Här en artikel ur Contra nummer 6 2009
Se mer på www.contra.nu!
På smuggelresa till Tallinn
av Ann-Mari Lahti
Ann-Mari Lahti smugglade Biblar till Estland i slutet av 1970-talet.
I praktiken var Bibeln förbjuden i Sovjetunionen, även om små
upplagor fanns för att utåt kunna visa att så inte var
fallet. För en vanlig församlingsmedlem var det otänkbart
att få tag på en Bibel, om den inte var insmugglad eller tryckt
på underjordiska tryckerier. KGB fick snabbt tag på Ann-Mari
och de hade minutiös kontroll över vad hon företog sig
under sina besök i Estland.
Hösten 1979 åkte jag för första gången till
Tallinn i Estland för och smuggla Biblar. Jag gick på en folkhögskola
i Norrland och hade tillgång till en karta, på den såg
jag att Estland låg geografiskt bäst till för den som
ville smuggla Biblar till Sovjetunionen. Den resan gick bra, jag fick
in Biblarna och kunde lämna dem till de kristna i Oleviste-kyrkan.
När jag var i kyrkan var det en man som skuggade mig hela tiden,
en kvinna sa att jag skulle vara försiktig med honom. Nåväl
denna resa gick bra jag hade då ingen aning vilka problem jag senare
skulle få med Sovjetunionens säkerhetspolis KGB.
Här börjar min resa sommaren 1980, då Olympiaden hölls
i Moskva och Olympiadens segeltävlingar i Tallinn samma sommar. Våren
1980 började jag att planera en resa till Tallinn igen. Under en
tid var jag helt försänkt i bön och när sommaren kom
tog jag kontakt med Scansovtour i Stockholm för att ordna resan.
jag kontaktade Slaviska missionen (numer ”Ljus i Öster”)
i Bromma och åkte några dagar därefter upp till dem för
och hämta bibelkort och Biblar.
När jag kom till Slaviska missionen sade man åt mig att vi
skulle gå ut och tala, för att vi kunde vara avlyssnade inne
på kontoret. Jag kände en inre oro, vad skulle nu hända?
Resan skulle snart gå och jag försökte lugna ner mig själv.
Väl ute gick vi in i källarlokalen där förrådet
för Biblar fanns. Jag tog väskan ganska full och tackade. De
sa att jag skulle vara försiktig. Jag åkte så hem till
Järna där jag bodde, dagen före resan packade jag och kontaktade
mina vänner för och säga att nu skulle jag åka. När
dagen kom för resan, så gick jag upp tidigt, tog pendeltåget
mot Stockholm på eftermiddagen och väl i Stockholm tunnelbanan
mot Ropsten, för att där promenera till Värtahamnen där
båten låg. På tunnelbanan kände jag en viss oro
i mitt inre. Men jag kom fram till Ropsten, tog bagaget och gick mot Värtahamnen.
Jag checkade in på Finlandsbåten mot Helsingfors för
vidare färd dit. Båtresan gick bra, och påföljande
morgon gick jag ut på däck och tittade när båten
sakta gled in i Helsingfors hamn. Då såg jag båten Georg
Ots ligga där, sovjetflaggad. Jag kände oro igen, men hoppades
ändå innerligt att det hela skulle gå bra.
Så lade båten till och efter en stund kunde vi gå ut
och in i hamnterminalen. Jag sökte efter incheckning för Georg
Ots, tog fram pass och visum och checkade in. Jag gick ombord. Väl
ombord kände jag den tryckta stämningen. En del passagerare
var exilester. Jag tog mitt bagage och satte mig i en fåtölj
intill sittsalongen. Så lade Goerg Ots ut och färden mot Tallinn
kunde börja.
Under resan satt jag stundtals i bön, jag kunde ändå inte
sluta upp med och lägga märke till en viss inre oro inför
ankomsten till Tallinn. Efter några timmar siktade jag Tallinn och
gick ut på däck och kunde på avstånd se sovjetisk
soldater stå uppradade på kajplatsen där båten
skulle lägga till. Så var vi framme och efter en strund kunde
vi passagerare gå av båten. Jag gick nedför trappan och
de sovjetiska soldaterna stod som statyer med iskalla blickar.
Jag gick in i tullhuset. Där fanns många turister bland annat
finländare som var onyktra. Jag gick fram till luckan tog upp pass
och visum, efter en stund öppnades grinden och jag kunde gå
vidare. Jag la så bagaget på ett bord för och gå
igenom en metalldetektor. Det gick bra. Jag tog så bagaget och gick
mot ett undersökningsbord för kontroll. Nästan framme vid
bordet kommer en man fram till mig och säger att jag ska följa
honom. Jag följde honom och han öppnade dörren till ett
rum vid sidan av undersökningshallen och jag hann inte mer än
in så var jag omringad av civilklädda män, som genast
bad mig lägga bagaget på bordet och sa att de skulle kroppsvisitera
mig. De sa åt mig och sitta kvar, männen gick snabbt ut ur
rummet, efter någon minut kom en man in som sa att han hette Vladimir.
