
Veckans Contra nummer 37 2002
15 september 2002
Dramatiska valsiffror utan någon som helst dramatik
När valresultatet är sluträknat på valnatten ser
det ut att vara dramatiska förändringar i väljarkåren.
Moderaterna tappar hela 7,6 procent. Folkpartiet vinner 8,7 procent. Socialdemokraterna
vinner 3,4 procent. Vänsterpartiet tappar 3,6 procent. Det ser dramatiskt
ut. Men är egentligen inte alls dramatiskt.
Mellan blocken är förskjutningarna små. De fyra borgerliga
partierna tillsammans har tappat 0,4 procentenheter. Vänsterblocket
har också tappat, men bara 0,1 procentenheter. "Övriga"
har vunnit 0,5 procentenheter (varav Norrbottenspartiet stått för
0,2 procentenheter). Vänsterblocket har tappat väljare, liksom
högerblocket. Hela skillnaden i tapp, 0,3 procent, består av
"övriga övriga partier" (dvs övriga partier exklusive
Norrbottenspartiet).
Balansen mellan blocken är nästan oförändrad. Regeringen
sitter kvar. Göran Persson framställer det som om han vunnit
en stor seger. Men han har det inte. Men visst, han har vunnit tillräckligt
för att kunna sitta kvar.
Vad som hänt på den borgerliga sidan är att det så
länge tvehågsna Folkpartiet plötsligt blivit väldigt
tydliga i att driva borgerliga profilfrågor, som bättre ordning
i skolan och större krav på medborgarna. Väljare som tidigare
tvekat på att Folkpartiet varit att lita på som borgerligt
parti (och visst har man haft fog för tveksamhet under partiledare
som Ola Ullsten, Bengt Westerberg och Maria Leissner) har plötsligt
sett ett parti som varit mer tydligt än de andra. Det har helt enkelt
varit raka besked. Moderaterna har å sin sida drivit egentligen
endast en fråga, skattesänkningar. Det är förvisso
den enskilt viktigaste frågan som en politiker kan driva. Men det
räcker alldeles uppenbart inte för att vinna ett val. Hela förskjutningen
inom det borgerliga blocket förklaras alltså egentligen av
att Folkpartiet blivit bättre och Moderaterna sämre på
att föra det som länge ansetts vara moderat politik.
På den socialistiska sidan är förskjutningen lika naturlig
och odramatisk. Under mandatperioden 1994-1998 tvingades Socialdemokraterna
på grund av den internationella lågkonjunkturen genomföra
en rad besparingsåtgärder som skapade missnöje bland den
väljargrupp som anser att staten alltid ska betala mer i bidrag till
alla. Denna föga insiktsfulla väljargrupp valde i stor utsträckning
Vänsterpartiet 1998. Under den senaste valperioden har socialdemokraterna
kunnat skruva på bidragskranen igen och vips är den bidragstörstande
gruppen tillbaka i fadershuset - socialdemokraterna. Göran Persson
har ju kunnat leverera det man vill ha. Socialdemokraterna har blivit
bättre på att driva traditionell bidragspolitik och alltså
har det funnits färre missnöjda bidragstagare för Vänsterpartiet
att fiska efter.
Valutgången är alltså ett status quo. Ingenting har hänt
på fyra år. Och så är det nog också i politiken.
Ingenting har hänt. Regeringen har lyckats dölja insikten om
att tiderna inte längre är så goda som de var för
två år sedan. När insikten om de kärva tiderna når
väljarna - och väljarnas plånböcker kommer opinionsläget
säkert att förskjutas. Men det är så dags då.
För Sverige är valutgången naturligtvis tragisk. Ett regimskifte
hade behövts, inte minst för att klara ut de kärva tider
som väntar runt hörnet.
Och när ett i grunden helt oförändrat läge i media
redan framställs som en vänsterseger finns det risk för
att ett för hela landet hälsosamt hänsynstagande till den
halva av befolkningen som krävt en mer markandsinriktad politik kommer
att minska ytterligare.
|
|
Tillbaks
|