Ordförande Persson

Under de gångna två veckorna har Erik Fichtelius fått sända resultatet av sitt elvaåriga projekt med intervjuer med Göran Persson. Göran Persson har åter dominerat scenen och effektivt lyckats skymma det faktum att han faktiskt avgått och att Socialdemokratiska Partiet fick en ny ordförande. Möjligen är detta till partiets fördel, med tanke på den nya ordförandens kapacitet.

Programmen i sig lär dock knappast ge vare sig Göran Persson eller Partiet några extrapoäng. Med reservation för att Fichtelius kan ha gjort ett grovt missvisande urval av materialet så blir den givna slutsatsen av intervjuerna att Göran Persson och Socialdemokratiska Partiet saknar både ideologi och program för sin politik. Knappt någon politisk fråga behandlas i intervjuerna. Och hade dessa frågor funnits med i originalmaterialet borde en politisk journalist som Fichtelius rimligen haft med dem i det visade materialet.
Intervjuerna handlar istället om taktiska överväganden, hur makten ska säkras, vilka koalitionsparter som är tänkbara, vilka man kan lita på och inte lita på. Inte minst fick vi ta del av nedsättande omdömen om så gott som alla aktiva politiker - från det egna partiet eller från andra partier. Den enda politiker som fick positiva omdömen var Pär Nuder. Förutom Göran Persson själv, som alltid är den som får ta det yttersta ansvaret, den som inser styrkor och svagheter hos alla och vidtar åtgärder med anledning av detta.

Den enda politiska fråga som behandlades i intervjuserien var EU-utvidgningen. Göran Persson beskrev det taktiska spelet inför de avgörande besluten och vilka europeiska ledare som var intresserade av utvidgningen och vilka som var motståndare. Persson gjorde i sin egen version en för utvidgningen avgörande insats vid EU-mötet i Göteborg. Alla andra som var med om diskussionerna om utvidgningen menar att de avgörande besluten fattades vid de närmast föregående mötena och att det bara var smådetaljer kvar att avhandla i Göteborg. Men i Fichtelii version är Persson den store hjälten. Om så vore fallet vore det också enligt Fichtelius den enda fråga där Persson verkligen drev en politisk linje. Alla övriga frågor förvandlas till ganska simpla och gemena personfrågor utan någon egentlig politisk betydelse. Partierna förringas till organisationer som skapats för att ge makt åt olika konstellationer av individer. Så må det vara i praktiken - särskilt i det Socialdemokratiska Partiet, men i ökad grad också i det Moderata Partiet - men förhoppningsvis ska det ändå finnas några som driver politisk verksamhet för att de har ideal och visioner om hur ett bättre samhälle ska skapas. Göran Persson har inga sådana visioner. Det märks tydligt i intervjuerna. Ändå lyckades han bli omvald två gånger. Den ena gången genom att driva kravet på enhetlig maxtaxa i barnomsorgen, något som väl svarade mot tidigare borgerliga linjer och gick emot det egna partiets krav på progressivitet inte bara i skatter utan förstärkt progressivitet genom inkomstberoende avgifter. Märkligt nog lyckades han få de borgerliga att gå emot detta i grunden borgerliga förslag - och han vann ytterligare fyra år vid makten.

På punkt efter punkt förefaller Persson beredd att uppvärdera sin egen roll i politiken - nationellt såväl som internationellt. Någon egentlig linje eller någon ideologisk vision kan inte märkas i något enda av intervjuavsnitten. Allt handlar om ett maktpolitiskt spel!

Tillbaks