|

Veckans Contra nummer 7 2006
14 februari 2006
Islamofascism
av Tommy Hansson
Islamisterna, inom och utanför al-Qaida, framställs oftast som
särskilt brinnande anhängare av islam. Och förvisso är
islamisterna i sin retorik hårt uppknutna till Koranen och profeten
Muhammed. När det gäller den islamistiska praktiken - ohämmad
terror av olika slag - synes dock de tydliga inspirationskällorna
komma från en betydligt yngre ideologisk tradition, vilket gör
det befogat att tala om islamisterna som "islamofascister".
Det finns sålunda klara paralleller mellan islamofascisternas metoder
och den praktik som utövats av företrädare för förra
seklets totalitära rörelser i form av kommunism, anarkism, fascism
och nationalsocialism. Likheterna är ofta både påfallande
och skrämmande.
Europa och framförallt Ryssland skakades kring sekelskiftet 1900
av en rad terrordåd, ofta riktade mot höga representanter för
det etablerade samhället. Bakom dessa terrordåd stod anarkismen,
vilken strävade efter ett statslöst samhälle utan någon
form av överhet. Dess ideologiske upphovsman anses ha varit den franske
tänkaren Pierre-Joseph Proudhon. Denne var ingen våldsförespråkare,
men efter honom kom talrika av hans anhängare och efterföljare
att förespråka terrorvåld som ett oundgängligt revolutionsredskap.
Bland de högt uppsatta personer i västvärlden som mördades
av anarkister kan nämnas Frankrikes president Sidi Carnot (1894),
kejsarinnan Elisabet av Österrike (1898), kung Umberto I av Italien
(1900) och president William McKinley i USA (1901). 1909 sköts general
O.L. Beckman ihjäl i Stockholm av anarkisten Hjalmar Wång.
Störst betydelse fick de anarkistiska våldsdåden i det
tsaristiska Ryssland. De ryska anarkisterna kallades här "nihilister",
och om deras förödande verksamhet skrev Fjodor Dostojevskij
romanen Onda andar vars budskap förblir angeläget.
Bolsjevikrevolutionären V.I. Lenin var också en varm anhängare
av revolutionärt våld, och hans offentliga tal är fyllda
av uppmaningar till bolsjevikerna att skjuta och hänga präster
och andra misshagliga element. Sedan det hemliga underrättelseorganet
Tjekan bildats omsattes också dessa uppmaningar i praktisk handling.
Däremot avvisade Lenin det "oorganiserade" anarkistvåldet
och den omogna "vänsterradikalismen", som han i en känd
pamflett betecknade som en "kommunismens barnsjukdom".
Den politiska terrorismen var naturligtvis också en viktig ingrediens
inom fascismen och nationalsocialismen. Den italienska fascismens förgrundsgestalt,
Benito Mussolini, betonade ständigt att historien utformas av aktiva
minoriteter vilka genom sina spektakulära handlingar - icke minst
terrordåd - kan påverka historiens skeende på ett avgörande
sätt.
Nazismens terror under dess maktinnehav i Tyskland 1933-45 är alltför
välbekant för att närmare beröras här. Det skall
bara erinras om att det var genom en kombination av Hitlers politiska
mästerskap och SA-truppernas brutala våldsregemente på
Tysklands gator som Hitler och NSDAP kunde komma i regeringsställning.
Vägen till den ohöljda makten, och, i tidernas fullbordan, Förintelsen,
gick bland annat via "De långa knivarnas natt" den 30
juni 1934, då hundratals medlemmar av den nazistiska partitoppen
mördades, däribland SA-ledaren Ernst Röhm.
Terrorn som politiskt vapen fick förnyad aktualitet på 1960-
och 1970-talen, då den så kallade nyvänsterrrörelsen
utövade ett betydande inflytande i västvärlden. Ledande
inspiratör för nyvänstern blev psykopaten Mao Tse-tung
i Kina, som i slutet av 1950-talet bland annat hade låtit tiotals
miljoner människor svälta ihjäl på grund av en katastrofal
industrialiseringspolitik. 1966 initierade Mao "kulturrevolutionen"
som ett sätt att vitalisera det kinesiska samhället och samtidigt
bli av med konkurrenter om makten. Kulturrevolutionen släppte loss
en ohejdat grotesk terror av närmast anarkistiskt slag. Också
utlänningar råkade illa ut i en del fall. Flera miljoner människor
dog under den kinesiska kulturrevolutionen.
