Valet i USA

I tisdags var det mellanval i USA. Det gick riktigt dåligt för de kandidater som ligger en contrait nära. Vad betyder det för USA och världen framöver?

En effekt som kan få positiva följder är den splittring som blir följden av att republikanerna har kontroll över regeringsmakten och demokraterna om kongressens bägge kamrar. Det innebär en försvagning av statsmakten, vilket brukar ha positiva följder för både den ekonomiska utvecklingen och för den mänskliga friheten. Normalt blir det i ett sådant läge mer fritt fram för både företagen och de enskilda individerna. Den splittrade statliga makten förmår helt enkelt inte genomföra så många för ekonomi och personlig frihet skadliga beslut som en enad makt gör - och det oavsett vilket parti som sitter på den makten. En av de mer framgångsrika ekonomiska perioderna i USA var när Bill Clinton hade presidentmakten och republikanerna makten i Kongressen - ingen lyckades genomföra tillräckligt många skadliga beslut för att hejda näringslivets utveckling.
President Bush har under sina sex år vid makten bara lagt in sitt veto en enda gång (det handlade om stamcellsforskning). Ett enda veto är unikt för en amerikansk president, som normalt brukar använda sin makt att stoppa Kongressens beslut vid många tillfällen under en ämbetsperiod. (Kongressen kan sedan i sin tur upphäva presidentens veto, men då krävs två tredjedels majoritet i bägge kamrarna). Vi kan utgå från att det blir fler veton framöver med en partipolitiskt fientlig Kongress.
Vad står då demokraterna för politiskt? Ibland får man intrycket att det demokratiska partiet i Sverige står nära den politiska linje som är rådande i Sverige - från Reinfeldt-moderater till socialdemokrater. Så är också fallet när det gäller de aktivistiska medlemmarna i det Demokratiska Partiet. De demokratiska väljarna har dock normalt en betydligt mer balanserad och konservativ syn på politiken och de som vinner platser i Kongressen söker normalt sitt stöd i mitten - den amerikanska mitten (som ligger långt till höger om moderaterna). Ett exempel på mittenpositioner är senatorn från Connecticut Joe Lieberman, som nekades att kandidera för det Demokratiska Partiet, ställde upp som oberoende och slog ut den officielle demokraten Ned Lamont med stor marginal. Lieberman, som bland annat gjort sig känd för att helhjärtat ha stött den amerikanska politiken gentemot Irak, kommer att fortsätta att vara demokrat i senaten, trots att han alltså inte är invald som demokrat. Även Hillary Clinton, som tidigare gjort sig känd för att stå långt ut på vänsterkanten, har successivt modererat sin inställning i många kontroversiella frågor. Hon ligger numer snarare till höger än vänster om den demokratiska mitten-linjen och stöder i huvudsak den amerikanska politiken i Irak, om än inte lika helhjärtat som Joe Lieberman. Detta har kombinerats med att hon kritiserar Bush för den politik han fört utan att precisera något alternativ och att i avgörande omröstningar i senaten om kriget stödja presidenten.

Men de mer moderata demokraterna kommer ibland att underordna sig majoritetslinjen och driva vad vi måste uppfatta som en vänsterlinje. Vad det kommer att innebära för Irak är svårt att sia om, eftersom det inte finns någon alternativ demokratisk linje rörande Irak-politiken, men väl så spretiga åsikter från de många kongressmedlemmarna.

En sak där vi definitivt kan känna oss oroade av den nya majoriteten är demokraternas förkärlek för protektionistiska åtgärder. Republikanernas koppling till näringslivet gör att de haft stor förståelse för frihandelns betydelse som välståndsskapande faktor, medan demokraterna gärna vill skydda ej konkurrensdugliga amerikanska industrier mot utländsk konkurrens. Det är gissningsvis inom detta område som president Bush kommer att börja använda sin vetomakt när Kongressen fattar oförnuftiga beslut.

En annan fråga där vi kan se en direkt skadlig politik föras är när det gäller rättsutvecklingen. President Bush har, liksom flera av hans republikanska föregångare, förgäves försökt genomföra en "tort reform", en radikal ändring av de bisarra amerikanska skadeståndsreglerna. Demokraternas största bidragsgivare är civilrättsadvokaternas organisation och de har kraftigt motverkat de reformförslag som inneburit att amerikanska försäkringspremier, läkararvoden och annat skulle komma ner till en nivå som åtminstone liknar dem i resten av världen. Nu går mer än hälften av ett läkararvode till läkarens ansvarsförsäkring, vilket gör att många inte har råd att gå till läkaren fast de borde och att vissa specialiteter i stort sett saknas i delstater med särskilt hård skadeståndslagstiftning (i ett band runt Pennsylvania ligger det läkarmottagningar som tar hand om patienter som inte kan få vård i Pennsylvania, eftersom skadeståndsreglerna har drivit upp försäkringspremierna så att folk inte går till läkare alls i en del specialiteter i Pennsylvania).

Ytterligare en punkt där det kan bli problem är när det gäller valet av domare i Högsta Domstolen och andra federala domstolar. Demokraterna har redan med republikansk majoritet i Senaten (som avgör om presidentens förslag ska godkännas) lyckats stoppa flera domarutnämningar genom att hota med filibustertaktik, en taktik som republikanerna inte haft tillräcklig majoritet för att rösta ner.

Tillbaks