Här en artikel ur Contra nummer 4 2010

Se mer på www.contra.nu!

Engelbrecht-divisionen och Midsommarkrisen
av David Stavenheim

Sommaren 1941 var Sveriges militära läge prekärt. Tyskland hade just brutit sin pakt med Sovjetunionen och gått till angrepp. Nu begärde tyskarna att den i det av Tyskland ockuperade Norge lokaliserade Engelbrecht-divisionen skulle få förflyttas genom Sverige till Finland för vidarebefordran till den nya östfronten. Tyskland begärde ett omedelbart svar, mitt under midsommarhelgen.

De båda tyska företrädarna kom till Günther för att överlämna en lista med ett antal tyska krav, och överst på listan stod en begäran om att få förflytta en krigsutrustad division, 163 infanteridivisionen, vanligen kallad Engelbrecht, från Oslo genom Sverige till Finland. Det framställda transiteringskravet motiverades med Tysklands önskan att skydda Finland mot ett ryskt angrepp.
Från svensk sida uppfattades det tyska kravet som ett ultimatum med den innebörden, att i händelse av ett avslag så skulle Tyskland med vapenmakt tilltvinga sig den begärda truppförflyttningen genom Sverige.
 
”Midsommarkrisen”
Nu följde tre dagar som har gått till historien som ”midsommarkrisen”. Vad regeringen hade att ta ställning till var således i själva verket ett krigshot, men inte bara det utan också i förlängningen det dystra perspektivet att hamna på Sovjetunionens sida mot Finland. Mot den bakgrunden uttalade sig Högern och Bondeförbundet  enhälligt för ett tillmötesgående av tyskarnas krav. Även Folkpartiet förordade ett ja till trupptransiteringen, medan Socialdemokraterna valde att svara både ja och nej.

Om de borgerliga partierna bestämde sig för att gå på avslagslinjen så skulle socialdemokraterna enhälligt stödja den borgerliga ståndpunkten. I annat fall röstade en majoritet av den socialdemokratiska riksdagsgruppen för bifall till det tyska kravet. Eftersom de borgerliga ledamöterna tillstyrkte ett ja till den av Tyskland framförda begäran, kom alltså regeringen i sitt beslut att gå Tyskland till mötes.

Innan regeringen fattade sitt beslut gjorde statsminister Per Albin Hansson tillsammans med utrikesministern ett besök hos kung Gustaf V, som hade kommit in från Tullgarn. Kungen uppges med kraft ha förordat ett accepterande av det tyska kravet. Däremot torde kungen inte, som det ofta har påståtts, ha hotat att abdikera om Sverige avgav ett nekande svar på den tyska framställan. Enligt prins Eugen hade kungen bara sagt till Per Albin Hansson att denne fick ta konsekvenserna om han sa nej till tyskarna.
Det formella svenska beslutet om genomtransport av den tyska divisionen fattades vid konselj den 25 juni, samtidigt som sovjetiska flygstyrkor företog en omfattande luftoffensiv mot hela södra Finland. Sovjetunionen hade därmed än en gång anfallit Finland och startat det krig som fått namnet fortsättningskriget.
 
Övervakades
Transiteringen av den tyska divisionen skulle, med undantag av tyngre utrustning, ske med tåg via Charlottenberg-Haparanda till Torneå. Det första tåget från Oslo avgick samma dag som konseljbeslutet fattades, och med på det tåget fanns divisionschefen, generallöjtnant Erwin Engelbrecht. Divisionschefens ankomst till Norge drygt ett år tidigare hade skett under synnerligen dramatiska omständigheter.

Engelbrecht var då befälhavare för den tyska huvudstyrkan mot Oslo den 9 april 1940, vilken bland annat hade haft till uppgift att tillfångata kungen, regeringen och stortingsledamöterna. Ovannämnda planer stoppades emellertid av två åldersstigna kanoner, ”Moses” och ”Aron”, på fästningen Oscarsborg i Oslofjorden. Kryssaren ”Blücher”, på vilken Engelbrecht jämte sin stab befann sig, mötte här sitt öde i form av två fullträffar från nämnda kanoner och med kryssaren följde omkring 1000 man i djupet.
Transiteringen av division Engelbrecht övervakades av svensk militär, och med varje tåg följde en kontrollpatrull i form av en officer och tre värnpliktiga. En av dessa kontrollofficerare var överstelöjtnant Gösta Almqvist, som då var elev på AIHs. Almqvist har i en artikel i Smålandsartilleristen givit flera intressanta glimtar från en transiteringsresa, vilken inte saknade överraskande glimtar och incidenter. Almqvist hade inför sin bevakningsuppgift fått sig inskärpt vikten av att iaktta korrekt klädsel och noggrann puts, eftersom tyskarna lade stor vikt vid detta. Det visade sig emellertid, när Almqvist mötte officerarna på stationen i Charlottenberg, att endast en av dem var iförd uniform.

