Ubåtarna och Sveriges försvar

av Tommy Hansson

”De [ubåtskränkningarna] pågick i olika skepnader från krigsslutet 1945 till början av 1980-talet utan att egentligen upptäckas även om man observerade företeelsen som sådan. Vår förmåga avvecklades istället genom ett riksdagsbeslut 1972. Ubåtsverksamheten 'återupptäcktes' på allvar först när en sovjetisk ubåtschef under slutfasen av ett relativt enkelt 'specialföretag' gjorde en felmanöver och gick på grund."

Citatet är hämtat från boken Under den fridfulla ytan (Marinlitteraturföreningen nr. 90, FHS, 2005, 341 sidor) av Emil Svensson, känd från massmedia som Sveriges kanske främste och därtill mest vältalige ubåtsjägare. Om det är någon som har all erforderlig expertkunskap när det gäller 1980- och 90-talens ubåtskränkningar av svenskt territorialvatten så är det med andra ord sagde Svensson, vilken nu som pensionär känner sig fri att tala om precis hur det var när Sverige ställdes inför sin allvarligaste säkerhetspolitiska kris i modern tid.

Låt oss på en gång konstatera, att Emil Svensson inte ett ögonblick darrar på manschetten när det gäller att nationsbestämma de ubåtar som kränkt Sveriges territorialvatten: det är Sovjetunionen/Ryssland som är boven i dramat. Detta fastslogs ju allaredan av den parlamentariska utredningen under ordförandeskap av förre utrikes- och försvarsministern Sven Andersson (s). Det är också ett ovedersägligt faktum att det var en sovjetisk ubåt, i U 137s skepnad, som gick på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona i oktober 1982. Den officiella sovjetryska inställningen till U 137 (egentligen S 363) är att inträngningen skedde till följd av en olycklig felnavigering, men det är en förklaring som Emil Svensson med betryggande sakkunskap avvisar: U 137s inträngning var helt avsiktlig.

Envar bedömare med normal fattningsförmåga borde naturligtvis inse, att ingen annan nation än Sovjetryssland kan komma i fråga som ubåtskränkande nation: varken Tyskland, Danmark eller USA, vilka i olika sammanhang nämnts som teoretiska alternativ, har haft skäl och knappast ens praktiska möjligheter att ägna sig åt den undervattensverksamhet som detekterats av en stor mängd observatörer från såväl civilt som militärt håll. Ändå har det funnits gott om röster vilka med den drucknes envishet förnekat att ryssarna skulle stå bakom ubåtskränkningarna.

Att den kommunistiska och prosovjetiska filmmakerskan Maj Wechselmann skulle förneka sovjetrysk inblandning är ju inte på något sätt sensationellt. Det faktum att ett antal andra individer och grupper (främst den så kallade Medborgargruppen), utan uppenbara ideologiska bindningar, varit lika ihärdiga i sitt förnekande av ens tänkbar sovjetisk skuld i sammanhanget är möjligen mer överraskande. Bland sådana röster märks förre arméchefen Nils Sköld, journalisten Ingemar Myhrberg, DN-redaktören Olle Alsén, läkaren och författaren Tommy Lindfors, juridikprofessorn Anna Christensen, diplomaten Rolf Ekéus med flera. Många av de personer som Svensson kallar ”belackare” fick nytt vatten på sin kvarn då det under 1990-talet visade sig, att det var svårt att skilja mellan minkar och ubåtspropellrar då det gällde att identifiera vissa akustiska indikationer.

Genast stod det klart för belackarna att i stort sett alla tidigare indikationer på ubåtar eller ”möjliga ubåtar” måste ha varit ett resultat av minkars eller liknande varelsers rörelser i vattnen, om det nu inte var fråga om NATOs lömska anslag mot vårt land. Gemensamt för belackarna/ubåtskritikerna är att de emfatiskt avvisar varje möjlighet att Sovjet/Ryssland varit inblandat, vilket ofta sker i en raljerande ton. I stället är det, hävdar belackarna, troligen NATO som ligger bakom. Inte bara det - för att dölja NATOs skuld har svenska militärer förenats i en gigantisk konspiration i syfte att kasta skulden på ryssarna, detta som som ännu ett utslag av ”paranoid rysskräck och kalla krigs-mentalitet”. Tongångarna är blott alltför välbekanta. Och om inte NATOs skuld kan beläggas så finns, som sagt, alltid minkarna att tillgå.
Olyckligtvis för belackarna är det enda hundraprocentigt konstaterade fallet av ubåtskränkning av svenskt vatten av ovedersägligt sovjetisk härkomst: U 137s grundstötning i Karlskrona skärgård. Emil Svensson var för övrigt själv på plats och förhörde besättningen på regeringen Fälldins uppdrag, samtidigt som han kunde konstatera att farkostens utrustning ingalunda var i så dåligt skick att en felnavigering av den typ ryssarna hänvisat till skulle ha varit möjlig.

