fragosvr

Ämnen: KPMLr, Jean-Jacques Rousseau, Välfärd och fria kommuner, Irlands självständighet från Storbritannien, Franco, Mussolini och Hitler, Israel, Slovenien, Imperialism, Assimilering, Energiförbrukning

Observera! Frågeställarens e-postadress innehåller [snabel-a] istället för @, detta för att skydda frågeställarna från spam. Ändra adressen innan Du kontaktar frågeställaren!

Här samlar vi frågor som tidigare legat ut på "Frågor och svar". Det rör sig alltså om frågeställningar som är lite äldre och kanske inte helt dagsfärska. För att göra nedladdningen av sidorna hanterlig innehåller varje sida endast tio frågor och svar. Frågorna på denna sida är från den 10 maj 2007-20 september 2007.

En översikt över alla frågorna hittar Du här

För att komma till den aktuella sidan med frågor och svar klickar Du här.

Vill Du själv ställa en fråga, klicka här.

BG-650 Jag undrar om förändrigen av energiförbrukning genom tiderna , från ca 1000 år sedan tills nu?
Ellinor, Töreboda (20 september 2007)
Elli92_J[snabel-a]hotmail.com

Det är en väldigt stor fråga du ställt, men kort sagt kan man säga att från och med år 1000 till och med cirka 1800/1850 användes väldigt mycket muskelenergi, bland annat till att skörda, ta sig till olika ställen och över huvud taget för att leva. Från och med den industriella revolutionen på 1800-talet började annan sorts energi användas, energi som kom från först ånga och sedan elektricitet. Denna energi ersatte i mångt och mycket den energi som tillhandahölls från människornas och djurens muskler och i många fall effektiviserades en rad processer, till exempel industriell tillverkning av saker som stål, tyg och mat.

Elektriciteten genererades och genereras i elkraftverk, i början drivna av ånga och kol, för att sedan kunna ersättas av vatten-, vind- och kärnkraft. Vissa skulle kunna argumentera för att vattenkraft användes även under perdioden 1000-1800/1850, men eftersom den kraften som utvanns från vattenhjulet bara räckte för att driva till exempel en slaghammare för myntprägling vill inte jag sluta mig till den kategorin. Men den lilla industri som fanns lades vid vattenfall och forsar just för att få kraft ur vattnet.

Värme har självklart varit en viktig energianvändning i ett kallt land som Sverige och då har det nästan uteslutande rört sig om ved.

Kort sagt, förut användes mycket muskelkraft (och ved för värme), idag används elkraft genererat av olika sorters kraftverk.

Med vänlig hälsning
Tomas Ibsen Göransson

BG-649 Jag ville veta va egentligen assimileringen betyder och vad innebär det?
Falle, Eskilstuna (6 september 2007)
ferduos__007[snabel-a]hotmail.com

Assimilering betyder sammansmälta och är ett begrepp som främst används inom invandringsdebatten. Assimilering ställs ofta mot begreppet integration och för att göra en liten generalisering av verkligheten har USA:s invandringspolitik främst kännetecknats av assimilering medan västeuropeisk och svensk invandringspolitik främst kännetecknats av integration.

Vad är då skillnaden mellan de två begreppen? Jo, assimilering syftar till att alla invandrare, oavsett härkomst, ska anpassa sig efter mottagarlandets lagstiftning och kultur. Det handlar inte om att olika invandrargrupper förbjuds att ägna sig åt egna kulturella uttryck utan om att alla samhällsgrupper måste enas om en minsta gemensamma nämnare, en ram om man så vill. Allt inom ramen är tillåtet. Det är med andra ord okey för muslimer och judar att bygga moskéer och synagogor samt fira sina högtider. Men det är inte okey för muslimer och judar att bryta mot den inhemska lagstiftningen av religiösa skäl. Inte heller tillåts legala undantag av religiösa skäl.

Extrema exempel är hedersrelaterat våld och könsstympning. Mindre tydliga fall är förbud mot att bära huvudbonader i skolan. Vissa anser att muslimska kvinnor ska få undantag från sådana regler (som inte behöver vara lagar utan regler på den enskilda skolan). Sådana undantag strider mot assimileringstanken och det finns en viss tendens till att USA har övergivit assimileringstanken när det gäller det utbredda kravet på kvotering, affirmative action, och särskilda stöd och speciallagstiftning till vissa grupper. I Sverige har debatten om skolor bör ha sina avslutningar i kyrkor eller i mer neutrala rum varit ett tecken på att Sverige har satsat mer på integration och mindre på assimilering. Vissa debattörer har fått för sig att det är kränkande för muslimer och andra grupperingar att behöva sitta i en kristen kyrka.

