kallade borgerliga alliansregeringen, vilken exempelvis fortsätter den av sossarna påbörjade destruktionen av Sveriges försvar, är minst lika välvilligt inställd till fackförbunden som sossarna, har fattat beslut om abortturism i Sverige, signalerar om införande av homosexäktenskap, sväljer miljövänsterns klimatevangelium med hull och hår med mera, med mera. Vad är det för vits med en nominellt borgerlig regering om den, som för övrigt alltid varit fallet med borgerliga regeringar, för samma socialiska politik som en vänsterregering skulle göra?

Moderaternas, förlåt Nya Moderaternas, partisekreterare Per Schlingmann tillstår mycket riktigt i en debattartikel i Expressen den 25 maj att "68-rörelsen lever med oss". Visserligen talar Schlingmann inledningsvis bland annat om den farliga radikaliseringen av vänstern och om stödet till förtryckarregimer på olika håll i världen, men sedan kommer det: "Den moderata ryggmärgsreflexen har ofta varit att se 1968 som ett rött skynke helt utan positiva sidor. Samtidigt finns det anledning för oss att också se frihetsdimensionen i vad som hände under denna tidsperiod. Intressant nog knyter denna dimension tydligt an till det starka frihetsbudskap som länge utgjort kärnan i moderat ideologi. 1968 var nämligen startskottet för vad som på många sätt kom att bli en frigörelse för individen."
Precis så skriver han, Schlingmann. När de kommunistiska revolutionärerna för 40-talet år sedan var ute efter att undergräva det demokratiska samhället för att bereda vägen för den socialistiska revolutionen, var de i själva verket ute efter att frigöra individen. Genom att försvaga familjen, undergräva respekt för överordnade och äldre, agitera för en promiskuös livsstil, genomföra lagen om fri abort, propagera för drogmissbruk - you name it - lade vänstern grunden för nya Moderaterna. Schlingmann kan knappast schlingra sig ifrån att detta är andemeningen i hans budskap. Man kan sannerligen säga att studentupproret kastar långa skuggor!

Ett fåtal av kårhusockupanterna har tagit avstånd från sin tidigare övertygelse. Det hedrar dem. Många fler står emellertid fast vid att "det var rätt att göra uppror", och inte så få av dessa har i dag inflytelserika positioner inom svenskt samhällsliv. Och så finns det därutöver nyttiga idioter (Lenins term) som Per Schlingmann, som inte ens var född 1968, vilka inbillar sig att de högljudda vänsterextremisterna stod för något slags "frihetsbudskap". Och det är uppenbart att det finns vissa ideologiska likheter mellan 1968 års män och kvinnor och 2008 års nya moderater. Den grundläggande av dessa likheter är materialismen, tendensen att se allting i materiella, sociala och ekonomiska termer och helt bortse ifrån - eller rentav förneka - andliga och religiösa värden. Det är illavarslande inför framtiden.

Nästa nummer av pappers-Contra innehåller intervjuer med två som var med under ockupationen, en som var inne i Kårhuset och en som stod bland de som protesterade mot kommunismen utanför.

Tillbaks