Här en artikel ur Contra nummer 6 2010

Se mer på www.contra.nu!

English version of the article

 

 

 

 

 

 

 

Ny information om försvunna
svenska fartyg i Östersjön
av Susanne Berger och Kerstin von Seth

Under 1948 ansåg företrädare för det svenska försvaret att det var möjligt att fartygen Iwan och Kinnekulle inte hade förlist utan med avsikt levererats till ryssarna i anslutning till svensk smuggling. Flera månader dessförinnan träffade utrikesminister Östen Undén personligen en svensk sjökapten som förhörts av polska myndigheter om smuggling genomförd med hjälp av svenska fartyg. Vid minst ett tillfälle använde den svenska Försvarsstaben ett svenskt handelsfartyg för att infiltrera en hemlig agent i Polen. De här frågorna kan ha haft stor betydelse för svenska fartyg som färdades i den farliga korridoren mellan Trelleborg och Gdansk under kalla kriget.
  
Nya dokument som vi fått från MUSTs och SÄPOs arkiv visar att svenska civila och militära myndigheter så tidigt som 1946 hade detaljerad kunskap om illegal smuggling av varor och människor från Östeuropa ombord på svenska fartyg. Dokumenten visar att det också fanns åtminstone ett grundläggande informationsutbyte i frågan mellan Statspolisen, Tullverket, Utrikesdepartementet och Försvarsstaben. Det är klarlagt att utrikesminister Östen Undén var så besvärad av problemet att han höll ett officiellt möte med en svensk sjökapten, sedan en ledande polsk politiker flytt till Sverige på kaptenens fartyg.

Men den hemliga trafiken gick också åt andra hållet. De nya dokumenten visar att svenska försvarsstaben vid åtminstone ett tillfälle använde ett svenskt fartyg för att smuggla en agent till Polen. Enligt dokumenten från MUST godkände chefen för Försvarsstabens utlandsavdelning Curt Kempff i augusti 1946 personligen överförandet av en polsk agent med ett svenskt handelsfartyg. Detta väcker nya viktiga frågor rörande de fartyg som försvann i Östersjön under det Kalla kriget.  

Att skicka en agent till Polen

Löjtnant Thorsten Akrell, särskild agent vid Försvarsstabens Inrikesavdelning, var ansvarig för överförandet av en agent till Gdansk. Akrell hade skaffat sig ett enastående rykte som en man som klarade av högkänsliga operationer under Andra världskriget. Till exempel hade han levererat två radioutrustningar som gömts i diplomatposten till Ungern 1944. Han genomförde också flera farliga uppdrag till Berlin under kriget, i nära samarbete med brittiska och amerikanska underrättelsetjänsterna.
Den nyfunna dokumentationen från MUST består av ett flertal promemorior, varav några fortfarande är kraftigt censurerade. Det förefaller som om dokumenten tillhör Akrells akt vid Försvarsstaben. 

Enligt dokumenten var Akrells hemliga kontaktmän i Trelleborg 1946 stadsfiskal Carl Nyquist och tågfärjebefälhavare Yngve Ekberg.  Smugglingen skisseras översiktligt i en ej undertecknad promemoria som är daterad 20 november 1951 (P.M., angående Torsten (sic) Akrells ”utsmuggling” av en polsk medborgare från Trelleborg till Gdansk i augusti 1946). I promemorian förklarar författaren att Akrell och hans förtrogne Ekberg lyckades gömma polacken i en hålighet i ett svenskt fartyg och att han sedan släpptes av nära den polska kusten. Nyquist vittnade senare att han förstått av Akrell att mannen fått till uppgift att skaffa fram specifik information åt Försvarsstaben.

Akrells verksamhet 1946 föranledde uppenbarligen mycket intern diskussion och en del förvåning bland hans kollegor. Intressant är att dokumenten visar att han formellt lämnat sin post vid Försvarsstaben bara några dagar för smugglingsoperationen. Det fanns inledningsvis tankar på att gripa Akrell, men de tankarna avskrevs när det stod klart att Akrell fått direkt godkännande till operationen av Curt Kempff. Ändå stod det klart att Akrell handlade utan att hans närmast överordnade vid inrikesavdelningen visste något och att det väckte allvarliga betänkligheter, eftersom enligt en promemoria ”…Fst/In icke får lämnas utanför affärer i utjänst vilka försiggå i landet”. (understrykning i originalet).  Enligt promemorian från 1951 var det fortfarande oklart på vems uppdrag operationen hade genomförts. ”Huruvida överste Kempff eller någon annan stod som A:s uppdragsgivare fick jag aldrig någon klarhet i”. Ett tillägg till promemorian, gjort 1955, förklarar att ”…dåvarande överste Juhlin-Dannfeldt personligen klarlagt hela saken för överstelöjtnant [Hakon] Leche.”