Assimilering handlar dock inte bara om lagstiftning utan också om kultur och identitet. Den som förespråkar assimilering vill att invandrare, precis som infödda, delvis ska bekänna sig till den inhemska kulturen och kräver att ingen vänder sig helt emot den. Framförallt kräver assimileringsförespråkarna att alla olika kulturer erkänner den inhemska majoritetskulturen som just en majoritetskultur med en upphöjd status.

Det främsta sättet att uppnå dessa målsättningar är att skapa arbete för alla så att alla invandrare får en chans att komma in i det samhälle som de lever i. Där har USA lyckats bättre än Europa, inkl. Sverige.

Integration handlar i sin tur om att den inhemska majoritetskulturen ska anpassa sig lika mycket som de invandrade minoritetskulturerna. Alla ska mötas på vägen. Majoritetskulturen har i den versionen inte någon upphöjd status och är varken sämre eller bättre än någon annan kultur. För integrationsförespråkaren är mångkulturen viktigare än pluralismen medan motsatsen gäller för assimileringsförespråkarna. Mångkultur handlar mest om att bevara olika kulturer i stället för att låta individen själv få forma sitt liv. Pluralismen ger i sin tur individen rätt att välja kultur samt överskrida kulturella gränser, där är alltså möjligheter viktigare än själva bevarandet av kollektiva identiteter. För den som är mer intresserad av dessa frågor bör läsa Amartya Sens bok ”Identity and violence”.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BG-648 Vad är imperialism? Vilka var de stora imperialistiska staterna? Finns det skillnader mellan dem i hur koloniseringen gick tillväga? hur såg koloniseringen ut i Afrika och Asien.
Nathalie, Varberg (9 augusti 2007)
cola_nappen[snabel-a]hotmail.com

Imperialism är beteckningen på framförallt europeiska länders försk att expandera sitt territorium på andra kontinenter och på andra människors bekostnad. Det som betecknar detta är att vapenmakt alltid användes på ett eller annat sätt. Ett exempel är Spanien som på 1500-talet gjorde sig till herrar över Sydamerika och fraktade allt guld och silver de kunde hitta (i många fall även stjäla) i gruvor och från lokalbefolkningen.

Ett annat exempel är Indien på 1800-talet, där brittiska East India Company till en början på eget initiativ koloniserade subkontinenten utan vare sig brittisksa regeringens intresse eller stöd, för att senare helt sonika bli utmanövrerade av den samma när de upptäckte att det fanns (kortsiktiga) pengar att tjäna på driften av olika förvaltningar och liknande.

Koloniseringen i Afrika var till en början av en kristen missionerande karaktär. Barbarerna skulle omvändas till den sanna läran, genom att skicka missionärer. Inte långt efteråt hakade de europeiska regeringarna på den existerande (och inte sällan blomstrande) slavhandeln som pågått långt innan europeernas ankomst. Det som sedan hände var att europeerna tog över slavhandeln och gjorde slavar av de forna slavhandlarna. När slavariet avskaffades användes kristendomsargumentet kombinerat med psudoekonomiska orsaker som skäl att stanna kvar.

Asiens kolonisering har enbart med ekonomi att göra. Kina, Indien och Japan blev alla koloniserade av en enda orsak: Handel. Kina och Japan vägrade till en början handla med några utlänningar p.g.a. isolationspolitik, och europeerna bröt helt sonika upp armen på dem och fick dem att acceptera olika handelsavtal. Men någon egentlig mlitär erövring som i Afrika och Sydamerika var det aldrig tal om i Asien. Undantaget som delade Afrikas och Sydamerikas öde var Indien, som p.g.a. okontrollerade bindgalna företagsledare, som istället för företagets bästa ville ha ett eget kungarike att styra tog för sig av Indien bit för bit.

Det senaste exemplet på imperialism är Sovjetunionen, som på 1900-talet helt ogenerat förslavade så många länder de kunde ända till upplösningen 1991. Det här var för övrigt som värst under den tid då majoriteten av de forna kolonialmakterna avrustade sina kolonier. Dagens Ryssland fortsätter den här politiken i bland annat Tjetjenien i och med ignorerandet av den (av Moskva tillsatta) legitima regeringen och dess brutala krigföring i landet.

Vissa påstår att även USA ägnar sig åt imperialism i och med Irakkriget. Den jämförelsen haltar med än lovligt, då Saddam Hussein var en galen tyrann och massmördare som aldrig någonsin fått något allmänt stöd (utöver den direkta kärnan), som till exempel den tjetjenska regeringen bevisligen fått.

