Behovet av fester

För några år sedan anordnades i Stockholm "Vattenfestivalen". Stockholms stad låg bakom arrangemanget, som inte minst var till för att sätta locket på på de ungdomskravaller som brukat härja i sta'n veckorna innan skolstarten. Hundratusentals människor hade trevligt och ungdomsbråken försvann. Men efter fem framgångsrika år lades verksamheten ner. Göteborg har vid samma tid på året "Göteborgskalaset", Norrköping har en "Karneval", Gävle en "Cityfest" osv.

Det tycks finnas behov av den här typen av arrangemang efter sommaren. Innan vi av väderskäl tvingas krypa in i våra lägenheter för att vänta på bättre tider nästa år.

När Vattenfestivalen försvann var det en grupp som vädrade morgonluft och snabbt utvecklade sitt eget propagandajippo för homosexuella till något av en ersättning för Vattenfestivalen. Marknaden fanns. Och på samma sätt som borgerliga kan gå ut och förfasa sig över socialistiska dårskaper som förespråkas på plakaten den 1 maj kunde folk gå ut och titta på de konstiga figurer som skamlöst visade upp sig på stan under den så kallade pride-paraden. Inte minst de mest avvikande figurerna i paraden, transvestiter, läderbögar och liknande väckte uppmärksamhet, allt konstigt kunde tydligen visas upp offentligt vid det här tillfället, för övriga människor att förfasas över.

Homosexuella är en liten minoritet i samhället, en eller kanske två procent av befolkningen. Även bland de homosexuella är de som genom själva sitt utseende och klädsel hamnar på förstasidorna i tidningen dagen efter en liten minoritet.

Den stora gruppen av den lilla minoriteten homosexuella är, vilket alla socioekonomiska undersökningar visar, en priviligierad minoritet. Genomsnittsinkomsten är högre än för majoritetsbefolkningen. Och genom att de inte använder sina pengar för att upprätthålla människosläktets fortbestånd har de en än större överrepresentation bland konsumenter av lyxvaror. Många har dessutom skaffat sig inflytelserika positioner i politik och näringsliv - överrepresentationen i både politik och media är kraftig. Men mycket vill gärna ha mer. Den lilla gruppen vill driva en politisk dagordning och har effektivt sett till att skaffa sig starka möjligheter att påverka media och beslutsfattare. Till men för den linje som företräds av majoritetsbefolkningen.

Upplägget av den så kallade Pride-festivalen är skickligt. Genom att göra det till en folkfest för alla missar man visserligen möjligheten att ha det som "raggställe" (det är alltför många heterosexuella som rör sig på festivalen). Men genom att erbjuda folkkära artister av den gamla skolan (Towa Carson och Anne-Louise Hansson uppträdde i år, de har hundratusentals fans i den övre medelåldern, och har inte det minsta med homosexulaitet att göra, de har byggt hela sina karriärer på heterosexuell sex appeal), etablerar man det hela som något normalt och trevligt, rentav familjeorienterat. Det ger tillfälle att föra fram smala politiska krav, som vore de självklara. Och inga politiker har ryggrad nog att säga nej tack till att delta.

Själva tåget har utvecklats till något slags storjippo där det finns grupper som propagerar för sina åsikter, vilka de nu må vara, och försöker sätta någon form av homosexuell vinkel på det hela. Många av grupperna som uppträder har inte en enda eller kanske några få homosexuella som medlemmar. Men de ser chansen att sprida sitt budskap till en politiskt inflytelserik grupp. Och bjuder genom detta den politiska dagordning som de homosexuella satt upp på frispel.
Det är ett demokratiskt problem när en liten minoritet skapat sig en plattform för att sätta den politiska dagordningen.

Inte ett problem i den meningen att de inte ska få framföra sina åsikter. Det ska de självklart få göra. Men ett problem i den meningen att den kampanjmässiga skickligheten dränker den tysta majoritetens åsikter. Och i en demokrati är det ju majoritetens linje som ska styra samhället!
Det är dags att gå till offensiv för dem som har andra åsikter. Och kom ihåg att det finns en fantastisk marknad för trevliga kalas i augusti.

Tillbaks