Här en artikel ur Contra nummer 5 2009
Se mer på www.contra.nu!
”Intelligent Design” –
av Tommy Hansson
Intelligent design (ID) ifrågasätter darwinismens materialistiska och mekanistiska synsätt. De avvisar tesen att allt liv frambringats på ett slumpartat sätt under långa tidrymder och förutsätter i stället existensen av en skapande intelligens i universum. Några, men inte alla, kallar denna intelligens ”Gud”.
Enligt förespråkarna för ID är livet på jorden
alltför komplext för att ha kunnat uppstå och utvecklas
enbart genom slumpmässiga variationer och naturligt urval. Man ger
exempel på vissa organ som ”irreducibelt komplexa” (irreducible
complex); det framstår som orimligt att dessa kunnat utvecklas gradvis
under en lång tidrymd. Ett sådant exempel är ögat.
Antony Latham, en allmänpraktiserande läkare på Isle of
Harris i Skottland och en av ID-rörelsens frontfigurer, framhåller
i sin omtalade bok The Naked Emperor. Darwinism Exposed (Janus Publishing
Company Ltd., 2005):
”Universum är mycket finstämt. Detta är nu i allmänhet
accepterat bland kosmologer. De speciella förhållanden som
existerade vid den stora smällen (the big bang) för 13 miljarder
år sedan måste vara mycket precisa i syfte att leda fram till
den sorts ’biofiliska’ kosmos som kan ge utrymme för
liv. Ett annat ord för att beskriva universum är ’antropiskt’,
innebärande att universum tycks perfekt ordnat att producera inte
bara liv utan också människan. De förhållanden och
lagar som var inbäddade i dessa första moment var avgörande.
Små variationer i vilket som helst av de varierande förhållandena
kunde ha betytt döden för ett sådant biofiliskt universum.
Att uppnå bildandet av galaxer, stjärnor, vårt solsystem
och jorden krävde en sådan finstämdhet att man oundvikligen
letar efter stämmaren.”
Darwin obsolet
Begreppet intelligent design användes första gången 1989
i den kreationistiska boken Of Pandas and People av Paul Davies och D.
H. Kenyon. Det återanvändes sedan av Philip E. Johnson i Darwin
on Trial 1991. Den mest bekante av dagens amerikanska ID-förespråkare
torde vara Michael Behe, född 1952, professor i biokemi vid Lehigh
University i Pennsylvania samt forskare vid Discovery Institute. Det var
Behe som myntade termen ”irreducible complex”.
Behe var en gång anhängare av Darwins evolutionslära,
men efter att ha läst boken Evolution: a Theory in Crisis (1986)
av Michael Denton började han ifrågasätta den hävdvunna
klokskapen. Därpå kom han till slutsatsen att vissa system
är så komplicerade, att man måste förutsätta
en intelligent skapare. Behe tillhör de ID-forskare som inte velat
uttala sig om skaparens identitet, varför det inte varit helt lätt
för Darwin-apologeter att avfärda honom som hopplöst religiös.
Michael Behe accepterar tanken på ett gemensamt ursprung för
alla arter, liksom att människan emanerar från primater. Detta
gäller dock inte alla anhängare av intelligent design.
Michael Behes mest kända verk är Darwin´s Black Box (The
Free Press, 1996), som behandlar de så kallade molekylära maskiner
som utgör grunden för livet på jorden: som genererar celler
och vävnader, som katalyserar de kemiska reaktioner som framkallar
matsmältning, fotosyntes, immunförsvar med mera. Behe hyllar
de enorma framsteg som gjorts inom biokemin sedan 1950-talet och som inneburit
revolutionerande framsteg inom medicin och jordbruk, framsteg som Darwin
inte kunde föreställa sig.
I ljuset av dessa framsteg, menar Behe, ter sig Darwins evolutionsteori
obsolet: Darwin kunde kanske förklara hur hästarnas hovar uppstått,
men inte de komplicerade molekylära processer som bestämmer
hur livet fungerar.
Hopp i utvecklingen
Den som vill få sig till livs en någorlunda lättläst
introduktion till intelligent design bör dock vänta med Behes
mer komplicerade resonemang för att i stället ge sig på
exempelvis Lathams The Naked Emperor, en bok vilken i 16 kapitel gör
sitt bästa för att på ett underhållande men samtidigt
seriöst sätt smula sönder Darwins teorier och det försvar
för dessa som utformats av vår tids troligen mest prominente
Darwin-apologet, Richard Dawkins.