Med vänlig hälsning
Tomas Ibsen Göransson

BG-647 1.Hur ser utbildningsystemet i Slovenien?
2.Hur ser landets historia ut?
3.Hur ser landets politik och ekonomi ut?
Katrina, Mellerud (2 augusti 2007)
vajza91[snabel-a]hotmail.com

Utbildningen i Slovenien var tidigare starkt influerad av den i Österrike. Man fick tidigt allmän folkskola, först 6-årig och sedan 8-årig. Andelen elever som går vidare till sekundärskolan har länge varit betydligt högre än i övriga republiker i det forna Jugoslavien. Vid början av 1990-talet hade den vuxna befolkningen genomsnittligt nära 10 års skolgång. Den snabba industriella tillväxten krävde investering i utbildning. Denna blev mer flexibel än den varit före 1990, då man haft markerad enhetlighet på framför allt sekundärstadiet. Utbildningsstrukturen är av typen 8+4+4, dvs. efter 8 års primärskola följer 4 års sekundärskola med tre olika program. Dessa är gimnazija om 4 år som förbereder för universitet, 2-3-åriga yrkesskolor och 4-åriga tekniska skolor och vårdskolor. Gimnazija tog vid 1990-talets början emot ca en fjärdedel av eleverna från primärskolan, medan ca 60 % gick till den professionella 4-åriga utbildningen. År 1974 antogs en reform som innebar förenhetligande av utbildningen på sekundärstadiet, vars två första årskurser fick en gemensam kärna av ämnen, medan de båda följande fick en rikhaltig differentiering. Cirka hälften av dem som fullbordar 4-årig sekundärskola går till avancerade studier, som regel vid något av de två universiteten i Ljubljana (grundat 1919) och Maribor (grundat 1975).

Slovenien har ständigt blivit överkörda av arméer, först romarna och sedan folkvandringstidens. Landet låg mitt i vägen för många av de folk som vandrade i folkvandringstiden, och det har påverkat landets etniska sammansättning. Slovenien kom att tillhöra karolingerriket och var ofta styckat mellan olika så kallade markgrevskap. Med stöd av den lokala adeln genomfördes reformationen under 1500-talet, och Bibeln gavs 1584 ut på slovenska. Den hårda motreformationen under 1600-talet använde sig också av det slovenska språket, varför dess ställning stärktes. Adelns makt underminerades emellertid då reformationens ledare lämnade landet. Slovenien var fram till första världskrigets slut en del av Österrike-Ungern, och slöt sig efter kriget till det nybildade Jugoslavien istället för att bli uppätna av Italien.

Efter sovjetsystemets kollaps 1989-90 bröt sig Slovenien som första delrepublik ut ur Jugoslavien. Jämfört med övriga delrepubliker hade Slovenien en fördel genom sin relativt stora etniska homogenitet och höga industriella utveckling. En folkomröstning hölls i december 1990, och i juni 1991 förklarade sig landet självständigt. Den serbiska centralregeringens försök att hejda utvecklingen med våld misslyckades, och redan efter omkring tio dagars strider drog sig trupperna tillbaka. Valet 1992 gav valet en liberaldemokratisk regering.

Landets inrikespolitiska utveckling har därefter varit jämförelsevis lugn med koalitioner i regeringsställning. Utrikespolitiskt har landet orienterat sig mot väster med medlemskap i EU och NATO, samt vid senaste årsskifte ett införande av euron som valuta. Ekonomin har dock lidit av ovanan vid marknadsekonomi och exportförluster under jugoslavienkrigen.

Med vänlig hälsning
Tomas Ibsen Göransson

BG-646 Vi vill veta om Israeliskt folk är judar? Vi vill åxå veta hur USA stödjer Israel och hur deras sammarbete ser ut?
Ana, Kållered (15 juli 2007)
prue_the_best[snabel-a]hotmail.com

Israel är en judisk stat och israel har en judisk majoritet. Det finns både kristna och muslimer och med stor sannolikhet en och annan satanist, hindu, buddhist, scientolog och frimurare i landet, men den största och mest influerande religionen är judendomen.

USA stödjer Israel framförallt militärt med rabatterade vapen och stridsfordon. Detta började redan vid Israels födelse. USA (och i början även Storbritannien) skänkte inledningsvis vapen till Israel som dagen efter utropandet 1948 blev angripet av samtliga grannländer. Omvärlden gjorde inte mycket, utom Engnd och USA, som med alla medel de kunde avvara hjälpte landet när det befann sig vid utrotningens rand. Även Frankrike flirtade med Israel, men när Golda Meir beslutade att 1967 ta till förebyggande åtgärder (Egyptiska förband hade sedan länge varit stationerade vid gränsen till Irael, och deras president proklamerade högljudt att snart skulle den judiska staten försvinna) i sexdagarskriget blev Charles de Gaulle grinig och frostade relationerna länderna emellan.

