Folkomröstning med bottennapp i kampanjen

Kampanjen inför folkomröstningen den 14 september tycks sänka sig till tidigare oanat låga nivåer.

I Stockholm går någon omkring med en schablon och målar prydligt ”Ja-sidan äter barn”. Vem som ligger bakom detta är för oss okänt, men de kampanjer med angiven avsändare som riktar sig till allmänheten verkar nå nästan samma bottennivå.
Visst är det marknadsföringsmässigt rätt att spela på känslor när man försöker sälja ett budskap. Om det går att sälja tvål och bilar med känsloargument går det också att sälja politiska åsikter på samma sätt. Men tvål- och bilfabrikanter måste underordna sig de krav som samhället ställer upp när det gäller korrekta påståenden. I yttersta fall kan den som känner sig lurad av ett kommersiellt företags marknadsföring stämma företaget. Den möjligheten finns inte när det gäller politiska budskap. Det har politikerna själva sett till.

Det är alltså fritt fram att ljuga eller spela på de lägsta känsloargumenten i de politiska kampanjerna. Beklagligtvis nog utnyttjar kampanjorganisationerna dessa möjligheter fullt ut. Det gäller både ja- och nej-sidan.

Ja-sidan i form av moderaterna har publicerat annonser som låter förespegla ett Sovjet-Sverige om vi röstar nej. Det skulle vara intressant att veta vad kontinentens kanske främsta euro-kritiker, Margaret Thatcher, tycker om detta. Det var hon som tillsammans med Ronald Reagan stod för de avgörande insatserna i samband med det kommunistiska skräckväldets fall i slutet av 1980-talet.
Ja-sidan i form av regeringens ja-minstrar har låtit meddela att en omställning till euron kostar ”samhället” 3,5 miljarder kronor.

Det är en fullständigt löjlig underskattning, som bara tar upp några statliga myndigheters justering av datasystemen samt tryckning av nya sedlar. Företagens omställningskostnader är många gånger större. Bara bankernas datasystem uppskattas kosta 3 miljarder att bygga om. Vartill kommer att det faktiskt är mer än datasystemen som kostar. De största kostnaderna hamnar i dagligvaruhandeln. Av de länder som infört euron var de lägsta beräknade kostnaderna 0,8 procent av BNP, vilket för Sverige motsvarar 25 miljarder kronor. Men det är en låg uppskattning, i många länder blev omställningen betydligt dyrare, upp till den tredubbla. Göran Persson försöker trots att fakta talar sitt tydliga språk intala svenska folket att kostnaden är en tiondel eller mindre av den verkliga kostnaden.

Nej-sidan försöker sälja in ett nej med att ett nej kan omprövas, medan ett ja är för evigt (affischer tryckta av socialdemokraternas nej-kampanj). Inte ens den internationella världsvalutan från 1700-talet, Maria Theresia-thalern, höll sig vid liv mer än cirka 100 år. Den skandinaviska myntunionen från 1873 i praktiken inte mer än 41 år. Valutareformer har genomförts i de flesta länder när utvecklingen har krävt det. Euron kommer inte heller att bli evig. Att påstå något annat är att slå blå dunster i ögonen på folk. Och det gör nej-sidan lika gärna som ja-sidan.

Miljöpartiet säger i sin bussreklam att det är bättre med lön i kronor än arbetslöshetsunderstöd i euro. Det är en ny användning av den gamla devisen att det är bättre att vara rik och frisk än att vara fattig och sjuk. Så det är i den meningen en självklarhet. Lön är bättre än a-kassa. Men det gäller oavsett valuta. Det hela är, närmare granskat, ett försök att känslomässigt i det undermedvetna koppla euron till något negativt och kronan till något positivt.

En valuta är varken positiv eller negativ. Den är ett mätinstrument och ett transaktionshjälpmedel. Det finns goda sakliga argument för att införa euron. Och det finns goda sakliga argument emot. De argumenten förekommer knappast alls i debatten inför folkomröstningen. Konsekvenserna av ett införande av euron eller ett bevarande av kronan kommer för övrigt knappast att bli särskilt stora. Sveriges utveckling kommer bara att påverkas marginellt av om vi använder kronor eller euro som betalningsmedel. Det helt dominerande för vår ekonomiska välståndsutvecklingen är den reala ekonomiska utvecklingen. Inte vilka bosktäver som står på våra sedlar.

Den hittillsvarande kampanjen inför euro-omröstningen är en kränkning av svenska folket. Vi är inte så dumma som politikerna tror. Ska det fortsätta så här bör ingen få våra röster.

Tillbaks