När systemet inte fungerar

När sjukförsäkringen förändrades den 1 januari 1992, så att arbetsgivaren blev ansvarig för de första 14 dagarnas sjuklön, hade försäkringskassorna 17.500 anställda. Idag har man kommit ner till cirka 14.000. Men under de allra senaste åren har faktiskt kassornas personal ökat.

Reformen 1992 var stor och arbetsbesparande. Tidigare skulle minsta sjukfall hanteras av försäkringskassorna. Idag är det bara långtidssjukdom som gör att byråkraterna på försäkringskassorna behöver gripa in. Besparingen motsvara ungefär den minskade mängden anställda vid kassorna. Försäkringskassorna är därför väl försörjda med personal för sina andra uppgifter.

En sådan uppgift är att hantera föräldrapenning för vård av sjukt barn. Där är det fortfarande försäkringskassan som ska hantera minsta sjukdag. Och det görs mycket frikostigt. Uppenbarligen alltför frikostigt. En stickprovsundersökning i Stockholm visade nyligen att 25 procent av de ersatta dagarna gått till föräldrar som antingen själva varit på jobbet eller haft sina barn på dagis. Ja, möjligen var de verkliga fusksiffrorna
ännu högre. Materialet var litet, men man hade ännu inte gått till botten med det. Vid en undersökning i Sollentuna avslöjades en kvinna som under de senaste åren lurat till sig 200.000 kronor.

Nu väntar polisutredningar och domstolsprövning för försäkringsbedrägeri för ett antal människor som utnyttjat Försäkringskassan alltför lättvindiga kontrollsystem.

Kontrollsyÿ?stem? Man kan faktiskt fråga sig om det finns något system alls. Både för verksamheten och kontrollen lämnar kassornas verksamhet mycket övrigt att önska.

Ett nytt påkostat datasystem fungerar dåligt och ger inte avsett stöd till personalen. Istället samlar man handlingar på hög, har oordning på papperen, slarvar bort dokument, försenar utbetalningar och får genom detta arbeta dubbelt eller tredubbelt för att rätta till felen.

En kvinna som genomgått två större operationer med efterföljande konvalescens berättar följande: Vid inget av de två tillfällena har pengar kommit vid utlovad tid från försäkringskassan. Upp till två månader har det tagit att få fram någon ersättning alls. Det gäller att vara likvid om man blir sjuk. För att efterhöra vad som hänt med ansökan hänvisas till tjänstemän som har begränsad telefontid, eller telefonsvarare som säger åter vid klockan xx. Men aldrig är tillgängliga på angiven tid. Vid ett tillfälle krävdes ett tjugotal telefonsamtal för att överhuvudtaget nå kontakt. Beskedet var då att det till ansökan bifogade sjukintyget förkommit - på Försäkringskassan - och ett nytt måste fram innan ansökan ens kunde behandlas. Sex veckor efter första ansökan till kassan fick kvinnan veta detta. Det var inte att tänka på att kassan själv skulle skaffa fram ett nytt intyg, trots att det slarvats bort på kassan. Man hade för mycket att göra. Vilket är ganska självklart eftersom en standardutbetalning krävde ett tiotal telefonsamtal
innan det blev rätt.

När rehabiliteringen var på gång att avslutas börjaÿ?de kvinnan arbeta på deltid igen. Detta anmäldes i vederbörlig ordning, men det var stört omöjligt att få slut på betalningarna. Trots att sjukskrivningen successivt drogs ner från tre fjärdedelar till hälften och till slut en fjärdedel fortsatte det att komma full ersättning. Först när hon återigen arbetade på heltid upphörde ersättningen att komma. Det var lika omöjligt att få betala tillbaka pengarna, som tidigare att få ut dem. Otaliga obesvarade samtal till trots var det inte ens möjligt att få kontakt med den tjänsteman som skötte ärendet. Saken var inte utagerad ens till den andra av två planerade operationer, sju månader senare. Då hela mönstret upprepades. Inga pengar trots korrekt ifyllda handlingar, nästintill omöjligt att få tag på handläggare och för mycket pengar när sjukskrivningsperioden tog slut. Försäkringskassornas sätt att hantera sjuka människor är en skandal och inget annat.

Tillbaks