Det är en skam att medborgarrätt heter pengar

Det är en skam, det är en fläck på Sveriges baner, att medborgarrätt heter pengar". Det skrev den konservative skalden och senare Nobelpristagaren Verner von Heidenstam i sin "Medborgarsång", publicerad i Svenska Dagbladet 1899. Heidenstam skrev sin dikt som ett inlägg i rösträttsfrågan, där han krävde allmän och lika rösträtt för alla medborgare.

Åtta år senare, 1907, hade Heidenstam nått så långt att Arvid Lindmans högerregering införde lika rösträtt för män. Och sedan dess har väl ingen ifrågasatt de grundläggande principerna bakom demokratin och rättsstaten.
Idag finns det dock personer som vill gå tillbaka till de gamla onda tiderna när medborgarrätt och rättvisa var beroende av ekonomiska resurser. Den som går i bräschen för den linjen heter Hans Karlsson, är arbetslivsminister i Näringsdepartementet och före detta avtalssekreterare i LO. Han har gott sällskap av sin chef näringsminister Thomas Östros.

Karlssons kumpaner i LO (välavlönade ombudsmän, inga vanliga medlemmar) demonstrerade flitigt utanför ett skolbygge i Vaxholm häromåret. De utländska byggarbetarna trakasserades med slagord ("go home") och plakat och efter en blockad tvingades företaget som de varit anställda hos i konkurs. Byggarbetarna skickades hem till Lettland.

Det lettiska företaget, som hade kollektivavtal med lettiska byggarbetarfacket, ansåg sig ha fullgjort alla rimliga förpliktelser och menade att de trakasserier som företaget utsatts för, och som lett till dess konkurs, var olagliga. Man ville få saken rättsligt prövad. Men ett företag i konkurs har inga pengar att betala advokater för. Därför har Svenskt Näringsliv ställt upp med ekonomiska medel för att driva den kostsamma processen som ska pröva om byggarbetarfacket eller det lettiska företaget hade rätten på sin sida. Den svenska Arbetsdomstolen anser sig inte själv kunna avgöra den saken utan har vänt sig till EG-domstolen i Luxemburg för att få besked om hur de internationella reglerna ska tolkas.

Det gillar inte den svenska regeringen och allra minst Hans Karlsson och Thomas Östros. Karlsson måste rimligen anses vara ordentligt jävig i saken, eftersom han under en större del av sitt yrkesverksamma liv (1978-2000) varit försörjd av LO. Nu ska han betala tillbaka.

Att en kanske oskyldigt drabbad lettisk företagare och ett antal alldeles definitivt oskyldigt drabbade lettiska byggarbetare ska få sin sak prövad rättsligt irriterar den gamle LO-pampen så till den milda grad att han i egenskap av arbetslivsminister har genomdrivit att staten ska pröva om de statliga företagen ska fortsätta att vara medlemmar i organisationen Svenskt Näringsliv. Han vill med eftertryck återinföra det gamla oskicket att medborgarrätt och rättvisa heter pengar. Den som inte har pengar ska inte ha en chans att få sina rättigheter prövade inför domstol. Och ställer någon upp och betalar rättegångskostnaderna ska den som gör det straffas mångfaldigt ekonomiskt.

Det är en skam och en fläck på Sveriges baner att Sverige har sådana ministrar.

Tillbaks