Hittils är det bara USA som visat något med än ett halvhjärtat intresse för att Israel ska finnas kvar. Det är därför som Israeliska försvarsstyrkorna (IDF) till stor del har amerikanskt material (bland annat geväret M-16) vid sidan av sina egna produkter (k-pisten uzi och flygplanet Kfir, som bygger på det amerikanska F-4 Phantom II)).

MvH
Tomas Ibsen

BG-645 Jag skulle gärna vilja veta hur Franco, Hitler och Mussolini tog över makten? Och vad för skillnader/likheter de hade när de skulle ta över makten.
Sanna, Lund (3 juli 2007)
toastedthings[snabel-a]hotmail.com

Skillnaderna mellan de tre maktövertagandena kan sägas vara hur mycket de försökte dölja att det var med kuppliknande medel de tog makten. Hitler och Nationalsocialistiska arbetarpartiet fick makten genom lagliga val, som de med våld eller hot om våld manipulerade till sin egen fördel. De hade inte egen majoritet när de väl blev invalda, men lyckades ändå fiffla till sig så att de kunde klubba igenom alla sina egna beslut.

Mussolinis Fascesrörelse var mer våldsorienterad, men även de fick makten på ett (på papperet) lagligt sätt. Efter en del oroligheter i Italien marscherade Mussolini och ett par tusen anhängare mot Rom, men innan de nådde dit fick de i uppdrag från den sittande nationalförsamlingen att bilda regering.

Franco däremot gjorde sig inget sådant besvär, utan han grep helt sonika makten med våld utan att försöka få någons godkännande efter att ha vunnit det spanska inbördeskriget.

Tvärtemot vad man kanske tror är den italienska fascismen och den tyska nazismen inte särskilt lika. Fascismen hade ingen raslära, i Mussolinis ögon var en svart människa lika mycket värd som en vit. Anledningen till att det var så beror på att Mussolini, som var kejsarromantiker, ville återupprätta det gamla romerska imperiet, och för att göra det var han tvungen att lägga under sig områden där det bodde färgade människor, och eftersom det inte fanns några synbara rasläror i antikens Rom, införde inte Mussolini det i fascismen heller. I det fall den ursprungliga fascismen var emot något folkslag, så skulle det kunna vara slaver, specifikt ryssar, som enligt en vanlig åsikt inte var lika civiliserade som den genomsnittliga västeuropén. Men det gick aldrig någonsin till den grad att Mussolini ville inrätta dödsläger och gasa ihjäl alla "undermänniskor". Fascismens högsta mål var att ha en stark stat i sig. Fascismen företrädde även ett slags statsdarwinism, där den starkaste staten skulle äta upp de svagare. För att detta skulle fungera så var medborgarna tvungna att helt och hållet underordna sig staten och statens intressen, detta kan ses som en omorganisering av socialismens klasskamp.

Nationalsocialismen hade, som är väl känt, rasläror som var helt verklighetsfrånvända. Judar, homosexuella, politiska motståndare, zigenare/romer, handikappade, företrädesvis mentalt, men även fysiskt, undantaget krigsinvalider var paria och skulle brutalt och resolut rensas ut från samhällskroppen så att den ariska rasen skulle fortsätta vara ren. I nationalsocialismen var inte en stark stat ett mål i sig, som den var i fascismen, utan en stark stat var ett medel för att kunna uppnå andra mål, som till exempel att rena den ariska ”rasen”.

Fascismen var från början fri från rasläror och antisemitism, men tog efter Hitlers makttillträdande efter och införde successivt liknande åsikter, om ej så extrema som i Tyskland. Fascismen tillämpade bland annat "sist-in-först-ut"-systemet bland de anställda, något som nazismen inte hade mycket till övers för.

Francos falangister har egentligen ingenting med vare sig fascismen eller nazismen att göra, utan kan bäst beskrivas som militant auktorativ klerikal konservatism. Franco stödde sig på katolska kyrkan, en organisation som varken Mussolini eller Hitler var särskilt förtjusta i, och någon raslära fanns inte i Spanien de åren Franco satt kvar. Gemensamt för dessa tre rörelser är motståndet mot kommunism, överdriven person- och våldsdyrkan, tanken att staten vet bäst samt de liknelser med socialismen som bägge grupper vägrade inse.

