Reflektioner inför folkomröstningen

Både ja- och nej-sidan har gjort det ena självmålet efter det andra under kampanjen. Det är lätt att förstå att bägge sidorna nu ställer in kampanjandet efter mordet på Anna Lindh.

Låt oss se hur bägge sidorna egentligen sätter inskränkt svensk nationalism före en förnuftig politik.
Härom morgonen debatterade Carl Bildt (ja, moderaterna) mot Per Gahrton (nej, miljöpartiet) i ett av TVs morgonprogram. Carl Bildt hade som främsta argument mot Per Gahrton att Sverige skulle förlora inflytande i Europa om vi stod utanför EMUs tredje steg. Carl Bildt slår alltså ett slag för att Per Gahrton, Göran Persson, Maria Wetterstrand och Ulla Hoffmann ska få mer att säga till om på Silvio Berlusconis, José Maria Aznars, Tony Blairs, Anders Fogh Rasmusens och Matti Vanhanens bekostnad. Bildt tycks vara så förblindad av sin egen politiska storhetstid och av sin svenska nationalitet att han hellre ser inflytande hos svenskar, än hos personer av utländsk nationalitet med vettigare idéer. Per Gahrton lovade att Sverige - dvs hans partivänner och socialisterna - skulle ha inflytande trots ett nej till euron. Självmål för ja-sidan!

Miljöpartiet skiljer sig från sina gröna fränder i Europaparlamentet där partierna i Belgien, Finland, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Spanien, Wales, Tyskland och Österrike alla är för euron. Bara partierna i Danmark, Sverige, England och Irland är emot. Men svenska Miljöpartiet är som sagt emot. Liksom stora delar av socialdemokraterna och nästan hela Vänsterpartiet. Det är många decenniers grundläggande indoktrinering av svenska folket som har gjort att socialdemokraterna har svårt att få med sina väljare på ett ja till euron. Ända sedan Andra världskriget har dygden med neutraliteten predikats av socialdemokraterna. USA och Sovjet var lika goda kålsupare. Så fort någon vågade uttala sig om Sveriges ideologiska band med demokratierna i Väst ryckte stora kampanjapparaten ut. Högerpartiets ordförande Jarl Hjalmarsson kastades en gång ur den svenska FN-delegationen av detta skäl. Och regeringen Palme antog en gång ett fördömande av att en ung riksdagsledamot vid namn Carl Bildt träffat fel personer i Washington. Han bröt mot den "heliga" svenska neutraliteten. Det hysteriska skallet mot den militärallians som under hela efterkrigstiden i praktiken garanterat vårt lands säkerhet, kombinerat med ett ganska ogenerat ljugande om ekonomisk standard och sociala förmåner i Europa har lagt grunden till en ryggmärgsreflex hos "röstboskapen": Svenskar är bättre än de där vitlöksdoftande italienarna och spanjorerna... När partiledningen så kommer fram till att det är rätt att ansluta Sverige till euron måste man inte bara sälja in en linje i sakfrågan. Man måste övertyga "röstboskapen" att tyskar och greker också kan fatta ansvarsfulla beslut i medborgarnas intresse. När man försökt sälja in det motsatta budskapet i femtio år är det inte lätt att sälja in ett ja. De som egentligen har alla rationella skäl att vara för ett ja röstar ändå nej! Självmål för nej-sidan!

Tillbaks