Emil Svensson har, såvitt jag kan förstå, åstadkommit en väldokumenterad klassiker beträffande en samtidshistorisk svensk kris. Han redovisar en lång rad observationer rörande främmande undervattensverksamhet i svenska vatten inklusive optiskt siktade ubåtsmaster på Hårsfjärden, bottenspår i Hårsfjärden, Varsnäsfjärden, Danziger Gatt, Klintehamn och Kappelshamnsviken, kränkning vid Mälsten, inträngning i vattnen utanför Sundsvall, kontakter vid Hävringe varav den sista, 1992, inföll ett år efter Sovjetunionens fall. Med flera exempel. Svensson anser att en av de mest väsentliga uppgiftarna för kränkande makt (läs: Sovjet/Ryssland) varit att öva ilandsättning av ”olika typer av sabotageförband”, där också miniubåtar av typ Piranha kommit till användning. Trovärdiga observationer av grodmän pekar inte minst på detta. I ett vidare sammanhang, hävdar Svensson, var undervattensverksamheten ett logiskt led i den sovjetiska försvarsplaneringen mot NATO. Bokens inledande avsnittt (sidorna 13-78) utgörs av en intresseväckande, fiktiv skildring av den sovjetiska verksamheten men som helt bär autenticitetens prägel.

”Den mest intrikata frågan”, skriver Emil Svensson, ”är emellertid: Har verksamheten slutat? Det mest ärliga svaret på denna fråga är att vi inte vet! Allmän trötthet i den militära organisationen blandat med ekonomiska 'svarta hål' har helt enkelt resulterat i att ingen reell militär kontrollverksamhet har bedrivits sedan mitten på 1990-talet. Antalet kvalificerade optiska indikatorer har däremot minskat radikalt sedan början på 2000-talet."

Visst har Emil Svensson rätt. Sverige har ju inte längre något invasionsförsvar, vilket givetvis innebär att vi saknar realistiska förutsättningar att slå tillbaka ett fientligt angrepp mot vårt land.En betydande del av den militära materiel som ännu finns att tillgå skänks eller säljs till utlandet. Samtidigt kan man notera att försvarsmakten, med nye informationschefen Staffan Dopping som primus motor, går ut i påkostade PR-kampanjer för många miljoner kronor. Det riksomspännande jippot ”Swedish Battle Camp”, som uppges ”stolt” presentera det nya insatsförsvaret, går löst på 66 miljoner kronor. ”Hur mycket minskydd får man för 66 miljoner kronor?” frågar sig Expressen med fullt fog i en ledare den 25 maj med hänsyftning till de två svenska soldater som sprängdes i luften i Afghanistan, därför att deras fordon inte hade erforderligt pansar- och minskydd.

Kampanjer av typ "Swedish Battle Camp" kanske får våra skrivbordsgeneraler att jubla men är snarast skadliga - förutom att de kostar pengar som skulle kunna användas till välbehövlig materiel kan de helt felaktigt få folk att tro, att vi verkligen har ett försvar värt namnet. Emil Svensson visar i sin bok att Sveriges militära nedrustning inleddes redan för några decennier sedan, och försvarsbeslutet 1972 gjorde att personalen inom ubåtsjaktverksamheten tvingades möta de fientliga operationerna med händerna bakbundna. Man bör ha klart för sig att ubåtsjakt tillhör de svåraste militära uppgifterna som finns, och utan adekvata resurser är det ungefär som i leken där en person med förbundna ögon skall försöka sätta svansen på en åsna på rätt ställe. Ett sådant förhållande verkar också demoraliserande på alla inblandade, som inget hellre önskar än att effektivt kunna försvara landets gränser mot kränkande utländsk verksamhet.

Emil Svensson visar också med pedagogisk tydlighet att det var närmast omöjligt för ubåtsskyddet att få erforderliga resurser till sitt förfogande, detta på grund av den rigida stelbenthet som råder inom försvarets ekonomiska planering. Alla vapengrenar och underavdelningar därav bevakar svartsjukt sina revir och vägrar släppa till pengar som de själva bespetsat sig på att få. Följden blev att de hedervärda ubåtsjägarna ibland fick ta till uppseendeväckande improvisationer, som att lägga ut gigantiska nät i farvatten där ubåtar troddes befinna sig. Att få folk att ställa upp efter den ordinarie arbetstidens slut var tydligen också nästan omöjligt.

Emil Svensson var, jämte framlidne Hans von Hofsten, vår mest engagerade ubåtsbekämpare. Till skillnad från von Hofsten avhöll sig Svensson dock från kritik av den socialdemokratiska svenska regeringen. Svensson passar i boken också på att avliva myten om att kränkande ubåtar skulle ha lämnats i fred efter order från "högre ort" (läs: regeringen Palme). Svensson blev efter sin aktiva militära tid anställd som rådgivare i regeringen Bildt 1991-94 och var chefsförhandlare vid de i stort resultatlösa samtalen om ubåtskränkningarna med de postsovjetiska, ryska ledarna i början på 1990-talet (låt vara att Svenssom ibland träffade på sovjetiska aktörer som, "mellan skål och vägg", erkände att "visst var det vi som låg bakom kränkningarna"). Därefter var han verksam inom Försvarets materielverk (FMV).

Boken Under den fridfulla ytan bör läsas av var och en som vill ta del av en engagerad och samtidigt nyanserad skildring av en traumatisk period i Sveriges moderna säkerhetspolitiska och militära historia. Samtidigt är Svenssons bok, och de slutsatser som måste dras därur, beklämmande läsning för envar som menar att vi bör ha ett starkt svenskt försvar.

Tillbaks