Bortsett från frågan vem som beordrade operationen och varför – så antyder den kraftiga censuren att det var mycket känsliga källor eller möjligen inblandning av utländska intressen. Många andra frågor förblir obesvarade, inklusive vem det var som smugglades in i Polen och huruvida händelsen 1946 var en isolerad händelse eller om andra liknande agentöverföringar skedde vid andra tillfällen. Även om den svenska underrättelsetjänstens roll i samband med infiltration av agenter till de baltiska staterna under 1940-talet är väldokumenterad, så har inte användningen av svenska handelsfartyg för överförandet av agenter till Polen granskats offentligt.

Sten Stures, Iwans och Kinnekulles försvinnande

Dokumentationen från SÄPO indikerar att Försvarsstaben upprätthöll ett nätverk av konfidentiella kontakter bland svenska sjökaptener i flera städer, inklusive Malmö och Trelleborg. Ekberg och Nyquist söktes uppenbarligen upp för att de hade nödvändig tillgång till resurser och kunskaper för att säkra Akrells Trelleborgs-projekt. I mars 1947 spelade de två också en ledande roll i den formella undersökningen av försvinnandet av Sten Sture. Man hade inga spår efter fartyget sedan det levererat malm i Polen den 25 januari.

Att både Nyquist och Ekberg deltog i utredningen väcker viktiga frågor. Även om Sten Sture inte deltagit i hemliga operationer, kunde Ekberg och Nyquist ändå ha goda skäl att tona ned försvinnandet, eftersom svenska myndigheter uppenbarligen inte ville dra uppmärksamheten till andra svenska fartygs aktiviteter. Om å andra sidan Sten Sture användes för smuggling, vilket nya dokument starkt indikerar, kunde man kanske lita på att de inte skulle avslöja detta och att de skulle kunna se till att informationen inte spreds vidare.

Enligt SÄPO-dokumenten förhördes Ekberg själv kort av polska myndigheter i samband med en resa till Gdansk sommaren 1947, som ett led i ökade ansträngningar att stoppa den svenska smuggeltrafiken. Ekberg förklarade att han inte var inblandad i något sådant. Men några månader senare, i början av november 1947, flydde den ledande polske politikern Stefan Korbonski och hans fru ombord på Ekbergs fartyg Drottning Victoria. Flykten fick omfattande publicitet, delvis eftersom Korbonski var en nyckelfigur i den polska exilregeringen under Andra världskriget, delvis eftersom sju svenska sjömän greps av den polska säkerhetstjänsten, vilket blev mycket omskrivet i svensk press. Utrikesdepartementet bad Statspolisen att göra en fullständig utredning av saken. Den 22 november 1947 träffade utrikesminister Östen Undén personligen Ekberg, som förnekade all inblandning i Korbonskis flykt. Undén nämner kort mötet i sina memoarer, men identifierar då paret Korbonski som ”ett polskt par”. Sverige stoppade all färjetrafik till Polen, och den upptogs först efter flera veckors irriterade förhandlingar. Tre månader senare, i februari 1948, försvann Iwan och Kinnekulle under samma dygn. Undéns minnesanteckningar innehåller inte en enda referens till fartygens försvinnande.

Med tanke på att saken inträffade så snart efter Korbonski-affären är utelämnandet anmärkningsvärt. Redan flera månader tidigare hade SÄPO och Tullverket dokumenterat och vidarebefordrat till andra svenska myndigheter de polska myndigheternas misstankar att de två fartygen vid upprepade tillfällen varit involverade i smugglingsoperationer. Två hemliga promemorior från Försvarsstaben, daterade den 3 respektive 31 mars 1948, visar att en del befattningshavare ansåg att det inte var någon olyckshändelse att fartygen försvann, utan att en polsk agent i Sverige, Stanislaw Musnicki, antogs ”...genom provokation fört Iwan (Kinnekulle) i UBs eller eventuellt ryssarnas händer.” 