Med vänlig hälsning
Tomas Ibsen

BG-644 När och hur blev Irland självständigt från Storbritannien?
Linda, (14 juni 2007)
lindsayoutboy[snabel-a]hotmail.com

Storbritannien påtvingade Irland en union år 1801 samtidigt som Napoleonkrigen härjade i Europa. Irländarna var inte glada över detta. Tidigare hade Irland varit ett eget kungarike under den brittiska monarken med ett eget parlament. Den protestantiska minoriteten innehade som godsägare, oftast bosatta i England, makten över det irländska samhället. Hos den katolska majoriteten växte ett missnöje över denna orättvisa.

Irland blev ett svårt problem för Storbritannien som genom ett antal reformer försökte minska missnöjet bland irländarna samt bland representanterna i det avvecklade nationella parlamentet. Ett reformförsök som genomfördes 1914 var home-rule som skulle ge irländarna ett eget parlament. Men det hjälpte föga. Missnöjet var för utbrett och irländare som emigrerat till Amerika hade under en längre period bildat hemliga brödraskap för att underblåsa protester mot Storbritannien. Därmed blev Irland självständigt 1921 (erkändes av Storbritannien 1922), några år efter första världskrigets slut.

Ett område i norra Irland förblev dock Storbritannien troget, dvs. Nordirland. Men de religiösa spänningarna och de sociala och nationella problemen fortsatte i området, med mycket blodsutgjutelse som följd. Den katolska terroristorganisationen IRA (Irish Republican Army) motsatte och motsätter sig att Nordirland tillhör Storbritannien. IRA bildades 1918-1919 för att med våld få Irland självständigt. IRA upphörde officiellt 1920, då Irland blev självständigt, men återuppstod på 1960-talet. Enligt gjorda beräkningar har organisationen dödat cirka 3 000 människor och skadat cirka 35 000.

I Nordirland är katolikerna i minoritet, ca en tredjedel av befolkningen. De har krävt att Nordirland ska tillhöra Irland och inte Storbritannien, medan protestanterna, som är i majoritet, vill fortsätta ingå i Storbritannien. Mot den bakgrunden såg protestanterna till att katolikerna hölls borta från olika maktpositioner. Men i takt med att befolkningen tröttnat på våldet har en mer samarbetsvillig linje utvecklats mellan de två parterna.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BG-643 "Sossarna" sägs vara "pappa" till välfärden i Sverige. Skulle ni kunna utveckla det? Samt vem kläckte idén med våra fria kommuner?
Tarja Brandeus, Stockholm, (8 juni 2007)
tarja.rita[snabel-a]telia.com

Att socialdemokraterna skulle vara fader till välfärden finns det inga som helst belägg för. Möjligtvis kan man påstå att Socialdemokraterna är fader till välfärdsstaten, men det förutsätter att det är staten som skapar välfärden vilket inte är ett särskilt trovärdigt påstående. Det man däremot kan påstå med bestämdhet är att Socialdemokraterna är fader till den stora svenska staten, och detta med mer eller mindre assistans från alla politiska partier. De partier som främst har bekämpat statens maktexpansion är Moderaterna, och till viss del även Centerpartiet och Folkpartiet.

Problemet är att dessa partier har agerat bromsklossar istället för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till Socialdemokraternas politik. Högerpartiets Jarl Hjalmarssons idé om ägardemokrati är det närmaste man kan komma ett alternativ. För att ta ett exempel på de borgerliga partiernas agerande har Centerpartiet och Folkpartiet ända sedan staten började expandera efter Andra världskriget skrivit i sina budgetmotioner att nu har vi nått skattetaket. Mer kan vi inte höja skatterna. Men varje gång har Socialdemokraterna höjt skatten och Centerpartiet och Folkpartiet har upprepat påståendet att nu går det inte att höja mer. Därmed kan man säga att Centerpartiet och Folkpartiet hela tiden anpassade sig efter Socialdemokraternas skattepolitik. De krävde bara skattestopp, aldrig att man skulle återgå till tidigare lägre skattetryck.

Har då staten skapat vår välfärd? Nej, staten har skapat en marginell del av den välfärd vi har idag, detta genom infrastruktursatsningar såsom vägar och järnvägar, en stabil spelplan genom ett trovärdigt rättssystem med en någorlunda stark äganderätt, ett polisväsende mm. Men detta är snarare en nödvändig, men icke tillräcklig, förutsättning för den välfärd vi har idag. De viktigaste faktorerna är entreprenörer, innovatörer, uppfinnare, kapitalister och andra aktörer på marknaden som faktiskt skapar de värden som efterfrågas på marknaden, dvs. av dig och mig. Det är våra behov som styr efterfrågan och det är arbete som undanröjer hindren för behovstillfredsställelsen. I Sverige kom skogen, malmen och verkstäderna att spela en avgörande roll och vi kom att få stor nytta av att ha stått utanför de två världskrigen.

