Odemokratiskt valsystem i Sverige

I flertalet demokratiska länder tillhandahåller staten röstsedlar, som distribueras direkt av valmyndigheten. Valhemligheten skyddas extra av att det inte syns vilka valsedlar väljaren tar utanför vallokalen, eftersom alla godkända kandidater finns med på den enda officiella valsedeln.
För att göra valproceduren mer överskådlig brukar det dock finnas en del restriktioner för vilka namn/partier som tas med på valsedeln. Det kan gälla krav på ett visst antal namnunderskrifter, en viss avgift eller liknande.

För ett parlamentsval kan det röra sig om 10.000 eller 100.000 namnunderskrifter. Eller som i Storbritannien, en deponerad summa (som i senaste parlamentsvalet var 500 pund och som återbetalades om kandidaten fick minst 5 procent av rösterna).

I USA är (naturligtvis) kraven varierande i olika delstater, varför George Bush och John Kerry kan räkna med att att komma med på valsedeln i hela USA, medan en marginell kandidat som Ralph Nader bara kommer att finnas på valsedeln i vissa delstater. När Ross Perot kandiderade 1992 fanns han dock med på valsedeln i alla de 50 delstaterna - och libertarianska kandidater har vid några tillfällen kunnat kandidera i 49 delstater. Vilket visar att systemet är öppet för alla som har en rimligt omfattande organisation.

I Sverige är det visserligen fritt fram att sammanställa sina egna valsedlar. Men i praktiken är det bara de valsedlar som distribueras till röstställena som har möjlighet att få nämnvärt antal röster.
Det finns i Sverige 6000 valdistrikt, ungefär 1500 postkontor som tar emot röster samt därutöver röstning vid flera hundra vårdinrättningar, vid fängelser och utlandsbeskickningar. För att kunna täcka in dessa röstlokaler behövs distribution till nästan 10.000 ställen. På en del ställen rör det sig bara om något femtiotal röstande. Staten bjuder på distribution till alla ställena, förutsatt att vissa villkor uppfylls.

Ett är att partiet ställde upp i förra valet och fick minst 1 procent av rösterna. Ett nytt parti måste alltså bygga upp en distributionsapparat som täcker 10.000 punkter - något som inte ens ICA, Konsum och de stora bensinbolagen klarar av tillsammans, trots decenniers verksamhet och tiotusentals anställda. De konkurrerande etablerade partierna ser också gärna till att uppstickarnas valsedlar försvinner (om det så bara är genom att lägga tio egna valsedlar överst i bunten på den valsdelesbunt som ett litet parti lyckats distribuera). Det är också bara en gång i modern tid som ett nytt parti kommit in i Riksdagen vid första försöket, Ny Demokrati 1991 (för dem som hade insyn i Ny Demokratis valkampanj 1991 stod det klart att distributionen av valsedlarna var en lika prioriterad fråga som det politiska budskapet).

I årets EU-val nekas Junilistan all hjälp med distributionen av valsedlarna, Posten har till och med vägrat att distribuera valsedlarna mot betalning (trots att Posten distribuerar de andra partiernas valsedlar mot betalning från staten).

Ett annat - och på tveksam laglig grund alldeles nyinfört krav - är att enprocentsgränsen ska avse samma typ av val. Så har Sverigedemokraterna, som fick 1,4 procent av rösterna i riksdagsvalet 2002, fått veta att det inte räcker för att få valsedlarna distribuerade på samma villkor som de övriga partierna, eftersom partiet bara fick 0,3 procent av rösterna i EU-valet 1999.

Att teknikaliteterna utnyttjas för att klämma åt de partier som inte uppskattas av makthavarna visades särskilt tydligt i valet 1985 då valnämnden beslutade att Kristdemokraternas valsedlar skulle distribueras till alla vallokaler, trots att partiet beslutat att INTE ställa upp i valet utan istället genomföra valteknisk samverkan med Centerpartiet. Dittills hade Kristdemokraterna inte lyckats uppnå fyraprocentsspärren, men genom samverkan med Centerpartiet blev Alf Svensson riksdagsman. Genom att valnämndens socialistiska majoritet beslutat att distribuera kristdemokraternas valsedlar, trots att partiet inte ställde upp i valet, gick 5.000 röster på partiet "till spillo". Av en lycklig slump påverkade det inte mandatfördelningen (ett mandat brukar motsvara cirka 15.000 röster).

Den tekniska valproceduren i Sverige är inte värdig ett land som vill ge den demokratiska processen fullt spelrum och alla partier lika förutsättningar att vinna röster. Det ska vara genom väljarnas val, inte bristen på distributionsorganisation, som ett parti nekas plats i Riksdagen eller Europaparlamentet.

Tillbaks