Det finns en del stödbevisning för detta. I en rapport från år 2000 av forskaren Jan Sjöberg, om Kinnekulle citeras ett brev från chefen för T-kontoret Thede Palm till Sven Grafström, då chef för UDs politiska avdelning. I brevet, daterat den 18 maj 1948, förklarar Palm att enligt hans källor ska besättningen på Kinnekulle ha internerats av polska och sovjetiska myndigheter efter ett besök vid ”Czarnkowo nära Ustka”. Ny information från MUST visar nu att Palm utelämnade en kritisk uppgift i brevet till Grafström. Han avslöjade inte att hans källa hävdade att en del av besättningsmedlemmarna uttryckligen hade blivit inbjudna av sina polska kontakter att besöka Czarnkowo, eftersom det där fanns en anläggning för ”utskjutande av V-vapen.” Palm fick informationen den 14 maj, fyra dagar innan han vidarebefordrade den till Grafström nästan ord för ord. Vem som i Kinnekulles besättning 1948 kunde ha varit så dumdristig att tacka ja till att besöka en militär anläggning förblir okänt, och inte heller kan tillförlitligheten i uppgifterna helt bekräftas, även om det är känt att det i Czarnkowo fanns en sovjetisk militär installation.

Viktiga frågor återstår
Kan Sten Sture ha fallit offer för en liknande provokations-/hämndeakt, med en hemlig transport av en agent eller en flykting? Det finns förvisso många viktiga frågor som skulle ha ställts omedelbart efter fartygets försvinnande och det kräver mer forskning. När kapten Gösta Rudnert registrerade sig vid ankomsten till Gdan´sk den 21 januari 1947 antecknade han en besättning på 19 man. Men den officiella besättningslistan från Eruths Rederi säger dock att det bara var 18 man ombord. Från en intervju som svensk polis 1952 gjorde med den tidens mest kände flyktingsmugglare i Gdan´sk, Karl Joel Nilsson, fick SÄPO veta att Sten Sture synbarligen hjälpt några polska flyktingar till Sverige. Det borde ha föranlett en varningsflagga och ytterligare förfrågningar.

Angående Sten Stures försvinnande framgick av en handskriven notering i arkivet på svenska konsulatet i Gdansk att man fått information från besättningen på ett annat fartyg som tillhörde Eruth, Nils Sture, att de troligen sett Sten Sture vid Hela-halvön vid tidpunkten då fartyget försvann. Den saken togs aldrig upp i den officiella undersökningen. 

Under sextio år har den officiella uppfattningen varit att Sten Sture sjönk nära Bornholm, även om erfarna sjömän redan 1947 framförde åsikten att fartyget måste ha sjunkit på polskt vatten. Men polska uppgifter listar redan 1977 vraket av Sten Sture utanför Wladyslawowo en dryg landmil utanför Gdansk, där Hela-halvön börjar. Svenska myndigheter hävdar att de inte kände till upptäckten av Sten Stures vrak förrän 2008, då en bok om fallet publicerades (När du ser Karlavagnen, Kerstin von Seth, Domarringen 2008).

En annan viktig fråga är vem i det svenska underrättelseväsendet som vid sidan av Curt Kempff kan ha varit involverad i smugglingen av agenter till Polen? Thede Palm, chefen för T-Kontoret, var känd för att vara ganska skeptisk till att samla information genom flyktingar från Östeuropa (s 56, Några studier till T-kontorets historia, utgiven av Evabritta Wallberg, Kungl Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar del 21, Stockholm 1999). Han förklarade dock att en del svenska handelsfartyg användes för att bistå den brittiska underrättelsetjänsten för att samla information i Östersjön under Kalla kriget (ibid, s 78).

Om medlemmar av Försvarsstaben var aktivt engagerade i infiltration av svenska agenter till Polen 1946, måste mer information finnas i svenska eller utländska arkiv. Enligt dokumentation från SÄPO stöddes och finansierades överföringen av polska flyktingar delvis av ett nätverk av svenska exilpolacker som hade nära band till London och den tidigare exilregeringen. Karl Joel Nilssons verksamhet förtjänar också en ytterligare granskning. Han greps av polsk säkerhetspolis 1947, förtjänar också ytterligare granskning. Han förhördes i detalj av utredare från det polska Säkerhetsministeriet, inklusive ställföreträdande chefen för polska säjkerhetstjänsten Jozef Rozanski. Att fallet engagerat personer på så hög nivå indikerar att att det inte var fråga om vanliga piratdåd eller dåligt väder. Relevanta dokument måste fortfarande finnas tillgängliga för granskning i polska arkiv. Och viktigast, eftersom de svenska myndigheterna på hög nivå, ända upp till utrikesministern, uppmärksammades på de risker som svenska fartyg utsattes för när de färdades i Gdansk-korridoren, så uppkommer frågan vilka åtgärder som vidtogs för att skydda svenska fartyg och fartygsbesättningar.