Rent historiskt kan man se att den svenska välfärden byggdes upp i slutet av 1800-talet och i den första halvan av 1900-talet efter skråväsendets avskaffande 1846, näringsfrihetens införande 1864 och andra likvärdiga reformer.

Den snabba välfärdsutvecklingen i första halvan av 1900-talet sammanföll med att staten var relativt liten, skattetrycket lågt (cirka 10 procent som högst cirka 15 procent) och regleringarna få. Men efter andra världskriget påbörjades en expansiv fas, främst från 1950, som varade till 1980 där skattetrycket tills nu har varierat något vid 50 procents-nivån. Redan på 1920- och 1930-talet påbörjades denna utveckling med kohandeln 1933 mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) som det främsta exemplet. Socialdemokraterna fick då en aktiv arbetslöshetspolitik med statliga åtgärder för att lindra arbetslöshetens effekter (istället för att undanröja orsakerna till arbetslösheten) mot att Bondeförbundet fick tullar och andra handelshinder mot utländska jordbruksprodukter (med argumentet att uppväga alla tullar på industriprodukter som beskyddade svensk industri). En annan milstolpe i statens expansion är pensionsuppgörelsen ATP som infördes 1959 där ansvaret för pensionsbesparingarna förstatligades. Politikerna ansåg att de hade råd att spendera mycket resurser på att utöka statens makt tack vare de frukter som marknaden skapat och det gick dessutom trögt att ta bort alla regleringar och restriktioner som infördes under kriget. Socialdemokraterna förde också en radikal planhushållningslinje som konfronterades av Bertil Ohlins och Folkpartiets ramhushållning och Högerpartiets renodlade marknadslinje.

Den statliga expansionen ledde dock till att marknaden stryptes av skatter och regleringar och andra statliga hinder, vilket i sin tur ledde till att politikernas utrymme för att fortsätta sin klåfingriga politik minskade från och med 1970-talet. Ett symptom på detta är att Sverige föll från en fjärde plats på 1970-talet till en tolfte plats på 1990-talet i OECD:s välståndsliga. Sverige har under 2000-talet pendlat mellan 11:e och 15:e plats. 2005 hamnade Sverige på en 11:e plats.

Detta framtvingade en omställning av politiken till avregleringar av exempelvis valuta-, kredit- och kapitalmarknaden, och senare av telekomindustrin. Staten sålde även ut statliga bolag såsom SSAB och delprivatiserade Telia samt avskaffade löntagarfonderna. Man tvingades även göra en ny pensionsöverenskommelse för att undvika att en framtida generation skulle sitta med Svarte Petter i hand. Det nya pensionssystemet bygger mer på verkligheten då pensionsutbetalningarna är beroende av hur mycket var och en har betalat in i systemet (inte efter hur mycket du har tjänat under 15 år eller något annat verklighetsfrämmande) och hur den ekonomiska situationen ser ut för landet. Pensionsöverenskommelsen medförde också att en liten andel av pensionsinbetalningarna kan investeras i aktie- och räntefonder inom PPM-systemet.

Andra åtgärder var att få bukt på inflationen som tidigare urgröpte svensk konkurrenskraft (tidigare fanns det de som på fullt allvar trodde att hög inflation var oskadligt för samhällsekonomin) och att skapa en stabil valuta genom en självständig riksbank som sätter reporäntan (räntan för bankerna) med målet att uppnå prisstabilitet. Även en sanering av statens finanser har genomförts av Socialdemokraterna och Centerpartiet under 1990-talet, och restriktioner såsom utgiftstak har införts i statens budgetprocess för att minska risken för mer utgiftskalas i framtiden.

Dessa åtgärder har sammanlagt givit resultat. Det finns fortfarande åtgärder kvar att genomföra för att förbättra välfärden i Sverige, många av dessa genomförs av Alliansregeringen såsom sänkt skatt för arbete och minskat bidragsberoende. Förvisso är reformtakten något långsam, men reformerna är ett steg i rätt riktning. Det absolut viktigaste nu är att bryta utanförskapet där cirka en miljon människor har fastnat. Alliansens politik är en bra början men är långt ifrån tillräcklig. Arbetsmarknaden måste avregleras och fackens privilegier avskaffas innan vi kan se långsiktiga positiva effekter på utanförskapet i Sverige.

