Inte en enda med personlig integritet

I veckan röstade Stockholms stadsfullmäktige om införande av biltullar, ibland även kallade trängselavgifter. Namnet "trängselavgifter" kommer säkert att få god täckning eftersom Essingeleden, som idag sväljer 130.000 bilar om dygnet, blir avgiftsfri, medan den enda alternativa vägen, Västerbron, kommer att belastas med tullar på 50 kronor (Västerbron har även i rusningstid överkapacitet idag, även om det kan vara trångt på påfarterna vid Hornstull respektive Västerbroplan).

Intressant är att socialdemokraterna, med 35 av 101 platser i stadsfullmäktige, på sitt valprogram hade att biltullar INTE skulle införas under mandatperioden. När det kom order från högre ort blev det dock ändring och s-ledaren i Stockholm Annika Billström har agerat rakt emot sitt både skriftliga och muntliga vallöfte – trots att hon lätt skulle kunna få 80 procentig majoritet bakom den ursprungliga linjen, om hon allierade sig med partier som gick till val på samma program.

Men för att komma över den attraktiva finansborgarrådesposten (med över 70.000 kronor i månadslön) var Billström tvungen att svika sitt vallöfte.
Att en person kan lockas av stort inflytande och hög lön är inte konstigt. Det är nog så att rätt många skulle svika både det ena och det andra i Billströms situation. Men säkert finns det några som skulle ha den moraliska resningen att säga nej, nej jag sviker inte avgivna löften (det var ju inte fråga om att hon fick vika sig för en annan majoritetsuppfattning i fullmäktige, majoriteten stod med förkrossande marginal på hennes ursprungliga linje). Vi känner dock den mänskliga svagheten och förstår vad Billström lockades av.
Men hon kunde inte göra helomvändningen själv. Hon måste få med sig hela den socialdemokratiska fullmäktigegruppen på 35 personer på att svika en av valrörelsens viktigaste programpunkter.

Vid maktens köttgrytor är anden svag och det är lätt att ge efter för att vinna personliga fördelar. Men i de flesta partier har det sedan länge funnits personer som är engagerade av ideella skäl i politiken. Politiker som vill kunna titta väljarna i ögonen och säga att de står för en konsekvent linje. Sådana personer har funnits i alla partier, men de har blivit alltmer sällsynta. De som har visat resning och personlig integritet har det inte lätt att göra karriär i organisationer där partipiska och kompromisser är viktigaste befordringskanal. Men det har trots allt funnits personer som haft den resningen.

Men idealitet och personlig integritet är idag en så svår bristvara att det i en fullmäktigegrupp på 35 personer inte gick att uppbringa en enda som stod för de vallöften som partiet gått till val på. I det här fallet var det socialdemokrater som svek. Men tyvärr skulle det inte vara säkert att det vore mycket bättre i andra partier. Det finns till exempel inte en enda (nuvarande) moderat riksdagsman som engagerat sig emot EMU. Partipiskan viner hårt. I kristdemokraterna finns det en enda som vågat stå upp emot partilinjen rörande EMU, Björn von der Esch. Detta trots att det både i moderaternas och kristdemokraternas väljarkår - och i partiorganisationerna - finns många som har en annan uppfattning än den som är partilinje. Men bara en enda med avvikande uppfattning vågar säga vad han tycker.

Den här kommentaren handlar inte om sakfrågorna. Skribenten har egna uppfattningar både vad gäller biltullar och EMU. Men de hör inte hit. Det beklämmande är att det inte finns några politiker som har resning att stå upp för en egen linje. Alla underkastar sig partipiskan. Flera röstar emot sin egen övertygelse. Åtskilliga mot givna löften dessutom.

Har svenska folket de politiker det förtjänar? Mycket talar för att så dessvärre är fallet.

Tillbaks