Nicolas Sarkozy har mycket att göra

Under det senaste decenniet har Frankrike genomgått samma resa utför som Sverige gjorde för femton-tjugo år sedan. Från en topplats i OECDs välståndsliga till en sjuttondeplats. I Sverige gjorde krisen i början av 1990-talet oss väl medvetna om vilka problem landet stod inför. Det genomfördes en rad reformer med avregleringar och krav på effektiviseringar. Viktigast var kanske att det socialdemokratiska partiet till stor del gav upp sina gamla socialiseringsdogmer och kom till insikt att välstånd skapas av näringslivet.

I Frankrike har man långt kvar till de insikterna. Vänsterkandidaten Ségolène Royal förde fram ett socialistiskt program som raskt skulle ha fört Frankrike ännu längre ned i vågdalen. Men det är inte hennes Socialistparti som haft ansvaret för landets utveckling de senaste åren. Presidenten Jacques Chirac och premiärministern Dominique de Villepin har båda tillhört gaullistpartiet UMP. Sarkozy själv ingick till för några månader sedan i regeringen.

Även om gaullisternas socialistiska ambitioner inte är lika långtgående som Socialistpartiets kliar det i deras regleringsfingrar. Den statliga styrningen av näringslivet är långtgående. De statliga företagen är många och de subventioneras så långt EUs konkurrensmyndigheter tillåter - och när det gäller Frankrike brukar EU tillåta mer än för andra länder. Regeringen har inte tagit itu med budgetunderskottet som överskridit de enligt euro-avtalet tillåtna 3 procent år efter år. Visserligen har en del mindre skattesänkningar genomförts, men knappast några motsvarande sänkningar av de statliga utgifterna. Det franska pensionssystemet är ett veritabelt konkursbo och så fort någon bara viskar om att göra något åt saken blir det massiva strejker bland den allmänhet som inte förstår att de ändå inte kommer att få pensioner efter de löften som avgivits - eftersom löftena är orimligt generösa. Politikerna har inte förmått att undervisa allmänheten om ekonomiska realiteter utan istället mot bättre vetande gett efter för de strejkandes krav. Till och med Italien har fått bättre ordning på sina pensioner än Frankrike - tacka Silvio Berlusconi för det. Protektionismen är en fransk politisk folksjukdom. Frankrike tar inte till sig av de välståndsskapande krafter som vi har att finna i globaliseringen, utan försöker manipulera de avtal som de faktiskt är skyldiga att hålla sig till.

Det var fransmännen (tillsammans med holländarna) som röstade ner förslaget till EU-konstitution. Nuvarande ordning är mycket svårmanövrerad med 27 medlemsländer, men franska politiker har inte tagit minsta initiativ för att få EU in på vägar ut ur EUs konstitutionella kris.

Nicolas Sarkozy har mycket att ta itu med. Han kan förvisso på ett mer realistiskt möta omvärldens krav än vad skulle ha blivit fallet om motkandidaten vunnit. Men frågan är om han har styrka nog att driva igenom de åtgärder som behövs för att rycka upp Frankrike. Vad gaullistpartiet presterat tidigare inger inte alltför stora förhoppningar. Och franska folket tycks ha föga krismedvetande.

Tillbaks