Den kommunala självstyrelsen härstammar från vår historiska tradition av lokalt självstyre som påbörjades långt innan de europeiska staterna bildades. Detta lokala styre kulminerade på 1200-talet i Europa, men fick en rejäl tillbakagång under medeltiden när staten växte sig starkare och blev alltmer repressiv. I slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet började man på allvar diskutera det lokala självstyret i Europa. När den allmänna rösträtten och parlamentarismen slog igenom på 1900-talet kom den kommunala självstyrelsen att spela en stor roll i den svenska statens framväxande. Man kan dock ifrågasätta om kommunerna är särskilt självstyrande med tanke på att cirka 80 procent av kommunernas budgetar är bestämda uppifrån, dvs. från staten. Staten påtvingar kommunerna diverse rättighetslagar såsom LSS utan att finansiera kostnaderna helt och hållet genom statsbidrag eller genom att överlämna mer av statens skattebefogenheter till kommunerna. Sverige har tillsammans med Frankrike, en stark tradition av centralstyre och det lever kvar än idag.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BG-642 På vilket sätt argumenterade Rousseau för den direkta demokratin? Och kan man hitta Rousseaus demokratiska tankar i dag? Finns de kvar i något parti eller något land?
Linda, Göteborg, (15 maj 2007)
linda.jg[snabel-a]hotmail.com

Jean-Jacques Rousseau föddes 1712 (dog 1778) i Genéve och växte upp med sin far som var urmakare. Redan som barn var han intresserad av att läsa och kom sedan att bli en självlärd bildad man. Hans första försök att slå sig fram i samhället var 1741 då han introducerade ett nytt notsystem. Nu blev det inte den framgång som Rousseau hade väntat sig, men han lyckades något bättre som kompositör. Den stora framgången kom dock inte förrän 1749 då han vann en uppsatstävling om ”Huruvida vetenskapernas och konsternas återupprättande har bidragit till att förädla sederna?”. Rousseaus svar var nej. Han menade att vetenskaperna och konsterna medförde förställning, ärelystnad, lyx och dagdriveri. Alla seder som utvecklats i bland annat Egypten, Aten och Rom har upplösts. Detta ställde han mot dygderna i Sparta och det ursprungliga Rom. Detta var tankefröet till föreställningen om den ädla vilden som kännetecknar Rousseaus filosofi.

Hans andra tävlingsbidrag (1755) besvarade frågan ”Vilket är ursprunget till ojämlikheten mellan människorna?”. Förvisso vann inte Rousseau den tävlingen, men den lade grunden till hans huvudverk ”Om samhällsfördraget” 1762. Rousseaus tes var att människorna i ursprungssituationen var lika och fria. Människorna hade också en naturlig kärlek till sig själva samt medkänsla för sina medmänniskor. Men med civilisationen blev människan egenkär, vilket är motsatsen till den naturliga kärleken till sig själv, och förlorade medkänslan till andra på grund av den utvecklade äganderätten. Innan civilisationen ägdes allt gemensamt och när civilisationen kom uppstod också ojämlikheten. Ojämlikheten cementerandes sedan av att de mäktiga lurade de svaga att ingå ett samhällsfördrag med det uttalade målet att trygga individens frihet och säkerhet.

Men Rousseau skrev inte bara samhällskritiska texter utan skrev också konstruktiva böcker, ett exempel på det är boken om uppfostran och pedagogik, ”Emile”, 1762. Det är också viktigt att notera att Rousseau inte var upptagen med att undersöka den historiska och faktiska övergången från ett tillstånd utan politiska myndigheter till ett tillstånd med politisk myndighet, utan Rousseau var ute efter att finna legitimitet för ett visst samhällssystem. Det Rousseau kom fram till är att samhällsfördraget måste ingås frivilligt och att fördraget inte får vara ett slavkontrakt. Samhällsfördraget ska istället ingås på grund av att människorna kommer till en punkt då de inte kan överleva utan att skapa en gemenskap. Det viktiga med samhällskontraktsidén är inte att samhället verkligen har uppstått på det här sättet utan att kontraktet är underförstått. Samhällskontraktet handlar också om att skapa medborgare av människor genom att instinkter blir rättrådighet och att människors handlande får en moralisk karaktär.

Rousseaus idé om samhällskontrakt påminner något om Thomas Hobbes idé om samhällskontrakt såtillvida att samhället skapas för att skydda individen, dvs. skydda individen från andra individer. För att uppnå detta överlämnar individen befogenheter till en suverän. Den som lyder suveränen lyder sig själv. Det som skiljer Rousseau från Hobbes är själva lösningen. Rousseau betonar allmänviljan och definierar den som att lagstiftningen ska utgå från helheten och ska gälla helheten. Detta betyder att alla röster ska räknas och att lagen ska vara lika för alla, dvs. lagen ska vara av en allmän karaktär.

