Vem ska göra jobbet?

5,3 miljoner av Sveriges 9 miljoner invånare är mellan 20 och 64 år. Det är de som borde göra jobbet. Se till att industrin producerar, att vi får mat på bordet och tak över huvudet. Och det som produceras ska räcka till både barn och gamla. Det borde vara möjligt för de 5,3 miljonerna i arbetsför ålder att försörja även de 3,7 miljoner som är yngre eller äldre. Just nu är situationen dessutom särskilt gynnsam. 1930-talets och det tidiga 1940-talets (1940 och 1941) årskullar var mycket små. Vi har därför just nu väldigt få personer i åldrarna 63 och uppåt. Om fyra år når de stora årskullarna från 1943 och framåt 65-årsåldern och balansen mellan de olika åldrarna blir en helt annan.

Men det är inte så att 5,3 miljoner ska försörja 3,7. Över en miljon (1 050 000) av invånarna mellan 20 och 64 lever på bidrag. 4,3 miljoner ska försörja 4,7 miljoner som inte arbetar. En betydligt sämre ekvation än om 5,3 miljoner skulle försörja 3,7.

Över 400 000 har förtidspension. 250 000 har sjukpenning och 200 000 är arbetslösa. 100 000 är föremål för arbetsmarknadsåtgärder och 100 000 lever på socialbidrag. Detta enligt färska beräkningar från Statistiska Centralbyrån.

Så sent som 1990 var det 750 000 personer som levde på bidrag. Idag är det 1 050 000 - nedgången sedan den djupaste botten i 1990-talets krisår är bara 100 000. Talen är nästan oförändrade sedan 1998, trots att det påståtts att konjunkturen återhämtat sig.
Sverige utnyttjar inte sina resurser. Hundratusentals arbetsvilliga, många av dem välutbildade erbjuder sin arbetskraft utan att finna någon som vill utnyttja den. Och utan förmåga att själv skapa det företag som skulle kunna ge försörjning. Hundratusentals skaffar sig förtidspension istället för att återgå till arbetslivet.

Förtidspensionerna är en kombination av försök från myndigheterna att gömma undan arbetsmarknadsproblem och försök från arbetsskygga individer att skaffa sig försörjning utan att behöva arbeta. När arbetsförmedling och försäkringskassa placerat en person i kolumnen förtidspensionär har de löst ett ärende till och visat sig vara "duktiga" i byråkratisk mening. Självklart finns det naturligtvis många olyckliga som är så att säga "verkliga" förtidspensionärer. Men sedan 1990 har antalet förtidspensionärer ökat med 100 000, med en tredjedel. Med stora satsningar på arbetsliv och hälsa är det svårt att föreställa sig att svenska folkets sjuklighet på bara tio år skulle ha ökat med en tredjedel.

Regeringen har uttalade mål att öka andelen sysselsatta. Det är bra. Men några helhjärtade ansträngningar att nå målen görs inte. Det finns inget samlat grepp för att ta itu med systemfelen.
• Sverige behöver en annan attityd till entreprenörskap. Vår största brist är bisten på arbetsskapare. Och det gäller då människor som skapar riktiga jobb, jobb som bygger på efterfrågan betalad med privata pengar, inte med tvångsvis utskrivna skatter.
• Sverige behöver en annan attityd till arbete, den gamla lutherska arbetsmoralen är på väg att urholkas, när det blir acceptabelt att inte arbeta och göra rätt för sig.
• Sverige behöver en annan attityd till den lågproduktiva arbetskraften. Vår arbetsmarknad måste kunna ge också de som inte producerar på topp en meningsfull sysselsättning till löner som bär sig.
• Svenska myndigheter behöver en ändrad attityd, en insikt om att det inte är riktiga arbeten som behövs, inte att ärenden bara avförs från arbetslöshets- och sjukvårdsköer och förs till en annan statistisk kolumn.
• Sverige behöver också en helt annan attityd till vilka som ska lösa problemen. Betongsossarnas frontalangrepp mot de ansträngningar som görs för att i privat regi införa nytänkande i sjukvården, för att få ut mer för våra sjukvårdskronor, måste stoppas och hela den gigantiska landstingskontrollerade sjukvårdsapparat som producerar alltför lite hälsa i förhållande till resursinsatsen måste skakas om i sina grundvalar.
• Visst behöver vi god utbildning. Men alltför många skaffar sig dessvärre utbildningar som inte leder till riktiga arbeten. Sverige behöver mer målinriktade och koncentrerade insatser på utbildning. Kortare utbildning, men koncentrerad på rätt saker.

Tillbaks