Varför vill media göra det lättare för skurkarna?

Ingen kan någonsin tvivla på att Contra står upp för rättssäkerhet och personlig integritet. Men också kamp för brottsoffrens rättigheter mot brottslingarna. Ibland kan man hamna i delikata avvägningsfrågor mellan dessa kanske motstridiga intressen. I de fallen hoppas vi att det ska kunna föras en intellektuellt hederlig diskussion om fördelar och nackdelar med olika tillvägagångssätt.

Tyvärr tycks vi vara ganska ensamma i media om detta angreppssätt. Det har blivit allt vanligare att media i praktiken tar skurkarnas parti. Och det gäller inte minst Sveriges Radio och dess ekoredaktionen, som under det senaste året gång på gång gjort indignationsinslag om förnuftiga metoder för brottsbekämpning. Indignationsnummer som sedan andra media dessvärre har hakat på.

Några exempel från den senaste tiden.

Försäkringsbolag har använt sig av smygfilming för att komma åt försäkringsbedragare. Det handlar om personer som fått eller får ersättning för sjukdom eller handikapp, men trots detta lever ett liv som om inget handikapp finns... Det är svårt att bevisa lögnerna, eftersom det för det mesta går att få fram ett sjukintyg (mot rundlig ersättning till läkare med rymliga samveten) och att det går att låna till exempel en rullstol för ett personligt framträdande i rätten. En film som visar en frisk och kry sjukling är då ett verksamt medel för att rättsligt avslöja en bedragare, som skor sig på andra försäkringstagares bekostnad (premierna blir ju högre om folk får ersättning utan att ha giltigt skäl). Ändå kunde i veckan radio gå ut och indignerat kritisera försäkringsbolagen, som i några fall varje år använde "smygfilmning", för att avslöja bedragarna. Filmningen hade i alla tillfällen gjorts på allmän plats, vilket är mer än vad man kan säga om Sveriges Televisions egna reportage med dold kamera! För några år sedan kunde Trygg-Hansa genom filmning avslöja en bedragare som fått ut större delen av en livförsäkring på 3 miljoner efter att ha "trillat över bord" från en privat segelbåt i Ålands hav. Mannen och hans hustru levde gott på livförsäkringspengarna i Spanien, men det slutade med att hustrun (som kvitterat ut pengarna och gjort den falska anmälan om "dödsfallet") fick fängelse för försäkringsbedrägeri. Vanliga hederliga försäkringstagare har all anledning att backa upp försäkringsbolagens ansträngningar att stoppa skurkar från att få ersättning. Även om det sker med dold filmning på allmän plats.

För kort tid sedan gick ekoredaktionen också till angrepp mot de vaktbolag som skuggade snattare i de stora varuhusen, för att se var de sålde stöldgodset. Det är enligt lagen så att polisen alltid ska stoppa en brottsling som avslöjas på bar gärning. Alltså måste polisen genast gripa en avslöjad snattare. Vaktbolagens personal behöver inte göra det, utan kan skugga snattaren. Många snattare går nämligen raka vägen till mindre nogräknade tobaksaffärer och jourbutiker för att sälja stöldgodset. Genom att följa dem och avslöja dem där man säljer stöldgodset kan man få stopp för snattarnas viktigaste inkomstkälla: oseriösa affärsidkare. Den snattare som för några veckor sedan stack en väktare till döds utanför Åhléns City i Stockholm hade stulit oxfilé, inte för att äta den själv, utan för att sälja den till de ligor som köper upp sådant på Centralstationen. Ekoredaktionen vill få stopp på väktarnas ansträngningar att komma åt den grova brottsligheten. Om de följer en snattare utför de nämligen polisarbete enligt somliga inskränkta lagtolkningar och i fackets Sverige är det ju bara polisen som ska göra sådant. Radion försöker alltså skydda den maffia som lever på stöld genom att omöjliggöra försöken att skaffa bevis om brottsligheten.

Ett tredje aktuellt fall är att ett vaktbolag upprättat ett register över klottrare på tunnelbanan. Inte heller detta faller lynchjusticen inom radio på läppen. Tunnelbanan i Stockholm får varje år egendom för tiotals miljoner förstörd av klottrare, och samma gäller fastighetsägare i de stora städerna (där det dock för varje enskild fastighetsägare oftast inte är fråga om miljonbelopp). Men för de tunnelbanan rör det sig alltså om tiotals miljoner och därför kan man satsa på övervakning och motåtgärder. Klottrarna är väl bevandrade i juridiken och nekar till allt som läggs dem till last. Bara ytterst konkreta bevis kommer att hålla vid en rättslig prövning. Övervakarnas enda chans är därför att ha spaning på dem som gjort sig skyldiga till brott förut och ha koll på i vilka gäng de umgås etc. Då kan förebyggande åtgärder vidtas. Detta arbete kom på grund av datoriseringen i konflikt med personuppgiftslagen (PUL) och alltså kunde media kasta sig över inte klottrarna (som kostar skattebetalarna, hyresgästerna och kollektivtrafikrsenärerna hundratals miljoner kronor om året), utan dem som försöker sätta stopp för eländet. Klottrarna är dessutom inte några "oskyldiga konstnärer" utan ibland livsfarliga våldsmän, som när en man som protesterade mot deras klotter förra sommaren brutalt stacks ned, svävade mellan liv och död i flera veckor och idag är livsvarigt handikappad. En förnuftig lösning hade naturligtvis varit att se till att registret fördes manuellt så att det inte bröt mot PUL, men nu blev resultatet på grund av radions vinkling och kritik att effektiva metoder mot brottslingarna stoppades.

Contra kommer att i möjligaste mån bekämpa brottsligheten. Vi noterar med motvilja att de av staten finansierade medierna går brottslingarnas ärenden.

Tillbaks