Näringslivets ansvar

Intresset för de ekonomiska grundvalarna för vårt samhälle går i vågor. Vid Andra världskrigets slut formulerade socialdemokraterna "arbetarrörelsens efterkrigsprogram", som innebar långtgående förstatliganden och ökad centralstyrning från myndigheterna också på det ekonomiska området. Det var samtidigt som världen genomlidit den förödelse som skapades av två socialistiska system, det nationella i Tyskland och det internationella i Ryssland. En del kvalificerade akademiker som Karl R. Popper och Friedrich von Hayek hade ägnat kriget åt att analysera de idémässiga förutsättningarna för ett fritt samhälle och dessa förutsättningars koppling till den ekonomiska friheten. Det fanns alltså mycket goda och starka liberala argument färdigformulerade, argument mot de nya socialistiska tankegångarna, som egentligen byggde på Karl Marx tankar från mitten av 1800-talet.

Det blev inte svårt för anhängarna av ett fritt ekonomiskt system att med kraft tillbakavisa de centralistiska tankarna i arbetarrörelsens efterkigsprogram. Men det skedde inte utan målmedvtena insatser och en ekonomisk satsning från näringslivsintressen. Bland annat grundades "Ekonomibyrån", som under mer än tio års tid spred den fria företagsamhetens ideologi i Sverige. Ekonomibyrån var ett inslag i det politiska motståndet mot socialiseringstankarna som kom att kallas PHM, planhushållningsmotståndet. PHM-kampanjen under 1940-talets slut blev så förödande framgångsrik att de socialistiska tankarna helt gömdes undan efter socialdemokratins valförlust 1948 (då regeringen räddades kvar på grund av valsystemet, där Första kammaren kunde förhindra ett regeringsskifte, trots att väljarna var för ett regeringsskifte). Under nästan tjugo års tid var det fria näringslivet så självklart som motor för landets välståndsutveckling att den ideologiska grundvalen för socialismen mer eller mindre föll i glömska - trots att landet under större delen av tiden hade en socialdemokratisk regering.

Det som var självklart behövde inte vinnas i den allmänna debatten och de nya generationer som växte upp hade inte fått den idémässiga skolning som de äldre tillvunnit sig i hård debatt med socialismens förespråkare. Det öppnade möjligheten för den så kallade "68-vänstern" att gå till offensiv i slutet av 1960-talet och fullständigt dominera debatten under 1970-talet. Under 1970-talet var det få som ideologiskt ställde upp till kapitalismens försvar, men det fanns några. Till exempel Svenska Arbetsgivareföreningen, som satsade stora ekonomiska resurser på en ideologisk motoffensiv. Men den motoffensiven tog lång tid att vinna genomslag. Den gjorde det på allvar först i och med demonstrationerna mot löntagarfonder 1983. Men då blev segern lika total som 1948. För decennier försvann den socialistiska ideologins ekonomiska tankar i glömska. De nya generationer som växte upp blev inte vaccinerade mot socialismen. Och de organistaioner som skapats för att slå vakt om den fria ekonomin skaffade sig andra uppgifter eller lades ned. En del blev fora för överläggningar med regeringsintressen och tappade helt bort de grundläggande förutsättningarna för medlemmarnas verksamhet.

Näringslivsorganisationer kunde mer diskutera teknikaliteter i arbetsgivaravgifternas utformning och arbetsrätten än företagsamhetens förutsättningar att skapa ny sysselsättning. Skattebetalarnas förening försköts från en organisation mot högskattesamhället till en organisation som diskuterar hur effektiva olika skatter är när det gäller att finansiera statens verksamhet. Ett forskningsinstitut som Industrins Utredningsinstitut, som ägnade resurser åt forskning kring entreprenörskapets förutsättningar, studerade mer företagsekonomiska frågor än de idémässiga.

Denna utveckling har inneburit att vårt land återigen hamnat i en situation där uppväxande ungdomsgenerationer är omedvetna om vad vårt relativa ekonomiska välstånd bygger på. De som idag är i trettioårsåldern har sett entreprenören, företagsskaparen, som ett ideal. De som är i tjugoårsåldern har knappast några ekonomiska förebilder alls. Och de är öppna för allsköns oseriösa lockelser. Det ser vi när rörelser som Attac och djurrättsaktivism kan vinna sympatier bland ungdomen.

Näringslivets organisationer har återigen fallit in i lunken att angripa teknikaliteter i regleringsmaskineriet. Man anställer gärna före detta socialdemokratiska politiker som verkställande direktörer, för att skaffa sig de rätta politiska kanalerna för att påverka de små teknikaliteterna. Man förhandlar om utformningen av pensionssystemet för att minimera kostnaderna, men utan att ta hänsyn till vilka effekter de olika lösningarna får för samhällsklimatet. Men man tar inget ansvar för att driva de grundläggande ideologiska frågorna.

Det är dags att tänka om. Annars är vi snart tillbaka i den situation där socialistisk populism kan påverka vårt lands ekonomi på ett förödande sätt.

Tillbaks