De övrigas klädsel utgjordes av en blandning av civila och militära plagg, och kontingentschefen major von Both kom ut på perrongen i ridbyxor och med naken överkropp. Tilläggas bör att det ifrågavarande dag, den 1 juli, var mycket varmt, närmare 30 grader. Det varma vädret var också orsak till majorens tilltag att under måltidsuppehållet i Jörn begiva sig utanför det avspärrade området. Majoren upptäcktes först när han, stående på ett ånglok som tog in vatten, försökte duscha i den kraftiga vattenstrålen.
 
Dåliga norska vagnar
I tågsättet son transporterade det tyska förbandet ingick ett antal norska vagnar, vilka var i synnerligen dåligt skick. Vid tågets ankomst till stationen i Kil upptäcktes kraftig rökutveckling från en lagerbox på en av vagnarna. Vid en därav föranledd genomgång av samtliga norska vagnar visade det sig, att de flesta av dessa saknade fett i hjullagren. Majoren, som var utbildad i järnvägstjänst, beordrade då fram smör från koktrossen varefter det stoppades ungefär ett halvt kilo smör i varje lagerbox.

De norska vagnarna vållade också besvär till följd av att vagnshjul låste sig genom att bromsklossar slog till, så kallad tjuvbromsning. När detta inträffade fick en soldat gå av och slå loss bromsblocket med en yxa.
På stationen i Boden, där måltidsuppehåll gjordes, visade sig bevakningen vara ytterst sträng. Soldater med bajonetter stod utplacerade och luftvärnspjäser var grupperade på bägge sidor om stationen. Kommendanten på Bodens fästning uteslöt inte risken av ett kuppförsök från tyskarna och hade, utöver de nämnda åtgärderna, även låtit inrikta vissa kanoner på fästningen mot stationen.

Almqvist berättar, att tyskarna var mycket intresserade av att få veta hur den svenska pressen ställde sig till det pågående kriget i Sovjetunionen. Under samtalen med tyskarna framkom det, att de inte var särskilt entusiastiska över italienarnas medverkan i kriget. Majoren von Both berättade i det sammanhanget att han under sin tid på krigsskolan i Potsdam hade haft dåvarande överstelöjtnant Erwin Rommel som lärare, och att denne hade haft för vana att avsluta sina lektioner med orden: ”Italienarna är utomordentligt bra soldater – att ha som motståndare.”

Gösta Almqvist tjänstgjorde som kontrollofficer fram till Torneå station, där omlastning skedde till finsk spårvidd.
 
Oväntad förstärkning
Transiteringen av division Engelbrecht pågick under 17 dagar, från den 25 juni till den 12 juli. Under den tiden transporterades närmare 15 000 tyska soldater och officerare genom Sverige. För Finlands överbefälhavare, marskalk Gustaf Mannerheim, blev division Engelbrecht en oväntad förstärkning. Mannerheim synes emellertid inte ha blivit alltigenom tilltalad av att få sig underställd en främmande trupp, vars utrustning och utbildning inte stod i samklang med ett ödemarkskrigs fordringar.

Det visade sig också senare, när division Engelbrecht kastades in i striderna, att tyskarnas kontinentala taktik var mindre lämplig i den skogrika terräng där striderna utkämpades. Division Engelbrechts stridsdebut i Finland gjordes på Mannerheims order i området mellan Suojärvi och Tolvajärvi, ett område som efter hårda strider befriades från de sovjetiska ockupanterna.
Sveriges neutralitetspolitik under Andra världskriget är ett ofta återkommande debattämne. Vad gäller enskildheterna i Sveriges agerande  , så är transiteringen av division Engelbrecht det utan jämförelse mest omdiskuterade fallet. Peter Tennant, pressattaché på brittiska legationen i Stockholm 1939-45, menar att Sverige gick för långt i eftergifterna mot tyskarna, men samtidigt säger han att ”i själva verket hade både tyskarna och de allierade samma intresse av att hålla Sverige neutralt hur mycket vanära än detta skulle leda till för Sveriges del. Där fanns ett värdefullt fönster för underrättelsetjänsterna att kika igenom, en bas för politisk och propagandistisk krigföring både i vit och svart form och i vårt fall en stödpunkt för vårt understöd till motståndsrörelserna i de ockuperade länderna.”

Avslutningsvis skall här återges ett uttalande av Christian Günther, som i ett tal vid SLUs (Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund var en föregångare till CUF)sommarting i Hässleholm 1945 bland annat yttrade: ”Vi har varit ense om att försöka undvika att komma med i kriget, och vi har varit beslutna att hjälpa våra grannländer så långt vi kunnat utan att offra vårt eget land. Efter dessa linjer har Sverige handlat – det torde ingen omdömesgill iakttagare bestrida. Nåväl, låt oss då stå för det. Skulle andra länder ogilla ett eller annat, så bör det varken föranleda oss att ändra mening eller be om ursäkt”.

Lista över alla nummer

Beställ här!