Fel på systemet

Varje dag kan vi läsa om nya skandaler i Systembolaget. Saken anses extra pikant eftersom statsministerns sambo är VD för Systembolaget.

Kulturen i Systembolaget sägs ha varit öppen för mutor och andra påtryckningar från leverantörer. Flera butikschefer har till och med polisanmälts. Några på huvudkontoret är avstängda från arbetet medan utredning om oegentligheter pågår.

En hög etisk nivå är viktig hos alla som arbetar i ansvarsfulla befattningar, oavsett om det är fråga om näringsliv eller myndigheter. Som kunder och medborgare kan vi ställa krav. Men kraven är olika, beroende på om det är ett konkurrensutsatt företag eller en myndighet. Om ett konkurrensutsatt företag missköter sig vänder vi oss till ett företag som sköter sig bättre. Ett företag med en kultur som inte i första hand ser till kundernas bästa kommer att slås ut från marknaden. Om en myndighet missköter sig har vi ett svårare problem, men även här finns det utvägar i form av JO och JK eller den politiska kontrollen via våra valda organ (Riksdag, kommunfullmäktige etc).

Men Systembolaget är varken ett konkurrensutsatt företag eller en myndighet. Det är en hybrid som överlever på politikens villkor och vars hela existens bygger på att bolaget underkastar sig regler som är andra än marknadens.

För det första har bolaget inte vinstmaximering som mål. Det är socialdepartementet, inte finansdepartementet, som utser styrelse i bolaget. Genom att bolaget har sociala snarare än ekonomiska mål kan det ostraffat missköta verksamheten sett ur företagsekonomiskt perspektiv.

Systembolagets starka förankring i den politiska miljön har gjort att det inte sällan blivit en "avstjälpningsplats" för svårplacerade personer som politikerna anser sig ha någon förpliktelse till. Inte så att politikerna direkt lägger sig i anställningar och befordringar. Men genom den politiska tyngd som finns i företagsledningen (nuvarande VD är gammal socialdemokratisk statssekreterare, förre VD var gammal folkpartistisk socialminister) är det lätt att det ändå slinker in personer som inte har den professionella tyngd som kunderna kan begära. Dessutom är lönenivån i bolaget inte den som man ser i konkurrensutsatta mångfilialföretag. Där kan en framgångsrik filialchef tjäna bra, mycket bra. Om resultatet är bra. Men i Systembolaget anses det inte vara värt extra ekonomisk belöning att det finns många kunder på parkbänkarna omkring butiken, som använder stora delar av sin inkomst (från socialen eller varifrån den nu kan komma) på bolagets produkter. De "hungriga och professionella" butikschefsämnena söker sig till en mer spännande verksamhet.

I ett monopolföretag kan de anställda leva ett ganska gott och behagligt liv utan att oroa sig för nästa månads försäljningssiffror. Eller att det ska dyka upp en konkurrent i nästa kvarter. Det som kan ge en kick åt tillvaron är extra insatser från hugade leverantörer, som gärna vill hålla sig väl med dem som avgör vad som ska tas in på hyllorna.

I ett konkurrensutsatt företag är det enda och allena avgörande vilka produkter som ger ekonomiskt bra utfall. Det vill säga vilka produkter som kan köpas in billigt och säljas i någorlunda stora kvantiteter till någorlunda höga priser. Så är det inte i Systembolaget.

Systembolagets själva existens bygger på att företaget inte fungerar som andra företag. När EG-domstolen i Luxemburg prövade lagligheten i Systembolagets monopolställning utlovade svenska staten att Systembolaget skulle ha regler som gav oberoende leverantörer möjligheter att få sina produkter testade. De reglerna blev fyrkantiga - som man kan förvänta sig när regler formuleras enbart för att staten ska juridiskt kunna gå runt normala konkurrensregler. Alltså lärde sig leverantörerna snabbt att vrida reglerna till sin fördel. För att komma in i sortimentet måste en viss minimivolym säljas. Men hur går det till att få folk att fråga efter varor som det varit förbjudet att göra reklam för och som står uppställda i hyllor i butikens inre, som bara säljpersonalen har tillgång till? Ett sätt har varit att sälja in sig på restaurangmarknaden och sedan övertala restaurangerna att köpa drycken via Systembolaget istället för som vore naturligt från importören/tillverkaren. Eller till och med att importören själv gått och köpt flaskor över disk (som sedan kunnat skickas tillbaka för att gå ett varv till via Systembolaget). Ett annat har varit att övertyga butikschefer att skylta upp med varorna. Med förhållandevis lågavlönade och lågutbildade butikschefer utan egna intressen att sälja bra har mutvägen legat nära till. De företag som inte valt den vägen har inte haft möjlighet att slå sig in på marknaden på allvar.

Men skilj på normalt säljarbete och mutor! Det verkar som om många haft svårt att göra den skillnaden när de skrivit i tidningarna. Självklart måste personalen i en vinbutik känna till produkterna de säljer. Vad är bättre än att faktiskt smaka på dem! Eller att besöka vingårdar för att få en känsla för vilken omsorg som läggs ner på vinproduktionen i ett visst företag. Att sådant bekostas av en leverantör är inte det minsta märkvärdigt. Och har inte med mutor att göra med i en normalt fungerande ekonomi.

Men i ett system som bygger på monopol, statligt ägande, juridiska spetsfundigheter för att lura EU-kommissionen, andra företagsmål än vinst och okvalificerad personal blir resultatet otillbörligt.
Men det är monopolet i sig och statens inblandning som gjort att det otillbörliga blivit det naturliga. Men det onaturlig ligger i just monopolet och de felaktiga målen för företaget. Det tillbörliga kan vi bara nå om vi avskaffar systemet i dess nuvarande form.

Tillbaks