Polisen är inte att lita på

Polisen och åklagarväsendet har i jakten på Anna Lindhs mördare åter visat att de inte är att lita på.

Inte för att de uppenbarligen grep en oskyldig på ganska lösa grunder. Sådant kan och kommer dessvärre att hända. Det är dock i sådana fall självklart av utomordentligt stor vikt att man håller på principen att alla ska betraktas som oskyldiga utan en lagakraftvunnen dom och att rättsväsendet fungerar på ett rättssäkert sätt. Det känns dock i just detta fall en otrevlig bismak genom att historien har upprepats alltför mycket. En oskyldig greps över Olof Palmes begravning. Det såg bra ut att någon satt gripen när det kom en rad internationella gäster på besök. Annars skulle polisen, som skulle svara för de internationella besökarnas säkerhet, förlora i prestige. Samma sak denna gång. En oskyldig greps över begravningen och släpptes kort tid efter.

När vi menar att polisen inte är att lita på är vår uppfattning grundad på att polisen läcker hemliga uppgifter till massmedia på ett selektivt sätt, syftande till att ställa den misstänkte i dålig dager och polisens arbete i positiv. Detta må vara en naturlig reaktion för de flesta verksamheter som lever i konflikt eller konkurrens med andra.

Men. Polisens förundersökning är lagd under sekretess. Den hanterar ytterst känsliga uppgifter som kan vara skadliga för medborgare som på mer eller mindre lösa grunder blivit föremål för polisens misstankar (enligt vad som framkommit har polisen seriöst övervägt ett tiotal tänkbara gärningsmän, trots att vi vet att minst nio av de tio måste vara oskyldiga). Enskilda polismän kan med användning av grundlagens meddelarskydd läcka hemliga uppgifter till media. Det är till och med straffbart att efterforska vem som läckt de hemliga uppgifterna. Ofta sker läckorna genom att polisen selektivt släpper uppgifter som de önskar placera. Möjligen för att få visa hur duktiga yrkesmännen i kåren är. I andra fall sker det på ett betydligt mer krasst sätt. Tidningarna betalar en rejäl hacka till enskilda polismän för att få tillgång till de hemliga uppgifterna.

Det är beklämmande att svensk polis till icke obetydlig del består av personer som låter sig köpas för att begå brottsliga handlingar i den meningen att man till obehöriga släpper sekretessbelagda uppgifter.
Än mer beklagansvärt blir detta tillvägagångssätt när domstolarna mer eller mindre rutinmässigt belägger advokater i uppmärksammade mål med yppandeförbud. Det vill säga advokaten tillåts inte till allmänheten meddela vad som händer i utredningen, vilken bevisning som lagts fram mot klienten och vad klienten har att invända. Den misstänkte sitter troligen inlåst och får över huvud taget inte kommunicera med omvärlden. Det är alltså på inget sätt en process mellan två jämbördiga parter. Den misstänkte har endast en kommunikationsväg till omvärlden, advokaten, som inte ens får berätta om innehållet i klientens invändningar mot polisens misstankar och bevisning. En mångtusenhövdad poliskår kan däremot ostraffat i strid mot gällande förordningar sprida de uppgifter man önskar till vem som helst inom media, väl medvetna om att ingen ens får efterforska vilka brott polisen begår när den sprider uppgifterna.

Det är en skamfläck för Sverige som rättsstat att det kan gå till på det sättet.

Tillbaks