Latham klargör i kapitel två, ”The First Life on Earth”:
”Vår kunskap om molekylärbiologi och de första organismerna
växer hela tiden – och den är oändligt större
än när Darwin levde. Denna större kunskap har gjort själva
motsatsen till att jaga ut Gud. Ju mer vi vet och förstår,
desto större är mysterierna och oförklarade fakta.”
I kapitel fyra tar Latham upp fossilfynd som gjorts av ryggradslösa
djur. Den darwinska teoribildningen förutsätter att det i fossilregistret
skall finnas klara bevis för en gradvis utveckling från en
typ till en annan, eftersom teorin står och faller med idén
att varje djur eller växt är en modifierad efterföljare
till tidigare generationer. Det är de små modifieringarna som,
om vi får tro Darwin, åstadkommer den livsduglighet som gör
att en viss art kan överleva. Darwin var själv smärtsamt
medveten om behovet av att finna övergångsformer – ”felande
länkar” – för att hans teori skulle kunna verifieras.
Under Darwins tid var det ont om sådana övergångsformer,
men evolutionslärans upphovsman räknade med att dessa skulle
upptäckas av kommande generationer forskare. Riktigt så har
det inte blivit. Den som läser en modern lärobok i paleontologi,
skriver Latham, kommer därför att finna att samma problem som
Darwin ställdes inför – en allmän brist på
fossila bevis – i stort sett fortfarande råder. Det finns
visserligen en form av ”evolution”, menar Latham, ”men
det är inte den smidiga typ som Darwin insisterade på; snarare
består den av en lång serie ’plötsliga förändringar’
(saltations) – plötsliga utvecklingar av ny form som det inte
finns någon förklaring till.”
En kristen trosbekännare skulle hävda att dessa plötsliga
förändringar, hopp i utvecklingen, sker som en följd av
en direkt skapelseakt av Gud.
Det finns andra typer av ID-anhängare än vetenskapligt inriktade
författare som Michael Behe och Antony Latham. Den nyazeelandsfödde
kristne förkunnaren Ray Comfort, bosatt i Kalifornien, är en
sådan. Comfort är en hårtslående debattör
som gått i närkamp med den amerikanska ateistorganisationen
American Atheists och talat på Yale University om ateism. Han är
till synes outtröttligt verksam som författare och predikant
med fler än 60 böcker bakom sig.
Gud tror inte på ateister (Gospel Media, 2008) lyder den fyndiga
titeln på en bok av Comfort som rätt nyligen kommit ut i svensk
översättning. Comforts syfte med boken är att påvisa
den bristande logik som vägleder den troende ateisten, och han gör
det på ett polemiskt slagkraftigt sätt. Boken är fullproppad
med argument för att det var Gud och ingen annan som skapade jorden
och universum, och även om inget av dessa argument skulle övertyga
en fyrkantig Darwin-lärjunge så är Comforts bok ändå
intressant och läsvärd.
Comfort driver exempelvis med gudsförnekarnas aversion mot tro över
huvud taget och visar hur hela vår tillvaro faktiskt är uppbyggd
kring saker vi måste blint tro på för att över huvud
taget kunna existera: såsom att frukostflingorna och mjölken
inte är hälsovådliga, att stolen vid frukostbordet håller
för vår vikt, att vädret blir som väderpresentatören
på TV förutsagt, att vattnet som kommer ur rören i köket
går att dricka, att hissar och andra fortskaffningsmedel fungerar
som tänkt.
Om vi menar oss ha säkra belägg för allt detta, borde vi
då inte kunna tro på att den natur och de människor och
djur vi ser omkring oss dagligen har en skapare som upphovsman?
Guden Darwin
Evolutionister och ateister tror visserligen inte på Gud, men de
har en egen gud: Charles Robert Darwin. De tenderar att marginalisera
och brännmärka alla som tillåter sig att uttrycka minsta
tvivel på Darwin och evolutionen som hopplöst bigotta bibelviftare
och tungomålstalare. Den växande rörelse, som i intelligent
design tycker sig ha funnit ett hållbart alternativ till darwinismen,
avfärdas i tvärsäkra och ofta förolämpande ordalag
som pseudovetenskap – sedan hjälper det inte att ID stöds
av både molekylärbiologer och partikelfysiker med oklanderligt
vetenskapliga CVn.
