FNs fiasko ett hot mot vår säkerhet

Den 8 november 2002 antog FNs säkerhetsråd resolutionen 1441, en uppföljning på ett stort antal tidigare resolutioner om Irak (resolutionerna 661, 678, 686, 687, 688, 707, 715, 986 och 1284). Resolutionen antogs av ett enhälligt säkerhetsråd i vilket ingick bland andra Ryssland, Frankrike, Tyskland och Syrien. Resolution 1441 konstaterade att Irak brutit mot sina förpliktelser enligt bland annat resolution 687, men att säkerhetsrådet gav Irak en sista möjlighet att uppfylla sina åtaganden. Resolution 1441 innebar ett krav på en redovisning senast den 8 december 2002 av vad som hänt med de massförstörelsevapen som Irak bevisligen haft i början av 1990-talet, och som Irak åtagit sig att förstöra. Om redovisningen inte skedde fullständigt och inom föreskriven tid skulle följderna för Irak bli allvarliga ("the Council has repeatedly warned Iraq that it will face serious consequences as a result of its continued violations of its obligations”). Irak lämnade en rapport den 7 december som på nära 12.000 sidor misslyckades med att berätta om vad som hänt med de biologiska och kemiska vapen som Irak själv erkänt att man haft i början av 1990-talet. När FNs vapeninspektörer krävde besked blev svaret förhalningar från Iraks sida. Saddam Hussein lekte med världssamfundet och vägrade att besvara de frågor som föranletts av villkoren för att 1991 års allians skulle avbryta offensiven mot Irak, efter det att Kuwait befriats från Iraks ockupation. Gång på gång försökte Irak undgå sina förpliktelser mot FN. Det var uppenbart dags för FN att syna korten.
Vid den här tiden framhöll bland andra statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh att ett militärt hot mot Irak var nödvändigt för att upprätthålla FNs trovärdighet. Det gick inte att komma med tomma hotelser mot en man som Saddam Hussein. Det måste finnas kraft bakom världssamfundets krav och då måste man också vara beredd att tillgripa militärt våld om så krävdes.

Men FNs säkerhetsråd förmådde inte leva upp till sin egen resolution. Trots att säkerhetsrådet i november 2002 förklarat att det krävde fullständig och omgående åtlydnad av resolutionen 687 ("full and immediate compliance by Iraq without conditions or restrictions with its obligations under resolution 687”) började rådet vackla när Irak vägrade att uppfylla vad landet åtagit sig.
Saddam Hussein spelade skickligt ut Ryssland och Frankrike - två länder som slutit mycket stora och lönsamma avtal med Iraks oljeindustri - mot dem som krävde ett fullföljande av tidigare krav på Irak. Tyskland slöt, utan att ha fått de lönsamma oljekontrakten, upp på Frankrikes och Rysslands sida. De tre länderna blockerade alla möjligheter till konsekvent agerande från FNs sida. Göran Persson och Anna Lindh bytte snabbt sida, när det började blåsa inom socialdemokratiska partiet och förklarade sig vara emot det man bara några veckor tidigare sagt sig vara för.

Vi känner alla följderna. USA, Storbritannien, Polen, Tjeckien, Slovakien, Danmark, Australien med flera länder ingick en allians för att med militära medel genomdriva det som FNs säkerhetsråd bara några månader tidigare krävt. Alliansen uppnådde målet och efter 34 år kunde Saddam Husseins diktatur störtas.

Följderna för Irak blir förhoppningsvis ett demokratiskt samhälle och en möjlighet för befolkningen att äntligen få njuta frukterna av landets rika naturtillgångar. Positiva konsekvenser således.

Följderna för FN är däremot mycket negativa. FN ställdes inför ett prov som organisationen inte förmådde möta. FN ställde krav och hotade med konsekvenser, men förmådde inte fullfölja det organisationen påbörjat. Eftersom andra framgångsrikt avslutade det som FN påbörjat har FN genom det som hände i Irak tappat i trovärdighet och anseende. Frankrikes, Rysslands och Tysklands ryggradslösa och svajiga hållning har förpassat FN till en andraplansroll i storpolitiken. Signifikativt är att Danmark och Polen verkar få mer att säga till om i ett Irak under övergångsvis uppbyggnad än vad FN får. De krafter inom USA som önskat ge FN en betydelsefull roll i värlspolitiken, till exempel utrikesminister Colin Powell, har tvingats vika sig inför de mer isolationistiska krafter som anser att USA bör ha så lite som möjligt med FN att göra. Och märk väl, Powell övertygade president Bush om sin FN-vänliga linje, under stort motstånd från mer aktivistiska krafter. Idag är det knappast någon i USA som är beredd att låta FN spela en avgörande roll i världspolitiken.

Frankrike, Ryssland och Tyskland har spelat ett farligt spel med världens säkerhet. Världen har förlorat. Men Irak har vunnit.

Tillbaks