Ny partiordförande (s)

Det viktigaste var att det blev en kvinna, inte en kompetent ledare för Socialdemokratiska Partiet. Så kan man sammanfatta den process som ledde till att Mona Sahlin valdes till ordförande för socialdemokratiska partiet.

För oss som vill förhindra att socialdemokraterna återkommer i regeringsställning är det naturligtvis ett plus att man inom partiet sätter annat än kompetens och regeringsfähighet i första rummet. Men vi måste ändå känna oss oroade över att det Socialdemokratiska Partiet faktiskt valt ett av de lättaste korten till ordförande. Olyckan kan ju vara framme och då får även vi som har föga till övers för partiets politik leva med henne som statsminister.

Göran Persson tycks för övrigt dela Contras inställning till Mona Sahlin. I de kommentarer som han i TV-serien "ordförande Persson" gjort om henne undertryker han att hon är lättviktig utan långsiktig strategisk syn. Men han säger också att hon är bra på att formulera det som andra tänkt ut.
Det är just där risken finns, att hon faktiskt formulerar sig på ett sätt som går hem i "stugorna" och ger röster. Men att hon i själva verket inte har någon fast linje. Att hon inte kan sätta emot när skilda intressegrupper inom partiet kräver sitt.

Vi kan inte vara säkra på vad det är för tankar som hon verkligen står för. Hon har inte uträttat mycket under sin tid i regeringen. Knappt något som kan noteras så här efteråt. Hon har ingen fast dogmatisk socialistisk grundsyn, men det innebär inte att hon är någon "höger-sosse", hon är helt enkelt ett blankt kort som ställer upp för den åsikt som hon för tillfället funnit gångbar och gynna hennes egen ställning. Och hon håller med både den ene och den andre, för det ger alltid uppskattning att hålla med. Vilken linjen kommer att bli framöver vet vi inte.

Det är egentligen bara i en politisk fråga som hon nämnvärt profilerat sig. Det gäller invandrar- och integrationspolitiken. Och det hon gjort där bådar inte gott. Den stora utredning som samlade landets främsta expertis i frågan rasade ihop sedan Mona Sahlin gett sitt fulla stöd åt extremisten Masoud Kamali, som 2004 blev ensamutredare eftersom ingen ville samarbeta med honom. Kamali skrev själv en rapport som var ett stinkande rasistiskt angrepp på svenskarna som etnisk grupp. Följdriktigt åkte betänkandet raskt i papperskorgen utan stöd från något håll, den som sågade det hela från (s)-sidan var dåvarande integrationsministern Jens Orback, som fått överta ansvaret för utredningen av sina företrädare Mona Sahlin. Hon har dock fortsatt att hålla Kamali högt.

Det var inte utan anledning som Sverigedemokraterna i veckan kunde skicka ut ett pressmeddelande som jublade över utnämningen av Mona Sahlin. Med hennes rabiata inställning i invandrarfrågan kan partiet säkert håva in fler röster från "hederliga svenska arbetare" som betackar sig för att bli beskyllda för att vara rasister och som dessutom tvingas betala för den förda politiken. Tyvärr har Sverigedemokraterna rätt. Partiet har sin främsta rekryteringsbas i (s)-lägret och de kan öka rekryteringen om fler missnöjda kommer till insikt om vilken fråga som är den enda där Mona Sahlin tycks ha en fast uppfattning.

Vi riskerar dessutom att få en vindflöjel som i andra frågor svänger med tillfälliga stämningar och opinionssvängningar. Sverige är värt något bättre. Förhoppningen är därför att hon aldrig någonsin ska få ansvarsfulla uppgifter av staten igen. Frågan om vi ska önska Socialdemokratiska Partiet en bättre partiledare låter vi dock vara obesvarad.

Tillbaks