Idrottsrörelsens stöd till diktaturerna

OS i Peking i Kommunistkina om ett par månader blir tredje gången i OS-historien som världens största idrottsfest kommer att hållas i en totalitär diktaturstat. Vid de båda tidigare tillfällena arrangerades de olympiska spelen i Nazityskland (Berlin) 1936 och i Sovjetunionen (Moskva) 1980. Varken i Berlin eller Moskva sparade den aktuella regimen på krutet när det gällde att göra propaganda för nationalsocialismen respektive kommunismen. Kortsiktigt blev därför dessa evenemang stora PR-triumfer för totalitarismen, låt vara att Moskva-OS drabbades av en kännbar bojkott på USAs president Carters initiativ; den direkta orsaken till bojkotten var den sovjetiska ockupationen av Afghanistan. På lång sikt gick det emellertid sämre för Nazityskland och Sovjet - omkring ett decennium efter respektive spel hade diktaturerna krackelerat.

Den kommunistiska regimen i det ännu röda Kina satsar förstås alla tillgängliga resurser i syfte att göra OS i Peking till en formidabel PR-triumf. Det blir en glättad bild som kommer att möta idrottsmän, ledare, journalister och publik. Biltrafik och industriverksamhet begränsas för att tillfälligt minska de ökända luftföroreningarna. Tiggare och hemlösa kommer att försvinna från gatorna. Varje ansats till protester och andra för Peking-regimen oönskade meningsyttringar kommer att slås ned av polis och militär. Journalister och reportrar kommer att hållas i strama tyglar för att ett minimum av det kinesiska samhällets avigsidor skall nå omvärlden.
Som alla vet har det kommande OS-evenemanget föregåtts av omfattande protester från främst tibetaner, i det härtagna hemlandet på världens tak eller i exil. OS-facklans väg mot Peking har överallt mötts av arga demonstranter. Och i media pågår fortlöpande en diskussion om möjligheterna till en partiell eller fullständig OS-bojkott. Att allt detta har gjort de kinesiska OS-arrangörerna oroliga står alldeles klart.

Låt oss jämföra med situationen beträffande Berlin-OS 1936. Hitler och nazistpartiet NSDAP hade då haft makten i dryga tre år, och alla var inte medvetna om regimens ondska. Det var allmänt känt att Tysklands judar diskriminerades och trakasserades. Därtill kom att regimens politiska fiender såsom kommunister, socialister samt aktiva kristna och frimurare förföljdes och även placerades i koncentrationsläger. Men någon fullskalig judeutrotning hade ännu inte satts igång och Andra världskriget var ännu tre år avlägset. Dessutom hade Hitler två år innan OS-invigningen i Berlins olympiastadion ägde rum med stor pompa genomfört en blodig utrensning i den egna partitoppen. Detta borde ha sagt omvärlden ett och annat om vad Hitler gick för.

Det fanns alltså innan den olympiska elden tändes icke obetydiga kunskaper om nationalsocialismens brutalitet. Ändå valde den internationella idrottsrörelsen att helt och fullt ställa sig bakom OS, som hade tilldelats Tyskland därför att de planerade spelen i Berlin 1916 frös inne på grund av Första världskriget. Naziregimen förstod givetvis att med minutiös noggranhet ge en Potemkin-mässig propagandabild av förhållandena i Tyskland. En magnifik stadion hade uppförts i Berlin. Nya vägar och parker hade anlagts. Kommunikationsmedlen fungerade perfekt. Stadens gator, torg och parker var rena och välskötta. Till och med judefientliga slagord hade temporärt avlägsnats. Besökarna kom, såg och lät sig nästan utan undantag dåras av propagandakulisserna.

Att Internationella olympiska kommittén (IOK) och de olika nationella OS-kommittéerna och idrottsförbunden var beredda att göra sitt yttersta för att säkerställa Berlin-OS framgång var minst av allt någon överraskning. Dels gällde det att försvara beslutet att tilldela Nazityskland spelen. Dels vägleddes man av den stolta devisen "blanda inte ihop idrott och politik", detta trots att själva beslutet att avhålla de olympiska lekarna i ett diktaturland i sig är en politisk handling. Så var fallet med Moskva-OS och så är det med Peking-OS. Den officiella hållningen i Berlin gjordes fullkomligt klar genom ett yttrande av dåvarande IOK-presidenten, den belgiske greven Henri Baillet-Latour. Denne klargjorde, inför hotet om en eventuell OS-bojkott (en sådan hade diskuterats), att bara en väpnad konflikt skulle kunna stoppa spelen i Berlin. Idrottsrörelsen har, när det kommit till kritan, alltid slutit upp bakom diktaturerna.

En ytterligare förklaring till idrottsrörelsens entusiasm inför Berlin-OS är den dåtida västerländska synen på folkslagen i världen och uppfattningen om den vita "rasens" överlägsenhet. Bortsett från nazisternas rabiata syn på judarna rådde här stor överensstämmelse mellan den nazistiska synen och de västerländska idealen i stort. Ett exempel från Sverige utgör en ledarartikel i idrottstidningen "Swing" (18 mars 1922), där redaktören Roland Hentzel skriver följande: "Emellertid förtjänar påpekas, att den vita rasen nått sin härskarställning främst genom sin stränga självkontroll, vilken grundar sig på den vite mannens viljestyrka. Naturfolken äro självskrivna slavar åt de vita, enär de för det första sakna nämnvärd intelligens och för det andra äro viljesvaga. Den starkaste viljan avgår alltid med segern, när det gäller strid mellan människoraserna, och därför är den vite mannen herre och skall framgent vara det, så länge han är moraliskt starkare än sina färgade bröder. Vi måste hålla på vår värdighet."

Dylika tankar, liksom förkärleken för eugenik (rashygien), tillhörde den tidens politiskt korrekta idégods och var på intet sätt nationalsocialismens exklusiva egendom. De kan väl närmast beskrivas som en blandning av nietszcheanska övermänniskoideal och vulgärdarwinistisk demagogi. Den legendariske sportjournalisten Bengt Ahlbom har i en minnesbok erkänt att han, liksom nästan alla som hade tillfälle att iakttaga Berlin-spelen på nära håll, lät sig förledas av de perfekt arrangerade olympiska spelen i Berlin vilka på många sätt bar propagandaminister Joseph Goebbels signum. Bland svenska notabiliteter som på plats gav Hitler och Goebbels - för att inte tala om gamle "svenskvännen" Hermann Göring - draghjälp märktes den berömde upptäcktsresanden och pronazisten Sven Hedin samt arvprinsen Gustaf Adolf, vars svärfar var en entusiastisk nationalsocialist. Prinsen deltog själv i spelens ryttartävlingar.

Berlin-OS blev när allt kommer omkring ändå inte den braksuccé som nationalsocialisterna tänkt sig. Tävlingarnas dominerande idrottsman var nämligen en neger från USA, den 23-årige Jesse Owens som vann fyra OS-guld i friidrott - i löpning 100 meter, 200 meter, stafett 4 x 100 meter samt längdhopp.

Den "ariska rasen" var inte så överlägsen som nazisterna hade hoppats på.

Tillbaks