Det stora slöseriet

Sverige var ett rikt land. För tjugo år sedan det tredje rikaste i världen. Den positionen uppnåddes genom rika naturresurser, hårt arbete, god utbildning och stora kapitalinvesteringar.

Successivt har vi brutit ner vår position som ett av världens ekonomiskt främsta länder och ligger nu på cirka tjugofemte plats i välståndsligan, någonstans mellan fjortonde och sjuttonde plats om vi bara räknar länderna inom OECD.

Vårt land beslöt redan för tjugo år sedan att säga nej till vidare utbyggnad av vattenkraftsresurserna och till brytning de rika urantillgångarna. Vi utnyttjar inte heller tillväxten i vår skogsråvara och avsätter hela landsdelar som naturreservat, något som gör att de sista bofasta tvingas flytta, eftersom de inte längre får arbeta med skogen. Under de gångna åren har den kultur - förenklat uttryckt den lutherska arbetsmoralen - som gjorde hårt arbete till norm brutits ner och idag är en femtedel av befolkningen i arbetsför ålder antingen sjuk eller arbetslös. Utbildningsnivån är idag snarast något lägre än för tjugo år sedan. Inga årgångar har varit så välutbildade som de födda mellan 1945 och 1965. Idag ligger utbildningsnivån lägre, och vad värre är, den viktiga yrkesutbildningen inom verkstadsindustri, byggindustri etc har fått lägre status och allt lägre andel av ungdomarnas intresse. Generellt har andelen godkända i skolans basämnen sjunkit. Kapitalinvesteringarna förslösar vi. Fullt fungerande kärnkraftverk med tiotals år teknisk och ekonomisk livslängd kvar stängs ner. Kärnkraftverksindustrin, en teknisk frontindustri där Sverige var världsledande, har skrotats. Ändrade relativpriser på energi, som skapats genom spärrar för fortsatt utbyggnad av energiproduktionen och skrotande av befintliga anläggningar, har gjort att de svenska paradgrenarna inom ferrolegeringar och aluminium fått det allt svårare att överleva.

Kapital och kunnande förslösas, eftersom de inte kan utnyttjas lönsamt med den förhärskande energipolitiken i landet. De kapitalresurser som trots allt satsas placeras i prestigeprojekt som ger dålig avkastning. Det kan röra den dyrbara Botnia-banan (kustjärnväg mellan Sundsvall och Umeå), som kommer att gå med gigantiska förluster (som skattebetalarna får stå för). Oerhört kostsamma tunnelbyggnationer i Stockholm och Malmö, som ger oss en bråkdel av den infrastruktur om vi skulle fått om pengarna satsats på säkrare yttransportleder. Sjukvårdens kostnadsläge drivs upp genom politisk toppstyrning, som lyckas med att kombinera dåliga köer med resursslöseri och låga löner. Fungerande och bättre alternativ förbjuds eller tvingas upphöra på grund av att den offentliga finansieringen styrs om till de offentliga och ineffektiva delarna av vårdsektorn. Ett stort tillflöde av ung och arbetsvillig arbetskraft förstörs på nolltid genom restriktioner för invandrare som vill arbeta, kombinerat med en prioritering av arbetsskygga och passivisering av de som ännu inte passiverats i det förlamande mottagningssystemet.

Sverige kunde fortsatt vara ett rikt land. Vi har själva valt att gå en annan väg. Och detta utan nämnvärt politiskt motstånd. Det mesta av den destruktiva politiken görs upp i slutna rum av socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. Men protesterna från de partier som står utanför de samhällsskadliga politiska överenskommelserna är knappt ens viskningar.

Tillbaks