Lynchjustis eller rättsstat?

Valet mellan de två kan synas lätt. Men vilket alternativ väljer den svenska staten?

Dessvärre talar mycket för att vi i Sverige har en rättskipning som söker vinna poäng på att gå den allmänna opinionen, inflytelserika media och den politiskt korrekta makteliten till mötes, ytterst på enskilda individers bekostnad.

Det är människor som blir utsatta för rättsmaskineriets förkrossande övermakt som behöver veta att det finns en rättvisa som faktiskt tillvaratar rättssäkerheten för den som är ett av mediala pöbelhopar jagat villebråd. Tyvärr visar det sig gång på gång att ”rättvisan” i Sverige är ytterst relativ. Att hetsande skriverier i tidningarna kan påverka utgången i rättegångar. Att det för stunden aktuella opinionsläget påverkar polisens, åklagarväsendets och domstolarnas agerande. Att det som för tillfället anses vara politiskt riktigt avgör vilka som döms och vilka som frias. Att lagen skjuts i bakgrunden. Att man ibland helt struntar i lagen.

För några decennier sedan var det ekonomisk brottslighet som var högsta mode. Då kunde politiker och ”rättvisans” företrädare med darr på rösten säga att de som begått brott mot samhället skulle straffas hårdare än andra (dvs tjuvar, mördare och våldtäktsmän, som bara hade individer som offfer). Och fick man fram någon misstänkt var det inte tal om någon avvägning av förr och emot. Bilhandlaren i Vimmerby Halvar Alvgard fick hela sitt liv förstört av skattemyndigheterna. Hans företag slogs i spillror. Efter många år fick myndigheterna erkänna att de varit ute i helt ogjort väder. Alvgard var ruinerad. Ett av många som blev offer för 1980-talets hetsjakt på ”ekonomiska brottslingar”.

På 1990-talet gällde hysterin sexualbrottslingar. Människor blev dömda till decennielånga fängelsestraff utan någon som helst annan bevisning än beskyllningar från psykiskt störda ”offer”. I några fall kom sanningen sent omsider fram. Men vad hjälpte sanningen, resning och friande dom egentligen de som suttit oskyldiga i fängelse i upp till åtta år, som fått sitt liv förstört, sin familj krossad och sin ekonomi lagd i ruiner?

Även dömda ”mördare” har släppts efter år i fängelse. En av de första var raggaren Keith Cederholm som tillhörde en grupp som de flesta tror det mesta om. Bevisningen var svag. Men tidningarna utgick från att en raggare alltid var skyldig. Rätten följde pressen in patrullo. Det har med åren blivit fler som släppts efter att ha avtjänat delar av eller hela straff för mord. Mördare ska sättas dit och få hårda straff. Men det gäller mördare, inte personer som är oskyldiga.
I torsdags blev det klart att två formellt ostraffade personer, som fått sina liv slagna i spillror av media och ett undermåligt rättsväsende, inte får sin sak prövad i resning. Det är de två personer som kallats ”allmänläkaren” och ”obducenten”. Det finns en dom som frikänner dem från mord. Men de utpekas i den friande domen för att ha styckat en kvinna som är mördad. Det har i andra hand lett till att de fått sina läkarlegitimationer indragna och sina liv fullständigt slagna i spillror. Journalisten och författaren Per Lindeberg har med i en minutiöst grundlig bok klätt av rättsväsendet in på bara kroppen. Det fanns i polisutredningen klar bevisning för att åklagarens beskrivning av brottet var felaktig, men de bevisen smusslades undan, rätten fick aldrig se dem. När ett vittne i en vittneskonfrontation pekade ut en polis som den som var mest lik framställdes det ändå i rätten som om ”allmänläkaren” pekats ut. När det stod klart att den mördade levde minst en vecka efter den enda dagen då de två läkarna kunnat vara på den plats där styckningen påstås ha ägt rum, så gömdes dokumentationen undan i arkiven. Två oskyldiga människor lever utstötta och i misär. Poliser, åklagare och framförallt journalister lever högt och gott på de skador de har åsamkat de två.

Tidigare i veckan dömdes pingstpastor Åke Green i Borgholm till en månads fängelse för att han predikat om sin syn på homosexualitet. Pingstpastorn är negativ till homosexualitet. Men positiv till de homosexuella, som han tror kan ändra sig och leva i enlighet med vad han och Bibeln ser som Guds skapelseordning. Han blir ändå dömd för hets mot ”folkgruppen” homosexuella. Kristendomen är enligt tingsrätten i Kalmar förbjuden. Enligt grundlagen, Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och FN är kristendomen tillåten. Det finns bara en förklaring till att en domstol kan avfatta domar som den mot Green. Eftergifter mot media och politiskt korrekta opinionsgrupper. Det är ingen tvekan om vilka vi anser skulle sitta i fängelse Borgholms-fallet: åklagaren, domaren och nämndens ledamöter. De har alla förbrutit sig mot de grundläggande mänskliga rättigheter. (Pastor Greens hela predikan kan läsas här.

Vi ser framför oss hur ytterligare en oskyldig kan bli dömd inom kort på grund av den politiskt korrekta mediahetsen. Inte på grund av juridiskt hållbar bevisning. En människa har mördats i Knutby utanför Uppsala, en annan har skadats svårt. Polisen kunde snart avslöja att det var en ung psykiskt labil kvinna som var skyldig till brotten. Hon tog på sig hela ansvaret. Men polisen tyckte, liksom kvällspressen, att bakom ett mord måste det finnas en riktig karl. Efter ett par veckors knådande i isoleringscellen var kvinnan redo att inse att hon inte själv tagit initiativ till brottet. Hon hade en medbrottsling som hon inte kände till när brottet begicks. Mot denne finns det inga bevis. Bara den av polisen knådade psykiskt labila mördarens sätt att frigöra sig från allt moraliskt ansvar. Och några SMS som kan tolkas på olika sätt beroende på vem som läser dem. Den medåtalade anses också ha begått ett annat mord för många år sedan. Av de tre rättsmedicinska undersökningar som gjorts anser två att det var en olyckshändelse, den tredje anser sig bevisa att det var fråga om ett våldsdåd. Men det är den tredje (som effektfullt bevisades som otillförlitlig inför sittande rätt, den byggde nämligen helt på att den vridbara badkarskranen satt fast i 90 graders vinkel mot badkaret) som är den som åklagaren använder sig av. För hon tror inte på de andra experternas utlåtande.

Vi vill inte hävda att vi vet att den åtalade pastorn är oskyldig. Vad vi däremot vet redan innan dom fallit är att det inte finns några hållbara bevis mot honom. I ett sådant läge skulle vi i ett rättssamhälle vara övertygade om en friande dom. Vi är det inte. För Sverige är inte ett rättsamhälle utan ett samhälle där lynchjustis i form av media och politiska påtryckningsgrupper avgör vilka oskyldiga som ska få sina liv förödda av rättsapparaten.

Tillbaks