Avtalsförhandlingarna kör i diket

Ända sedan tidigt 90-tal har avtalsförhandlingarna varit en ganska lugn historia som resulterat i överenskommelser om löneförhöjningar på 2-3 procent om året. Eftersom inflationen samtidigt legat mellan 0 och 1 procent har det inneburit reallöneökningar för de flesta år efter år. Något som svenska arbetare och tjänstemän inte varit vana vid under tidigare decennier. Löneökningarna var visserligen större förr, men inflationen var regelmässigt ännu större. Den som bara fick avtalsenliga löneökningar fick reallönesänkning. Men de flesta fick mer än enligt avtalen, något som eldade på inflationsbrasan ordentligt, vilket i sin tur underminerade svensk konkurrenskraft. Företagen gick knackigt och Sverige trillade år efter år allt längre ned i välståndsligan.

Ansvarsfulla ledare inom facket och arbetsgivarföreningen insåg att det inte gick att fortsätta på det sättet. Och de nya mer sansade avtalsöverenskommelserna under de senaste femton åren ledde till att Sverige ryckte upp sig. Lönerna ökade, konkurrenskraften ökade, vinsterna ökade och Sverige började ta igen förlorade platser i välståndsligan.
Så kom 2007. Nästan alla avtal gick ut i år (eller går ut senare i år). De goda tiderna gjorde att arbetsgivarnas motståndskraft var försvagad och raskt rusade lönehöjningarna upp från 2-3 till 3-4 procent per år. Det mesta talar för att produktivitetsökningen kommer att avta när konjunkturen snart mattas av, vilket resulterar i att inflationen kommer tillbaka. Vilket i sin tur kommer att driva upp räntorna och göra det dyrare att bo och mindre intressant att investera i näringslivet. De högre nominella löneökningarna riskerar att bli reallöneminskningar.

Det finns ytterligare två oroande komponenter i årets avtalsförhandlingar. Den ena komponenten är att områden där kompetenskraven är begränsade och som i ett väl fungerande samhälle är idealiska instegsplattformar till arbetsmarknaden för ungdomar, lågutbildade och invandrare, driver igenom högre löneökningar än i andra branscher. Det gäller handelsområdet, det gäller kraven inom Hotell och Restaurang och inom den kommunala sektorn. Det är just de branscherna där lönebetalningsförmågan kopplas till benägenheten att anställa fler. Jobben blir färre om lönerna stiger för mycket. Färre jobb just för dem som har svårast att få jobb. Den nya regeringens jobbskapande program kan måhända kompensera för en del av de problem som avtalen skapar, men tanken bakom programmen var ju att minska arbetslöshet och utanförskap. Inte att kompensera för nyskapad arbetslöshet.

Den andra komponenten gäller profilen på avtalen inom många områden. Facket har varit särskilt angelägna om att driva upp minimilöner och minimiarbetstider. Arbetsgivarna har inte gillat förslagen, men inte gruffat alltför mycket. Det är ju inte så många anställda som berörs och den totala kostnaden är inte så stor. Ett fåtal fackanslutna kan få bättre löner. Men desto fler utan arbete får aldrig den sysselsättning de annars kunde ha bespetsat sig på. Med höjda löner i de lägre inkomstskikten är det många jobb som aldrig kommer att skapas. Och likaså många jobb som kommer att försvinna. Återigen något som slår främst mot ungdomar, lågutbildade och invandrare.

Tillbaks