Det är nu dags för en officiell heltäckande utredning av bakgrunden till försvinnandet av fartyg som Sten Sture, Kinnekulle, Iwan och andra under det Kalla kriget. En sådan undersökning borde ta itu med frågan vilka kunskaper svenska tjänstemän och institutioner genom åren hade om användningen av svenska fartyg i underrättelse- och smugglingsoperationer, liksom orsaken till fartygens försvinnande och besättningarnas öde. Sverige har nu en unik möjlighet eftersom Sten Stures vrak ligger på grunt vatten utanför Polens kust.

För några månader sedan ställde Sveriges ambassadör i Warszawa, Dag Hartelius, en formell förfrågan till de polska myndigheterna angående en officiell granskning av polska arkiv efter uppgifter om försvinnandet av Sten Sture. Det är ett välkommet steg, men Sverige måste gå vidare och genomföra en granskning av alla aspekter av fallet.  .

Noter
Kerstin von Seth är dotter till Sten Stures kapten Gösta Rudnert och Susanne Berger är oberoende forskare i Washington, D C. Hon var medarbetare till den svensk-ryska kommission som under åren 1991–2001 granskade Raoul Wallenbergs öde.

MUST, den svenska Mili-tära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten, ingår i Hög-kvar-teret och sorterar direkt under ÖB. En efterföljare till T-kontoret och IB.

T-kontoret var en hemlig under-rättelse-organisation inom svenska försvaret 1947–1965 under ledning av Thede Palm (vars förnamn gav T-kontoret dess namn). 1965 sammanslogs T-kontoret med IB, där bokstaven B kommer från chefen Birger Elmér. Thede Palm var vid sidan av sin verksamhet inom underrättelsetjänsten redak-tör för den konservativa idé-tid-skriften Svensk Tidskrift. Birger Elmér var socialdemokrat och sam-manslagningen har setts som en del i regeringens ansträngningar att göra underrättelsetjänsten politiskt mer pålitlig. Birger Elmér prenumererade genom åren på Contra, om det var ”å tjänstens vägnar” eller av personligt intresse får vara osagt.

UB, Urza³d Bezpieczen´stwa, Säker-hets--ministeriet i Polen, verksamt un-der perioden 1945–1954. Dess vik-tigaste uppgift var att eliminera anti-kommunistiska orga-ni-satio-ner i Polen, samt att förfölja dem som varit verksamma i den polska motståndsrörelsen (Polska Hemmaarmén) under Andra världskriget.

Stefan Korbonski (1901–1989) var polsk politiker, advokat och journalist. Han var den siste som upprätthöll posten som Regeringsdelegat Hemma, fram till juni 1945. Det innebar att han var den polska exilregeringens främste representant i Polen och i praktiken vice premiärminister i den polska exilregeringen. Han greps av NKVD (föregångaren till sovjetiska KGB) 1945, men släpptes och kunde senare tillsammans med sin hustru Sophie fly till USA.

Drottning Victoria byggdes i Newcastle 1909. Fartyget sattes genast in på den nyöppnade färjelinjen Trelleborg–Saßnitz och tog hela 975 passagerare jämte 18 järnvägsvagnar. Den 12 april 1917 reste Lenin med Drottning Victoria på väg till Ryssland för att göra revolution. Trafiken mellan Trelleborg och Saßnitz ställdes in 1944. Med början november 1945 trafikerade Drottning Victoria Gdan´sk, Gdynia och Odra i Polen. När hamnen i Saßnitz öppnades i mars 1948 återgick Drottning Victoria till sin ursprungliga trad. Fartyget skrotades 1968.

Källor:
T. Akrells akt hos MUST
Försvarsstabens Arkiv, MUST
Karl Joel Nilssons akt hos SÄPO
Jan Sjöberg, Mysteriet M/S Kinnekulle i skuggan av det kalla kriget. D-uppsats vid Historiska institutionen vid Göteborgs Universitet, vt 2000.
Östen Undéns minnesanteckningar

I Contra nummer 6 2010 finns ytterligare en artikel som innehåller en översikt över vad som hände de fartyg som försvann i Östersjön under 1940- och 1950-talen. Tidskfiten kan rekvireras genom insättande av 25 kronor på plusgiro 85 95 89-4 (Contra, Stockholm) eller av prenumeranter läsas på denna länk.


Lista över alla nummer

Beställ här!