Han talade mycket bra svenska. Han satte sig mitt emot mig, sen började
han att förhöra mig.
Han frågade vem som skickat mig? CIA eller FBI? Sedan frågade
han om jag kände till Slaviska missionen i Bromma och han sa att
de inte var populära i Sovjet, då de smugglade in antisovjetiskt
material. Jag svarade att min avsikt inte var att skada den sovjetisk
staten. Nej, för om du skadar den sovjetiska staten så skickar
vi dig genast tillbaka med båten sa Vladimir. Så gick Vladimir
ut och jag satt ensam en stund, jag satt i bön och kände mig
lugn. Jag kände också en ledsamhet över att ha åkt
fast.
Efter en stund kom en man in som sa att han hette Igor, han satt tyst
hela tiden. Efteråt har jag fått höra att han var KGBs
psykologiske profilläsare. Efter en stund kom tullchefen in i rummet
och tömde ut allt på bordet, de gick igenom Biblar och bibelkort
och sa ilsket njet hela tiden. Han tittade på mig och hytte med
fingret åt mig, efter en stund kom en man in i rummet och undersökte
Biblarna. Han skrek alltid i tullhuset mot övriga turister, jag frågade
honom på engelska om jag fick tala med honom och då sa han
håll käft åt mig på engelska. Så kom Vladimir
tillbaka och vi satt och pratade, jag fick berätta om min kristna
tro för honom och han lyssnade, Vladimir ställde nya frågor
och jag svarade återigen att jag inte kände till Slaviska missionen.
Ett tag gick igen och jag var ensam igen och undrade vad som skulle hända
nu. Jag hade i förhöret sagt att jag skulle dela ut Biblarna
till folk på gatan, jag ville inte säga något om Olevitse-kyrkan
bara för att skydda de kristna där från KGB.
Jag måste förbli lugn under hela förhöret. Vladimir
kom in igen och jag hade då kokat ihop en historia om att jag fått
Biblarna av en Karlsson i Stockholm, han nickade när jag berättade
denna ihopkokade historia, detta gjorde jag också för och skydda
Slaviska missionen. Så gick Vladimir ut igen och kom tillbaka efter
en stund, han sa åt mig, du kan åka in i landet nu. Biblarna
och korten hade tullen tagit.
Jag tog bagaget, tårarna rann och jag gick ut ur tullhuset, väl
ute tog jag en taxi till Viru hotell. Jag hade inte ens hunnit växla
till rubel, så jag kramade om taxichauffören och gav honom
svenska kronor, han blev glad. Väl framme vid Viru checkade jag in,
åkte upp på mitt rum och efter en stund tog jag hissen ner
till våning två i restaurangen. Väl där åt
jag lunch och drack kaffe, jag hade nu bråttom, jag skulle träffa
min estniska vän Nelli i Gamla stan vid Viru Väljak. När
jag gick ut var jag helt uttröttad efter förhöret. Jag
hade säkert fått 40 frågor om och om igen av Vladimir.
Så gick jag över Viru Väljak, jag hade inte ens hunnit
över gatan innan 5 civilklädda män kom emot mig med allvarliga
blickar, jag kände mig svettig och nerverna låg på huden.
En lång man kom emot mig, han stannade till framför mig och
frågade på engelska hur jag mådde? Bra, svarade jag.
Då sa han: Vi har våra ögon på dig, varje steg
du tar i Tallinn är bevakat av oss, fattar du vad jag menar frågade
han? Ja, svarade jag, jag förstår! Ta inte kontakt med dissidenter,
religiösa, kristna eller oppositionella, då åker du fast,
vi arresterar dig direkt, fattar du? Hans ansikte var mycket hårt
och rösten skulle kunna få vem som helst att tappa hakan.
Jag sa att jag fattade vad han menade. Han sa åt mig att vara mycket,
mycket försiktig. Vi har våra ögon på dig!! Jag
skakade i hela kroppen, när jag gick in mot Gamla Stan. Männen
gick över gatan och mot Viru Hotell. Jag fick syn på Nelli,
som kom emot mig. Ann-Mari vad du ser förtvivlad ut sa hon?!
Jag berättade hela historien om vad som hänt för henne
och hon blev alldeles röd i ansiktet.
KGB, sa hon, du har med dem och göra. Fort, vi går in i folkmängden,
så att vi undviker dem. Nelli och jag var skärrade så
vi gick vidare mot Cafe Moskva för att fika. Under tiden berättade
jag precis allt för henne. Resten av resan gick åt till att
umgås med Nelli. Jag hade hela tiden ögonen öppna åt
alla håll, ifall KGB skulle dyka upp, Jag tog heller ingen kontakt
med några dissidenter, utan ville tillsvidare ligga lågt.
Så kom dagen för återresan till Stockholm. Nelli följde
mig till Tullhuset och vi tog farväl. Jag skulle ringa henne från
Stockholm och det var inga problem att gå igenom tullen. .
