Förslaget som gör det svårare att skaffa jobb

Jan Rydh, gammal direktör i Sparbanksföreningen och även före detta landshövding, har lagt fram ett förslag om att arbetsgivarna ska bli skyldiga att stå för sjuklönekostnaderna inte bara 14 dagar som nu, utan 60 dagar. För att detta inte helt ska sänka de små företagen ska det finnas vissa maximiersättningar från småföretag. Försäkringskassan betalar om sjukersättningen för ett företag med högst 30 anställda överstiger 75 procent av genomsnittsbeloppet - de flesta småföretag har ersättningar på långt under halva genomsnittsbeloppet. Men det kommer säkert att krävas massor av pappersexercis för att få ut ersättningen för de få som kommer att behöva betala mer än 75 procent av snittnivån.

När de 14 dagarnas ersättning från företagen infördes var det en mycket produktivitetsfrämjande reform:

För det första eliminerade dubbeladministrationen när företagen skulle administrera löneavdrag och Försäkringskassan skulle sköta utbetalningar - sammanlagt sparade man in kanske 5.000 onödiga årsarbeten (tyvärr sparade Försäkringskassan inte in nämnvärt med personal, de sattes istället in på andra byråkratiska uppgifter, men något sparades även där och hos företagen blev besparingen betydande)
För det andra fick misskötta företag anledning att tänka över sin arbetsmiljö och personalpolitik - det är ju främst i företag där det är lite si och så med trivseln och miljön som frånvaron är hög.

När man nu föreslår en höjning av gränsen för företagens ersättningsskyldighet från 14 till 60 dagar så är effekten en helt annan. När frånvaroperioden är längre än 14 dagar är det inte fråga om trivsel och lokala problem, utan ofta fråga om rehabilitering efter trafikolyckor eller svåra sjukdomar som hjärtinfarkt, cancer och liknande. Det är bara i mycket begränsad utsträckning som sådana har samband med företagets verksamhet och få företag (kanske undantaget åkerier) kan påverka i hur hög utsträckning som de anställda ska drabbas av till exempel trafikolyckor.

En utökning från 14 till 60 dagar påverkar därför bara i mycket begränsad utsträckning företagens insatser för att främja en hälsosam arbetsmiljö - av det enkla skälet att inte ens massiva åtgärder kan förväntas minska kostnaderna (sjukfrånvaron).

Men det finns ett enkelt sätt att minska sjukfrånvaron för ett företag. Och det är att se till att man bara anställer unga och kärnfriska medarbetare. Dock naturligtvis sådana som först i arbetslivet bevisat att de verkligen kan hålla sig friska. Sjukliga, ungdomar med begränsad arbetslivserfarenhet och personer som är 55+ får det betydligt svårare att hitta ett jobb. Och redan idag är det svårare för just dessa grupper! Nu ska det bli ännu svårare. Jan Rydhs förslag är ett förslag för att ytterligare försvåra för dessa grupper att skaffa sig ett bra jobb.

Redan idag kan man se hur de tre grupperna är mycket känsliga för konjunktursvängningar. De senaste årens högkonjunktur har lett till att sjukfrånvaron ökat kraftigt - eftersom företagen för att hitta arbetskraft tvingats anställa personer med en mer tveksam hälsostatus och mer begränsade erfarenheter. Högkonjunkturen har därför lett till en kraftig nedgång i ungdomsarbetslöshet och arbetslöshet för gruppen 55+. Däremot har högkonjunkturen inte nämnvärt hjälpt dem som varit friska och mellan 25 och 55. Det senaste halvårets nedgång i sysselsättningen har följdriktigt genast märkts i ordentligt höjd ungdomsarbetslöshet.

Nu finns det en typ av verksamhet där sjukligheten ökat kraftigt även under högkonjunkturen och där den ligger skyhögt över nivån även i stora företag. Det är de offentliga verksamheterna, och framförallt då de som sköts av kommuner och landsting (staten är lite bättre). Det är naturligtvis riktigt att hitta på åtgärder som tvingar fram förbättringar av dessa institutioners personalpolitik. Men det är alldeles fel att slå till mot alla verksamheter bara för att offentliga arbetsgivare inte kan sköta sig. Och dessutom låta det gå ut över svaga grupper på arbetsmarknaden.

Tillbaks