60- och 70-talsvänsterns utövare var i mångt och mycket
barn av Mao Tse-tung men höll sig också med ett antal smärre
husgudar såsom Kim Il-sung (Nordkorea), Enver Hoxha (Albanien),
Ho Chi Minh (Nordvietnam) och Fidel Castro (Kuba). I Europa uppstod flera
tätt sammansvetsade grupper av kommunistiska fanatiker som inte tvekade
att använda terrorvåldet som ett viktigt medel i kampen för
samhällsomvandling. Den mest kända av dessa grupperingar var
Rote Armee Fraktion (RAF) i dåvarande Västtyskland, även
kallad Baader-Meinhof-ligan efter förgrundsgestalterna Andreas Baader
och Ulrike Meinhof. RAF höll tyska förbundsrepubliken i skräck
under så gott som hela 70-talet då man spred död och
förintelse omkring sig genom exempelvis sprängdåd mot
varuhus och riktade mord.
En italiensk motsvarighet till Baader-Meinhof-ligan var italienska Brigati
Rossi (Röda brigaderna). På brittiska öarna härjade
vid samma tid socialistiska Irländska republikanska armén,
bland annat med benäget stöd av Libyens ledare Moammar Khadaffi.
I Japan fanns Röda armén.
Likheterna mellan ovan beskrivet revolutionärt våld och den
fortgående islamofascistiska våldsutvecklingen är påfallande.
Den islamistiska terrorn kan allmänt sägas harmoniera med den
muslimska doktrinen om jihad, det heliga kriget mot "de otrogna"
vilket i sin mindre militanta version också kan ses som en andlig
kamp för den "rättroende" på vägen mot
frälsning. I Koranen finns gott om uppmaningar till profeten Muhammeds
efterföljare att fara hårt fram med "förnekare"
och "otrogna", exempelvis genom bruk av svärd, korsfästelse
och stympningar (se exempelvis sura 5:33 och 8:12). Den epidemi av självmordsattacker
som skett under senare år kräver dock en utökad förklaring.
På många sätt kan de islamofascistiska/islamistiska våldsverkarna
ses som en medveten, revolutionär förtrupp i enlighet med Lenins
och Mussolinis teser. Uppgiften är att bereda vägen för
det världskalifat som hägrar vid horisonten, ett ideal jämförbart
med marxismen-leninismens kommunistiskt klasslösa idealsamhälle
och anarkisternas statslösa samhälle utan förtryckande
överhet. Terror och hot om terror används för att injaga
skräck i de hatade västerländska samhällena med dessas
individuella frihet, demokrati, sekularisering, kvinnoemancipation och
judeo-kristna traditioner.
Man måste i detta perspektiv komma ihåg att inom den muslimska
traditionen har individen intet egenvärde. Den enskilda människan
får en betydelse bara i relation till det större sammanhanget,
såsom staten, den styrande klanen eller det hägrande kalifatet.
Så har det alltid varit i totalitära diktaturer, vare sig dessa
har kallats muslimska, kommunistiska, fascistiska eller nationalsocialistiska.
Individer som av någon anledning inte passar in i mönstret
har inget värde och kan saklöst dödas, torteras eller spärras
in, i lindrigare fall tvingas i landsflykt.
Såväl kommunismen som fascismen och nazismen hyllade och använde
sig flitigt av teknikens landvinningar i samhällsomvandlingens tjänst,
och detta gäller också den islamofascistiska/islamistiska rörelsen
vilket framgår med all önskvärd tydlighet av händelserna
den 11 september 2001 då moderna passagerarflygplan användes
som projektiler av terrorister som gått på flygutbildning
i USA. Videoinspelningar, Internet, sofistikerad kommunikation via mobiltelefoner
liksom sprängladdningar är annnan modern rekvisita som brukas
flitigt av bin-Ladin et consortes.
Sedan är det en annan sak att islamisternas idealsamhälle mer
liknar profetens 600-tal än nutiden i fråga om teologiska ideal
och synen på människorna.
De flesta muslimer utövar sin religion i stillhet och avskyr sannolikt
det revolutionära våldet. Det finns all anledning fs¹r ansvarskännande
människor och grupperingar i Sverige och det övriga västerlandet,
exempelvis andra religiösa företrädare och politiker, att
föra en dialog med denna typ av muslimer. Detta görs också
redan i olika sammanhang, bland annat inom ramen fs¹r Sveriges religiösa
fredsråd. Det sker också i olika typer av interreligiöst
fredsarbete i Israel och i de palestinska områdena. Det stora problemet
är naturligtvis att många hedervärda och fredliga muslimer
känner stor fruktan för fanatikerna och våldsverkarna,
liksom även de västerländska samhällena gör.
Ännu har inget allvarligt islamofascistiskt våldsdåd
inträffat i Sverige, men det kan vara en tidsfråga. |
|
Tillbaks
|