Det räcker inte med en symbolisk eller reell representation utan folket måste tillfrågas direkt. De beslut som tas utan folkets direkta medverkan är inte legitima. Med andra ord är folkomröstningar mer legitima beslutsformer än representativ demokrati där folket väljer en lagstiftande församling, dvs. ett parlament. Här har Schweiz gått längst med sin direktdemokrati. I Sverige är det Miljöpartiet som ligger närmast Rousseaus tankar. Rousseaus demokratidefinition kan även tolkas som att deltagardemokrati där alla människor får en möjlighet att delta i den politiska processen på lokal nivå är den bästa formen. Att lagen ska vara lika för alla är å andra sidan en idé som alla demokratiska västländer bekänner sig till. Där stiftar lagförsamlingen i regel allmänna lagar, inte specifika och detaljerade regler som gäller för vissa vid ett visst enstaka tillfälle.

Observera dock att detta handlar om den lagstiftande makten. Den verkställande makten anser Rousseau ska ligga hos ett fåtal personer för att den ska bli handlingskraftig och inte beroende av särintressen. Folket som helhet ska inte involveras i konkreta detaljfrågor utan i allmänna principer. Precis som Locke och Hobbes delar Rousseau in styrelseformerna i tre kategorier. Locke delar in lagstiftningsmakten i demokrati, oligarki och monarki, Hobbes delar in lagstiftningsmakten och den verkställande makten (som är en enda suverän) i demokrati, aristokrati och monarki. Rousseau använder samma benämningar som Hobbes men då enbart inom den verkställande makten. Rousseau ansåg att aristokrati är den bästa styrelseformen eftersom den balanserar kravet på handlingskraft och lojalitet med allmänviljan, dvs. lagstiftningen.

Rousseaus allmänvilja tar föga hänsyn till minoritetens rättigheter. Det är fel att tolka Rousseau som totalitär i samma division som Stalin och Hitler, men Rousseau kan kritiseras för att politiken tillåts ta en för stor plats. Majoriteten har rätt att förtrycka minoriteten. Rousseau löste detta problem genom att slå fast att minoriteten kommer att inse att de hade fel, eftersom majoriteten alltid har rätt. Här kan man argumentera för att Rousseau för en linje som liknar den leninistiska linjen, demokratisk centralism, som går ut på att före ett beslut har alla rätt att tycka som de vill, men efter att beslut har tagits ska alla rätta sig efter majoritetens åsikter.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

BG-641 Vad vill KPMLr, hur är det organiserade, vad är deras historia?
Felix (10 maj 2007)
rastahunden77[snabel-a]hotmail.com

KPML(r) är ett av de kommunistpartier som ibland kallas för bokstavsvänstern. Partiets förkortning står för Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna). Partiet bytte namn 2005 till Kommunistiska partiet och ger ut en tidning vid namn Proletären. De har också en ungdomsorganisation med namnet Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU). Det nuvarande partiprogrammet är antaget 7 januari 2005 vid partiets 14 kongress i Göteborg.

Partiet grundades 1970 som en utbrytargrupp ur KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna) som i sin tur är en utbrytning ur VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna) 1967. Vid utbrytningen med KFML hette partiet KFML(r) till 1977 då partiet bytte till KPML(r).

Partiet ställde i valet 2006 upp i cirka 14 kommuner samt 2 landsting men inte till riksdagen av ekonomiska och taktiska skäl. EU-parlamentsvalen bojkottar de. Partiet har mandat i Gislaved, Karlshamn och Lysekil. Partikongressen är partiets högsta beslutande organ och partiet håller kongress vart tredje år. Mellan kongresserna leds partiet av en partistyrelse bestående av 19 ledamöter jämte 5 ersättare. Den dagliga verksamheten sköts av ett arbetsutskott som partistyrelsen utser inom sig. Partiet har även ett fåtal lokalavdelningar.

Partiet förespråkar en revolutionär politik där kapitalismen ska avskaffas och en planekonomi införas. Deras främsta slogan är klass mot klass. Imperialismen är en ytterligare fiende som partiet bekämpar. Ännu idag tror de på den vetenskapliga, marxist-leninistiska, socialismen där gamla begrepp såsom dialektism och historisk materialism fortfarande tas på allvar. De betonar också den utomparlamentariska kampen och har en extremt rigid syn på svensk politik där borgerligheten och Socialdemokraterna är ett val mellan pest eller kolera.

En känd person som varit kopplad till partiet är skådespelaren Sven Wollter. Traditionellt sett har partiet alltid varit vänligt inställd till Josef Stalin och okritisk mot nuvarande kommunistregimer såsom Nordkorea och Kuba.

Partiets hemsida är: http://www.kpmlr.se/

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Tillbaks