Länder ska betala sina skulder, men Irak...

En självklar utgångspunkt i det internationella samarbetet är att länder ska stå för de skulder som landets regering tagit på landet. Vid kommunistiska revolutioner och populistiska kupper i olika delar av världen har den nya regimen ibland vägrat att betala. De som har drabbats är normalt oskyldiga människor som investerat sitt sparkapital. Många svenska privatpersoner blev av med fastigheter när Östtyskland socialiserade alla tillgångar. Svenska Tändsticks ABs lån till rumänska staten återbetalades inte efter kommunisternas maktövertagande i mitten på 1940-talet. Efterlevande till judiska offer för förintelsen fick inte ut livförsäkringar från bolag som beslagtogs av de nya kommunistiska makthavarna i Östeuropa, det var bara kapitalister som hade försäkringar...

Med tiden kom emellertid sanningens ögonblick. De svenskar som vägrade att gå med på den svenska regeringens överenskommelse om ersättning med några procent av värdet, fick med tiden tillbaka sina fastigheter i Östtyskland. Rumänska staten betalade sina skulder till ABB (som förvärvat skuldsedlarna från Tändsticksbolaget). Tiotusentals svenska småsparare hade intresse av detta. Till och med de judiska försäkringstagarnas arvingar har numera fått ersättning för de försäkringar som deras anfäder en gång betalt premier för.

Idag ställs vi inför en parallell situation. Irak har gigantiska utlandsskulder, cirka 960 miljarder kronor (svenska statens skuld i utländsk valuta var den sista november 2003 335 miljarder kronor). Irak har dessutom gigantiska oljetillgångar. Naturligtvis ska Irak betala igen sina skulder!

Det säger särskilt Frankrikes och Rysslands regeringar med eftertryck. Även tyskarna instämmer. Och det är lätt att hålla med.

Men frågan kräver faktiskt lite ytterligare eftertanke, slutsatsen är inte alls så självklar.

Skulderna har byggts upp under en galen diktator som gått till angrepp mot två av sina grannländer (Iran och senare Kuwait). Han har visserligen spenderat miljarder på luxuösa palats, men de allra flesta miljarderna har gått till vapeninköp på kredit. Där främst Ryssland (57 procent) är den stora leverantören. Men också Frankrike (13 procent), Kina (12 procent) och de tre gamla kommuniststaterna Tjeckoslovakien, Polen och Rumänien (tillsammans ytterligare 12 procent).

De två största vapenleverantörerna har fordringar på Irak på 65 miljarder kronor (Ryssland) och 25 miljarder kronor (Frankrike). Tyskland som inte levererat mycket vapen, men väl byggt skyddsrum och andra militära anläggningar har fordringar på 35 miljarder kronor. De dominerande fordringsägarna är organiserade i Paris-klubben, där förutom de fyra som nämnts här finns Japan, USA och 14 andra länder. De har fordringar på tillsammans 320 miljarder kronor. Andra länder, främst länder i området kring Irak, och då i synnerhet Kuwait och Iran, har fordringar på ytterligare 640 miljarder kronor.

När andra länder har lånat runt och inte kunnat hålla amorteringsplanerna har folket trots allt levt gott för pengarna eller fått investeringar i infrastruktur. Så är det inte i fallet Irak. Folket har bara drabbats av förtryck som delvis möjliggjorts med de generösa vapenkrediterna från Ryssland och Frankrike.
I fallet Irak är det inte rimligt att kräva att folket ska betala diktatorns galenskaper. De som ställt upp med finansieringen bör stå för största delen av pengarna. Och det gäller då främst Ryssland och Frankrike.

Att de här två länderna inte ställt upp för att befria landet från diktatorn gör inte deras moraliska ställning starkare.

När Ryssland och Frankike nu vare sig är beredda att efterge skulder som beviljats för att hålla Saddam vid makten eller bidra med stöd till Iraks uppbyggnad efter 30 års förödelse under Saddam är det faktiskt inte märkligt att företagen därifrån inte får vara med och dela på det som i slutänden betalas av amerikanska och brittiska skattebetalare.

Sverige har också varit med på ett hörn och levererat lastbilar på kredit med statliga kreditgarantier. Varken Volvo eller Scania har behövt stå för fiolerna när Irak inte har kunnat betala, det har de svenska skattebetalarna gjort.

Tillbaks